2015-02-01

Ingen lyssnar på mig-syndromet

Formuleringen "Ingen lyssnar på mig" får nära 10 000 sökträffar på svenska Google. Uttrycket används såväl om vardagslivet ("mina vänner och arbetskamrater lyssnar inte på mig") som om politiken ("politikerna lyssnar inte på mig").

Jag har väldigt svårt för uttrycket. Orsaken är att ordet "lyssnar" i formuleringen används på ett sätt så att meningen ofta blir vilseledande. Problemet för de som använder uttrycket är i allmänhet inte att omgivningen verkligen inte lyssnar på dem. Problemet är att de inte får som de vill.

Låt oss utgå från politiken. Uttrycket "Ingen lyssnar på mig" kan ju faktiskt betyda att politikerna är så ointresserade av vad personen i fråga har att säga att de inte ens bryr sig om att lyssna på vad som sägs. I så fall är det naturligtvis ett olämpligt beteende av politikern i fråga. Men min erfarenhet är i stället att politikerna faktiskt oftast lyssnar. Men de låter sig inte övertygas av den argumentation de hör och drar därför en annan slutsats i frågan. Den som använder uttrycket "Ingen lyssnar på mig" är själv så övertygad om riktigheten i sin argumentation att hen inte kan ta till sig att någon annan kan tycka annorlunda i frågan. Uttrycket bottnar ur det perspektivet i högmod och/eller alienation, inte i att omgivningen inte har lyssnat.

Missnöjet kan också gå på andra hållet. Världen är full av politiker som tror att om "folk" bara "lyssnade" och "förstod" en fråga, så skulle de också inta politikerns egen ståndpunkt i frågan. Som om politik handlade om kunskap och förnuft, inte om känslor, värderingar och intressekonflikter. Där hänger problematiken också ihop med "tydlighets"-syndromet, det vill säga myten om att om en politiker bara blir "tydligare" så kommer väljarna att strömma till.

Vänstra Stranden har tidigare varit inne på samma tema.

Hoppas att ni har orkat lyssna.

1 kommentar:

Anonym sa...

Ulf Bjereld! Du säger att ”Problemet för de som använder uttrycket är i allmänhet inte att omgivningen verkligen inte lyssnar på dem. Problemet är att de inte får som de vill”. Detta har du ju alldeles rätt i. Med anledning av din bloggpost (heter det så?) den 20 januari 2015 ”Sverigedemokraterna och yrkandet om misstroendeförklaring” skrev jag denna kommentar ”Ulf Bjereld! Jag gjorde mig besväret att leta mig fram till Simon Wiesenthal Centrets lista. Där påstår man följande: DEPUTY SPEAKER TO JEWS: ABANDON YOUR RELIGIOUS IDENTITY. Och visar en bild på Björn Söder.
Eftersom jag inte någonstans i Björn Söders uttalande kan återfinna något, som kan ens vantolkas till en sådan uppmaning, så undrar jag om du Ulf Bjereld kan hjälpa mig. Var i Björn Söders uttalande finns det täckning för Wiesenthalcentrets påstående”?
Kommentaren innehöll en fråga till dig. Jag har ännu inte på din blogg sett någon skrivning som kan anses vara ett svar på min fråga. Eftersom du hänvisar till Wiesentralcentrets uttalande måste man väl utgå ifrån att du tycker det är något som är värt att hänvisa till i sammanhanget. Men du kanske tycker att jag är en gnällspik om jag tycker att du inte lyssnar på mig när jag inte får som jag vill? Och det jag vill är att få ett svar.