2010-08-31

De rödgröna och dagens valmanifest

I Expressen kommenterar jag i dag läget för de rödgröna i valkampanjen. Jag betonar utmaningen för Socialdemokratin att utforma en politik och ett politiskt språk som förmår mobilisera partiets kärnväljare och samtidigt attrahera den växande medelklassen. Jag är också kritisk till båda blockens dagliga utspel där de pytsar ur sina förslag i ett försök att varje dag vinna striden om mediernas uppmärksamhet. Det blir lite som att jaga vind.

I artikeln säger jag också att de rödgrönas sena publicering av det gemensamma valmanifestet (i dag kl 13.00) inneburit att de inför väljarna framstått som osäkra, att de duckat och inte kunnat ge klara besked. Det är möjligen sant. Men i intervjun sa jag också - vilket inte kom med i den publicerade versionen - att det även finns strategiska fördelar med en sen publicering. Förslagen hinner då inte manglas och kritiskt nagelfaras på samma sätt som om de presenteras tidigt i valrörelsen. Så jag är inte kritisk i sig till att det gemensamma rödgröna valmanifestet publiceras förrän nu.

Opinionsläget har aldrig någonsin varierat så mycket som under den innevarande mandatperioden. Jag har konsekvent påstått att de rödgröna har mycket goda möjligheter att vinna valet 2010 och att Sverigedemokraterna får svårt att ta sig över fyraprocentsspärren. I dagsläget ser det bra ut för min senare hypotes, något sämre för den första. Men mycket kan - och kommer att - hända fram till valdagen.

2010-08-30

Jan Björklund och behovet av introduktionskurser för invandrare

I gårdagens partiledarutfrågning i SVT betonade Jan Björklund behovet av särskilda introduktionskurser för invandrare till Sverige. På ytan är frågan förförande enkel. Visst är det väl bättre får alla om invandrare får kunskap om det land och den kultur de invandrar till?

Men Jan Björklunds svar i intervjun visade obönhörligt på frågans komplexitet. Problemen är två. 1.) Vem skall gå kursen? 2.) Vad skall kursen syfta till?

1.) På frågan om alla skall behöva gå kursen svarade Jan Björklund nej. Inte om man kommer från Norge, som han uttryckte det. Bara de som kommer från någonstans långt bort. Australien? Canada? Det är uppenbart att "långt bort" inte syftar på territoriella avstånd, utan på kulturer. Men vilka kulturer ligger "långt bort"? Islam? Alla former av Islam? Hur gör vi med en norsk muslim som vill invandra till Sverige? Eller välutbildade kristna egyptier? Latinamerika - är det "långt bort" i kulturellt avsende? Så snart en sådan introduktionskurs bara skall ges till vissa invandrargrupper bidrar kursen snarare till att befästa segregationen än till att bryta den.

2.) Jan Björklund sa i intervjun att han gärna skulle gå en sådan kurs om han själv skulle invandra till ett annat land. Det låter ju ödmjukt och bra. Men Björklunds svar fördunklar frågan, eftersom Björklunds syfte med att gå en sådan kurs sannolikt skiljer sig från det tänkta syftet med en sådan kurs för invandrare till Sverige.

Syftet med kursen för invandrare till Sverige är tvåfaldigt. För det första att ge kunskap om svenskt samhällsliv, politik och kultur. För det andra att inpränta "svenska värden" om främst jämställdhet och synen på barnuppfostran i invandrarna. Om Jan Björklund skulle flytta till Iran så skulle han säkert ha stor nytta av det första momentet; kunskap om Iransk samhällsliv, politik och kultur. Men han skulle med all kraft värja sig från den iranska statens anspråk på att inpränta "iranska värden" t ex i synen på relationen mellan kvinnor och män i honom. Jan Björklunds jämförelse mellan honom själv som invandrare och de som invandrar till Sverige blir därför falsk.

Frågan om introduktionskurser för invandrare är komplicerad. För att hantera frågan måste debatten nyanseras och inte göras till ett slagträ i valkampanjen.

2010-08-28

Svenska liberaler oense om Afghanistan

De rödgrönas överenskommelse om ett svenskt tillbakadragande från Afghanistan väcker starka känslor. Utrikesminister Carl Bildt säger att beslutet applåderas av talibanerna . På Svenska Dagbladets ledarsida kritiserar Per Gudmundson överenskommelsen med motiveringen att utan de utländska soldaterna skulle talibanerna halshugga varenda hjälparbetare. Birgitta Ohlsson, Folkpartiets representant i alliansens utrikes- och försvarsgrupp menar: Sveriges säkerhetspolitik ska inte dikteras av Lars Ohly tre veckor före valet. (...) Jag beklagar att Mona Sahlin har vikt sig för Lars Ohly.

