2015-01-25

När avgår Jan Björklund och vem efterträder honom?

Jag har ännu ej stött på någon politisk bedömare som tror att Jan Björklund leder Folkpartiet i valet 2018. Folkpartiet gjorde i september 2014 med sina 5.4 procent sitt näst sämsta val någonsin - endast valet 1998 (4.7 procent) har varit sämre. Folkpartiet har tappat sin paradfråga skolfrågan till Socialdemokraterna, och har i de senaste opinionsmätningarna legat obehagligt nära fyraprocentsgränsen. Knappast någon tror att Jan Björklund är rätt person att vända Folkpartiets negativa utveckling.

Varför har då Jan Björklund ännu inte tagit sin Mats ur skolan och tillkännagivit sin avgång? Det finns åtminstone fyra tänkbara förklaringar, och dessa är inte ömsesidigt uteslutande.

1.) Fredrik Reinfeldt tillkännagav sin avgång redan på valnatten. Det är bättre för Alliansen att hantera ett partiledarbyte i taget. Så snart Anna Kinberg Batra etablerat sig som ny partiledare och tillika oppositionsledare kan Jan Björklund utan större dramatik berätta att han tänker avgå vid Folkpartiets landsmöte hösten 2015.

2.) Jan Björklund hade meddelat sin avgång redan i slutet av förra året om inte Sverigedemokraterna utlöst regeringskris och parlamentariskt kaos genom att ge sitt aktiva stöd till allianspartiernas budgetförslag. Nu finns Decemberöverenskommelsen på plats och ger den parlamentariska stabilitet som möjliggör för Jan Björklund att utan större dramatik berätta att han tänker avgå vid Folkpartiets landsmöte hösten 2015.

3.) Jan Björklund vill vänta med att avgå till ett tillfälle som är så gynnsamt som möjligt för den han vill se som sin efterträdare. Frågan är då vem denne person skulle vara. Jan Björklund är i traditionella vänster-högerfrågor mer socialliberal än vad de flesta tror. Jag återkommer till detta resonemang nedan.

4.) Jan Björklund vill verkligen inte avgå utan tänker hänga sig kvar så länge det går. Jag tror faktiskt inte det är så Jan Björklund tänker. Om han gör det, kommer partiet i övrigt i god tid före valet 2018 att på olika sätt tala om för honom att detta nog inte är en god idé.

Jag tror mest på förklaring 1 och 2 enligt ovan, men utesluter inte att åtminstone delar av förklaring 3 också kan ha viss bäring.

Vilka personer är då tänkbara att efterträda Jan Björklund? Cecilia Malmström vore förstås ett lyft för Folkpartiet. Men jag kan inte riktigt se den logik som får Cecilia Malmström att i förväg avbryta sitt uppdrag som EU-kommissionär för att åka hem och i opposition leda ett parti som just nu samlar fem procent av väljarkåren. Birgitta Ohlsson har ett starkt stöd i partiet och skulle vid en oddssättning måhända bli favorit. Just nu är hon föräldraledig och syns därför inte så mycket i offentligheten. Hon har en vass profil i jämställdhetsfrågorna och framstår som karismatisk, äkta och engagerad. Hennes värste konkurrent just nu är Erik Ullenhag, partiets gruppledare i riksdagen och tillika partiets ekonomisk-politiske talesperson. Erik Ullenhag har haft en hög profil de senaste månaderna och uppfattas nästan som partiet de facto-ledare - åtminstone i riksdagen. Erik Ullenhag är kompetent och trevlig, men framstår också som en smula färglös. En del menar att Erik Ullenhag är mer socialliberal och Birgitta Ohlsson mer marknadsliberal, vilket skulle kunna innebära att Jan Björklund föredrar Ullenhag. I kulisserna vilar Maria Arnholm, som efter höstens val utsågs till partisekreterare. Maria Arnholm är populär i de flesta sammanhang, och jag har hört socialdemokrater som säger att hon värderingsmässigt hade platsat i en rödgrön regering.

Hur det nu blir hoppas och tror jag att Folkpartiet väljer en öppen process där medlemmarna kan välja mellan flera villiga kandidater. Det är en process som fler partier borde ta efter.

