2012-01-22

Socialdemokraternas partiledardilemma: Snabb lösning eller öppen process?

Uppdatering 23 januari kl18.20. Varför svarar nästan alla ledande socialdemokrater nej på frågan om de vill bli partiledare? Den problematiken diskuterade jag i dag i Studio Ett i P1, med bl a Aftonbladets Lena Mellin. Vi pratade bl a om en förlegad socialdemokratisk partikultur där den enskilde kan känna sig förmäten om han/hon för anspråk på att vara lämpad för uppdraget, samt om huruvida en kandidat försämrar sina chanser att komma i fråga genom att visa intresse för uppdraget. Vi diskuterade också olika hårda och mjuka nej från enskilda kandidater. Inslaget kan lyssnas på här.

Jag läser situationen som att partiets verkställande utskott (VU) nu jobbar för fullt med att få fram ett namn att föreslå partistyrelsen senast fredag. Denne person kommer som tillförordnad ordförande att leda partiet fram till ordinarie kongress i april 2013. Den viktiga frågan är om denne tillförordnade ordförande också förväntas komma i fråga att väljas som ordinarie ordförande av kongressen. Som framgår nedan föredrar jag i stället en lösning där den som utses av partistyrelsen inte förväntas komma i fråga som vald ordförande 2013. Då får partiet i lugn och ro genomföra en öppen process där olika kandidater ställs mot varandra med sina respektive politiska alternativ.

*


När Socialdemokraterna nu skall utse en ny partiledare ställs partiet inför ett dilemma. Å ena sidan innebar Håkan Juholts hastiga avgång att partiet har ett akut behov av ledarskap. Partistyrelsen och verkställande utskottet får press på sig att snabbt utse en person som kan samla ett sargat parti, hejda opinionsraset och på allvar utmana regeringen Reinfeldt. Å andra sidan finns det på flera håll en övertygelse om att partiet borde utse sin ledare i en öppen process, där medlemmarna för möjlighet att förhålla sig till olika kandidater vilka i sin tur får möjlighet att berätta hur de vill leda och utveckla socialdemokratin. En sådan process tar tid.

Om partistyrelsen redan denna vecka enas kring en kandidat talar allt för att det blir en person ur den nuvarande partieliten. Om det däremot blir en öppen och mer långvarig process blir utfallet betydligt mer svårförutsägbart. Slutna processer gynnar nuvarande maktstruktur. Öppna processer gynnar outsiders.

Jag hoppas på följande lösning. Senast på sitt ordinarie sammanträde på fredag utser partistyrelsen en persom som tillfälligt leder partiet fram till kongressen i april 2013. Det skall vara en person som har stort internt förtroende och som själv inte gör anspråk på att bli "ordinarie" partiledare. Gärna Carin Jämtin, som entydigt deklarerat att hon inte vill bli ordinarie partiledare. (I så fall måste förstås en ny, tillfällig partisekreterare också utses.)

En av den tillförordnade partiledarens viktigaste uppgifter blir att utforma och initiera en öppen process där partiet i lugn och ro utser en ordinarie partiledare till kongressen 2013. Därefter är det nästan ett och ett halvt år till valet 2014, vilket är en ganska lång tid i ett politiskt landskap som präglas av allt mer rörliga väljare.

En "öppen" process kan betyda väldigt många olika saker. Det kan betyda att en valberedning föreslår kandidater, men att dessa kandidater turnerar runt i landet för att träffa medlemmar och för att presentera sina idéer och sina politiska ställningstaganden. Vänsterpartiets upplägg var t ex en succé i avseendet att deras fyra kandidater lockade massor med folk till mötena och bidrog till att mobilisera partiet internt. En nackdel var att det var mycket svårt att identifiera några skarpa politiska skiljelinjer mellan kandidaterna.