Men den liberala pressen är splittrad. Dagens Nyheter lyfter fram den rödgröna överenskommelsen som ett välkommet förslag och menar att ett militärt uttåg är det bästa av två dåliga alternativ. Förutsättningen är ett fortsatt långsiktigt civilt engagemang, i enlighet med den starka tradition av solidaritet som representeras av den svenska Afghani­stankommittén. Dagens Nyheter tillägger: Tragiken i Afghanistan lämpar sig inte för billiga röstkniparpoänger.

Dagens Nyheters återhållsamma och avklarnade inställning i frågan gläder mig, och jag instämmer med det mesta som står i artikeln. Däremot förfaller Expressen till just de "billiga röstkniparpoänger" som Dagens Nyheter avråder ifrån, när Anna Dahlberg i sin text skriver om en dimmig, rödgrön fusköverenskommelse, att Vänsterpartiet har vunnit en historisk utrikespolitisk seger och att alla tankar på ett slutdatum är rena dunderhonungen för talibanerna.

Expressens ledarsida har under senare år visat god socialliberal resning i många enskilda sakfrågor. Det är därför med stor besvikelse jag nu läser en text som så grovt förenklar den så komplicerade och plågsamma situationen i Afghanistan till en fråga om svart och vitt och där alla strategier kring ett slutdatum föraktfullt avfärdas som ett kramande av antingen talibaner eller Lars Ohly.

Den politiska situationen i Afghanistan är sannerligen inte enkel och det finns därför heller inga enkla lösningar. Låt oss därför lämna den populistiska retoriken åt sidan. Min egen syn på den rödgröna överenskommelsen återfinns här.

2010-08-27

Uppgörelsen om Afghanistan en framgång för de rödgröna

I dag presenterades en länge efterfrågad rödgrön överenskommelse om Afghanistan. Överenskommelsen innebär att en rödgrön regering kommer att påbörja Sveriges militära tillbakadragande från Afghanistan redan i början av 2011, ett tillbakadragande som skall vara helt avslutat första halvåret 2013. Uttåget och den rödgröna överenskommelsen möjliggörs av att den internationella Kabulkonferensen för några veckor sedan enades kring målet att den afghanska regeringen ska leda alla militära operationer i Afghanistan senast år 2014.

Beskedet från de rödgröna är glädjande. Det blir nu än mer viktigt att Afghanistan inte lämnas i sticket, utan att de resurser som hittills satsats på kriget - ofattbara cirka 2 500 miljarder kronor - omvandlas till civila biståndsinsatser och civil närvaro av olika slag. Det är också viktigt att FN får spela en central roll i den internationella samfundets fortsatta civila närvaro i Afghanistan.

På senare tid har alltfler politiska krafter - liberaler, socialdemokrater och gröna - insett att det inte finns någon militär lösning på kriget i Afghanistan. Vid FN:s givarkonferens i Kabul för några veckor sedan synliggjordes att USA och EU planerade för en successiv militär reträtt, med 2014 som slutdatum. USA:s och EU:s inställning blev en politisk motgång för utrikesminister Carl Bildt och försvarsminister Sten Tolgfors, vilka båda vid upprepade tillfällen starkt motsatt sig alla planer på ett sådant preliminärt slutdatum.

Alliansregeringen måste nu ta sig en funderare. Det är bara några veckor sedan Alliansen flaggade för att Sverige tvärtemot signalerna från Kabulkonferensen skulle utvidga sin militära insats och som kanske enda land i världen välja att sända fler soldater till Afghanistan. Kommer Alliansen att hålla fast vid den linjen, eller kommer man under Carl Bildts ledning att försöka räta in sig i det internationella ledet och acceptera en successiv reträtt? Osvuret är bäst, men jag tror att Alliansen har mycket lite att vinna på att försöka övertyga svenska folket om värdet av att de svenska soldaterna inte skall tas hem och att styrkan i stället skall utvidgas.

Det är också glädjande att Jan Eliasson som förstanamn tillsammans med Lena Hjelm-Wallén och Urban Ahlin i ett särskilt uttalande ställer sig bakom den rödgröna överenskommelsen Jan Eliasson spelade en viktig roll vid S-kongressen hösten 2009 när han i känslostarka inlägg lade hela sin personliga prestige bakom ståndpunkten att Sverige inte skulle lämna Afghanistan. Jan Eliasson har en mycket stor personlig och politisk trovärdighet och det vore värdefullt om han kunde spela en än mer central roll i den socialdemokratiska valrörelsen.