Läs gärna Jenny Madestams bok Hur blir man vald? Om ledarskiften i tre svenska partier (Liber, 2014). Samt Anders Sundells text på Politologerna där han visar att det är en mycket högre sannolikhet för partiledarbyte under året som följer efter ett val. Sannolikheten minskar därefter för varje år under mandatperioden. Jag kan heller inte låta bli att påminna om min text Kommer någon partiledare att avgå under 2013? I så fall vem?, där jag prickade rätt.

6 kommentarer:

Somebody is wrong on the internet sa...

Behövs Fp om partiet väljer en marknadsliberal inriktning?

En optimal borgerlig laguppställning skulle bestå av ett socialliberalt parti (Fp?), ett konservativt (Kd+gammelmoderater) och ett nyliberalt/marknadsliberalt (C+M).

Som det är nu är så är det ett parti "för mycket", vilket leder till att inte bara ett utan kanske två partier måste stödröstas kvar i riksdagen. Med Ullenhag vid rodret så blir det mycket av det senare framöver.

Olof sa...

"Jan Björklund är i traditionella vänster-högerfrågor mer socialliberal än vad de flesta tror. Jag återkommer till detta resonemang nedan."

Jag ser inte att du förde något resonemang som stödde denna tes.

Anonym sa...

"Erik Ullenhag är kompetent och trevlig, men framstår också som en smula färglös." Eftersom jag inte är folkpartist tycker jag att Ullenhag är ett bra val. För till skillnad från Bjereld tycker jag att han är inkompetent. Han var en helt misslyckad integrationsminister som för att dölja sitt misslyckande fejkade statistik över sk utanförskapsområden. Påstod att de hade minskat när de i själva verket ökade. En politisk floskelmaskin som tydligen imponerar på statsvetare. (Det är rörande att alliansen efter 8 år vid makten plötsligt upptäckt att integrationen har misslyckats.) Malmström åstadkom inget märkbart under sin första period i Bryssel. Hon lär heller inte vara intresserad av att lämna sitt välbetalda lågskattejobb för att ta över ett sjunkande skepp. Som Somebody... skriver finns det inget behov av folkpartiet i dagens politiska landskap. Men problemet är att en hundra år gammal partistruktur inte avspeglar dagens samhälle. T ex är både socialdemokraterna och moderaterna mycket heterogena partier. T ex ligger Tro och solidaritet, de postmoderna socialdemokraterna (Aftonbladets ledarsida etc), skånesos och stockholmssos närmare vänsterpartiet än "högersocialdemokraterna" med Damberg m fl.Liknande indelning kan göras inom moderaterna. Följden blir att vi inte har ett regeringsalternativ som avspeglar den majoritet av folket som varken vill ha en utpräglad vänsterpolitik eller en nyliberal a la Lööf och Kinberg Batra.

Ulf Bjereld sa...

Olof: Jag syftade på resonemanget (måhända något outvecklat) att Jan Björklund kan föredra Erik Ullenhag p g a dennes mer socialliberala positionering.

Anonym sa...

Har S tagit över skolfrågan?
Trodde det var mp som tagit över låtsasportföljen, eftersom det är kommunerna som tagit över skolfrågorna, jämte friskolorna och riskkapitalbolagen. Problemet är ju att inte ens begåvade statsvetare, sin ideologi till trots, vill medge att en minister som ansvarar för skolfrågor är rätt tandlös. Vad jag vet internt från departementet, inkl åsikter från tjänstemän som var s-märkta, så gjorde Björklund ett mycket gott jobb med universitet och forskning, dock inte riktigt i nivå med Unkel, men långt över Tham. Och en viktig influent för JB var faktiskt Pelle Thullberg, den Clartéistiske s-märkte professorn i historia, tillika uppstartare av Södertörn, tillika GD under Persson. Han var inte heller impad av Ukas/Pukas eller lärardidaktiken. Nä, Persson har ansvaret för att skolfrågor ägs av kommunerna, och sedan spelar det ingen roll vilken minister S tillsätter, i detta fall den där kille på You-tube, som peppar lärarna, att tro på sina elever :-)

Eller så har S tagit över skolfrågorna genom detta, och att politiken blivit så skruvad att ingen hänger med.

Är man sosse, så gäller det att hölla tummarna för att KDE väljer en ung driven kvinna, och att fp byter ut Björklund mot Olsson, skulle fyrkanten AKB, Lööf, Olsson och Fru Maria ta över alliansen, så blir det åka av, Fi kommer garanterat inte in, å andra sidan är inte hypotesen allt för djärv, att män som ska rösta borgerligt inte begriper ett enda dugg, om vad det är för politik Alliansen ska driva, så genusfrågorna kommer gå som en raket, inte retoriken, utan den underliggande psykologiska identitetsmystiken.