En annan möjlighet är att anordna en medlemsomröstning. Jag rekommenderar varmt Marta Axners blogginlägg om hur Socialdemokraterna i Kanada använt sig av denna teknik. Däremot är jag inte så säker på att partiet ännu är moget att ta ett sådant steg. Detsamma gäller i frågan om delat ledarskap för partiet. Men ingenting skall i detta skede uteslutas - det är viktigt att varje alternativ prövas förutsättningslöst.

Jag noterar att det i dagens Sifo-mätning, trots socialdemokratins opinionsmässiga kollaps, endast skiljer två ynka procentenheter mellan alliansregeringen och de rödgröna partierna. Valseger 2014 är trots allt inte omöjligt, trots de sorgliga dagar vi nu genomlever.

16 kommentarer:

Mimmi Dahlström sa...

Ulf!
Jag bloggade just lite på samma tema. Men sett inifrån mina glasögon som organisationskonsult specialicerad på gruppdynamik, ledarskap och konflikthantering. Skulle vara roligt att höra dina tankar om du har tid att läsa den!
Mvh Mimmi Dahlström
http://www.aventyrenso.se/blogg/index.php/2012/01/glom-for-ett-ogonblick-att-hakan-juholt-var-ledare-for-ett-politiskt-parti/

Anonym sa...

"En annan möjlighet är att anordna en medlemsomröstning... Däremot är jag inte så säker på att partiet ännu är moget att ta ett sådant steg."

Hmm. Ett parti som uppger sig vara demokratiskt i ett demokratiskt land är inte "moget" för en intern medlemsomröstning??!! I så fall borde partiet omedelbart upplösas.

Jan Holm sa...

Risken är väl att en snabb lösning gör att man hamnar i samma situation en gång till. Om inte partiledaren godkänns av medierna , så är drevet igång igen. Bättre då att partiledaren utses enligt samma modell som Vänsterpartiet tillämpade och där det sedan inte råder något tvivel om vem som är den mest lämpade att leda partiet.

Olof sa...

Det är helt nödvändigt att det blir en öppen process. Att det tar lite tid är inget stort problem, och Jämtin kan säkert fixa det tillfredsställande i en övergångssituation.

En ytterligare fördel med en öppen process, förutom den demokratiska aspekten, är att det tvingar fram en politisk idédiskussion inom partiet som nog är mycket hälsosam.

Andreas sa...

En öppen demokratisk process verkar varken vara önskvärt eller möjligt, stadgarna tillåter inte öppna demokratiska processer när man väljer ledare :-D

Olof sa...

Efter Aktuellt och Agenda ikväll verkar det tyvärr mkt osannolikt med en öppen process, utan VU kommer att försöka hitta en person inom ngn vecka. Om man misslyckas med Wallström, som väl det mesta pekar på, så tror jag detta är ett mkt stort misstag.

Olof sa...

Ett ytterligare namn som nog alla borde kunna enas kring är Jan Eliasson. Han är ju förvisso drygt 70 år, vilket anses väldigt gammalt i Sverige, men i många länder är ju en sådan ålder inget konstigt alls.

Han skulle, tror jag, kunna höja sig över det lägre politiska käbblet och framstå med värdiga statsmannaegenskaper. Han skulle dessutom inte ha några problem med att delegera till starka personer vid sin sida.

Anonym sa...

http://www.youtube.com/watch?v=Cvcdsj3ZWkg

Anonym sa...

Synd att inte Per Nuder vill ställa upp. Han skulle ge S en betydligt mer balanserad, och mindre Israelfientlig, Mellanösternpolitik

Carl.B sa...

Ulf Bjereld skrev i bloggposten att det bara skiljer 2 procentenheter mellan Alliansen och de rödgröna partierna. Visst, men finns det rödgröna-blocket? Det är ju numera inte självklart att en rödgrön majoritet leder till en rödgrön regering. Det kan lika gärna bli en regering bestående av hela, eller delar av, Alliansen och MP. Med en S-ledare från vänsterfalangen (typ Morgan Johansson) är det inte säkert att MP vill gå i armkrok med.

Nemokrati sa...