Nya M kommer inte kunna sänka skatten, och inte ändra sig i försvar, och inte i migration.

Nya C en blåpkopia på nya M, fast mer explicit. Nya KD kommer bli mer som gammelmoderaterna, och gå som en raket, och nya Fp med fru Olsson, kommer snöa in på plakatfeminism, Europeisk och transatlantisk solidaritet.

Förnyelsen blir total, till det yttre och i retoriken, Alliansen tillsammans inte över 40 % och mp knappa 5% SD vågen planar ut vid 15- 18 % S.W

Anonym sa...

Tillägg till de 5 hypoteserna.

ibland går det inte som man tänkt sig, yttrade FR efter valet, och ärligt talat, så var det nog ingen partistrateg, som under ett semianrium av känd fakta i Almedalen skulle ha kunnat räkna ut valet, och den parlamentariska röra som uppstod pga nya regler i RF angående demokratins grundvalar:
majoritet för statsbudget och lagar,
(men inte nödvändigtvis för regenten) som därmed ensam bär ansvaret för just lagar och budget, intill nästa val.

Eftersom det blev en soppa, där bla Annie Lööf ville snabbskriva om RO, inför extravalet, så ändrades det nog i skruvinställningen på rätt många, inkl Sveavägen, som efter 8 års excil och hopplöshet var tvungen att äntra grytan.

Den 6e hypotesen skulle vara kaos, det finns ingen plan, och att de internpolitiska maktkampen bli svårare, när ingen fast struktur finns, kanske är våra nya pariledare lika vilsna som väljarna och journalisterna, hur det är med statsvetarna vet man inte, men sannolikt.

Planen var ju att vinna valet, och lämna över, för Reinfeldt, och sannolikt Hägglund, där den sittande topdogen alltid vill lämna över till sin kronpris/sessa. Någon sådan finns inte i fp och kd, och förlorar man ett val, och ska knyta ihop säcken, är tricket att avgå plötsligt, så att partidemokratin inte hinner samla sig till ordinarie val. Så kunde sas Reinfeldt styra processen ute i distriken, och lotsa fram AKB, efter utmaningen mot Hägglund gör han samma sak, med Björklund är utmanad av andra krafter, dvs firma Ullenhag och Olsson. Tilltänkta för ekonomi och utrikes i en kommande allians, och med fru Olssons öppna gränser och transatlantiska utrikspolitik, som kommer ligga astronomiskt mycket närmare Israel än Bildts, så kommer fp att förbli ett puttelillparti, märkligt nog är fp-klanen sannolikt nöjda med detta, men någon strategi att bli ett större parti i Sverige finns inte, och därmed ser det nog ganska piano ut för S inför 2018, såvitt inte SD-falangen som inte är prosisraelisk lyckas med SDU och alla distrikten, vilket blir den nya partisekr arbete. Ska S ta 2018, så får man inte ha SD mot sig, om inte mp börjar gå som en raket, men det är det ingen som tror :-) Det blir utrikespolitisk hållning som avgör 2018, och hur den ekvationen ska gå ihop går inte att räkna ut, eftesom det beror på om centerpartiet låter Annie+hbtqhögerhögern hållas ett katasrofval till, och därmed landar på ca 5 %, huruvida kd väljer en en person som klarar av aborterna och samtidigt lägga sig i tradmoderaternas ringhörna (10% av rösterna) och vad som händer med fp. Partiet kan ju bredda sig nu, utan alliansens bojor, och då spelar partiledaren roll, om det är Björklund som har uppslutning, men har han inte det, och det utrikespolitiska/femist/hbtq-falangen som vinner, så ligger fp minst fem år med valvinden, och AKB bör inte klamra sig över 20%

Så ska det bli byte, måste alliansen ha med sig SD och då är S nog rökta? Å andra sidan kommer fem borgerliga partier vara två för mycket, och med Gudrun i vassen så blir det ideologisk pannkaka. Nä, Björklund hamnade defensivt, eftersom alliansen är en fälla för småborgare, man blir ett enfrågeparti, vilket innebär att man är irrelevant politiskt, mer än som hjälpryttare åt nya M, bevare oss väl. S.W