På fredag anordnar Folkrörelsen Nej till EU en demonstration mot Europakten från kl. 08:30 med samling kl. 09:00 utanför Riksdagshuset. Sprid gärna information om denna manifestation - det handlar om demokratins vara eller inte vara. http://komigenuva.wordpress.com/2012/01/24/fredag-27-januari-kl-09-00-utanfor-riksdagshuset-folkrorelsen-nej-till-eu-arrangerar-demonstration-mot-europakten-val-mott/

Olof sa...

Utvecklar mitt förslag med Jan Eliasson ovan:

Jag tror alltså att han vore det perfekta förslaget i termer av hans mycket höga förtroende i princip överallt. Däremot har han ju, som han själv nu påpekat, begränsad inrikespolitisk erfarenhet.

Därför tror jag att en ideal lösning vore att utse en ledningstrojka med dugliga och starka personer. Mitt förslag är som följer:

1. Margot Wallström, med ansvar för miljö och sociala frågor.
2. Thomas Bodström med ansvar för juridik och lagstiftningsfrågor
3. Lef Pagrotsky med ansvar för ekonomi och budgetfrågor.
4. Veronica Palm med ansvar för skolfrågor.

Med ett sådant förslag skulle även en god höger-vänster-balans i ledningspentagonen skapas.

Jag tror att ovanstående personer skulle ha svårt att tacka nej till ett sådant uppdrag i det läge som partiet befinner sig i, och jag tror att de skulle känna att detta vore en unik möjlighet att få vara med och vända en utveckling och verkligen göra skillnad.

Olof Johanson-Stenman

Anonym sa...

Olof Johanson-Stenman, Thomas Bodström är Sveriges farligaste politiker. Maken till populist och kappvändare hittar du inte i något annat parti. FRA-lagen är hans skapelse från början. Jag kan för mitt liv inte förstå hur han har lyckats dupera så många.

I övrigt, Ulf: Jan Eliasson som du hävdar inte står för framtiden, gör exakt det, mer än någon annan inom socialdemokraterna. En sådan hang-up på någons kronologiska ålder finns bara i Sverige...

Bengt Eliasson sa...

Tack för ett intressant inlägg ang processen att finna en ny partiordföranden. Den enda som kan i dagsläget rädda S från en valkatastrof är Thomas Bodström? Kan han bli den nya partiledaren?

Olof sa...

Anonym, jag delar inte synen att Bodström är "farlig", däremot är han okonventionell och obekväm inom såväl som utanför partiet, och som alla andra har han positiva såväl som negativa egenskaper. Möjligen är han inte optimal i ledningen av partiet då han nog kan få svårt att gå i led.

Man kan då enkelt modifiera mitt förslag så att min benämning "trojka" ovan blir korrekt (jag vacklade mellan tre och fem i ledningen).

En ledning skulle då kunna bestå av Eliasson, Wallström och Pagrotsky. Tre personer som alla har hög kompetens och åtnjuter stor respekt i större delen av samhället, och som kan attrahera nya väljare, samtidigt som de inte enkelt kan kategoriseras som vänster eller höger.

Unknown sa...

Olof, som anonym gjorde jag det enkelt för mig, har egentligen inte någon anledning. Bodström är farlig för att han lyckas få människor att tro att han inte är det, att han står på deras sida och att han har en öppen och ärlig agenda. Inget av ovanstående är ens i närheten av sant. Beläggen för det är enkla, då det var Bodström som initierade FRA-lagen och när det sedan blev politiskt opportunt emotsatte sig densamma. Bara detta beteende är för mig en styggelse och innebär att jag inte någonstans kan lita på denne Bodström. Wallström skulle jag faktisk kunna rösta på. (f'n tro't då jag aldrig röstat vänster!) Men ge INTE Bodström en framträdande roll i S, då backar jag direkt.

Jag upprepar f ö gärna att Eliasson är en framtidsman och att svenskar borde sluta hänga upp sig på fysisk ålder. Jag är inte direkt republikan, men hitta maken till energi och framtidstro som John McCain, 76, har.