2010-08-24

Tänker TV4 ägna sig åt opinionsjournalistisk desinformation?

Alla dessa opinionsundersökningar som kom och gick, inte visste jag att det var livet. Så är det kanske lätt att känna i dessa valtider. Det pågår också en debatt om betydelsen av alla de opinionsmätningar som genomförs. En del menar att politiker och partistrateger jagar vind när de fokuserar på opinionsundersökningar i stället för på sakfrågor. Andra menar att opinionsundersökningar utgör ett viktigt verktyg för politiker, väljare och media när de på olika sätt skall förhålla sig till det politiska livet och till människors åsikter och värderingar.

Jag tror inte att opinionsundersökningarna är fler i denna valrörelse än vad de var i den förra. Möjligen diskuteras de mer - vilket är bra. Allt fler har också låtit sig inspireras av Henrik Oscarssons initiativ att inte bara publicera enskilda mätningar - vilka ju kan variera avsevärt - utan också en sammanställning, ett index, av mätningar från flera opinionsinstitut. En "mätningarnas mätning" eller en "poll of polls".

TV4 väljer att gå den motsatta vägen och kommer fortsättningsvis endast att redovisa och kommentera opinionsundersökningar från ett enda institut - Novus. TV4:s motivering är något märklig: Även om de olika opinionsmätningarna kan ge en hyggligt samstämmig bild av trenderna bland väljarna så tittar många just på de enskilda siffrorna för partierna. Därför riskerar vi inom media att förvirra om vi redovisar alla undersökningar. (...) Därför kommer vi från och med nu och fram till valet att bara redovisa, och referera till, våra egna mätningar från Novus.

TV4 argumentation är rimlig endast så länge Novus resultat inte skiljer sig från övriga opinionsinstitut. Men eftersom olika institut använder olika urvalsmetoder, olika tekniker och frågeformuleringar och även viktar de inkomna svaren på olika sätt så blir skillnaderna mellan de olika institutens resultat inte sällan väldigt olika. Om mätningar från Sifo, Demoskop, Skop och United Mind t ex visar att KD kommer att trilla ur riksdagen medan mätningar från Novus i stället visar att KD stannar kvar så kommer TV4:s tittare fortsättningsvis endast att informeras om Novus resultat. I så fall är det snudd på journalistisk desinformation, säger jag.

Uppdaterat 25/8 kl 15.05: Efter min kritik här på bloggen - och säkert från annat håll också - har TV4 nu ändrat sig. I en reviderad version av länken ovan skriver TV4 nu att Trender och tendenser som kan utläsas ur flera undersökningar kommer vi naturligtvis fortsätta göra inslag, och skriva webbartiklar, om. Och kommer det en uppseendeväckande förändring för något parti, eller sida, så kan det ju naturligtvis inte förbigås nyhetsmässigt. Bra!

Opinionsläget har varierat kraftigt under den innevarande mandatperioden. Jag har inte gjort någon empirisk undersökning, men jag tror faktiskt inte att avståndet mellan de båda blocken någonsin varierat så kraftigt under en mandatperiod som det har gjort under denna. I några mätningar 2007 var det rödgröna blocket nästan 20 procentenheter större än Alliansen. I den senaste Sifo-mätningen i söndags var Alliansen i stället drygt 7 procentenheter större än de rödgröna. Variationerna är ett uttryck för väljarnas ökade rörlighet, men kanske också för att partierna närmar sig varandras förslag i större utsträckning än tidigare.

Teknikutvecklingen och den accelererande individualiseringen sätter också opinionsinstituten på svåra prov. Svenska opinionsundersökningar är fortfarande bland de absolut bästa i världen. Men svarsfrekvenserna tenderar att sjunka och mobiltelefonin påverkar intervjusituationen för svarspersonerna. Det är en sak att bli uppringd på en stationär telefon i hemmet under lugna och ordnade former. Det är en annan sak att bli uppringd på mobilen när man befinner sig i affären, hos vänner, på restaurangen eller på Gamla Ullevi.

Sammantaget är det inför detta val svårare att utifrån opinionsundersökningarna uttala sig om valresultatet. Senast i dag kom det en mätning från United Mind som visade på en liten rödgrön ledning över Alliansen - dock så liten att den inte är signifikant utan i praktiken var det dött lopp mellan blocken. Men varje mätning till det egna blockets fördel - hur liten den än kan vara - fungerar mobiliserande för partiaktivister och valarbetare. Däri ligger också en av mätningarnas största betydelser.

2010-08-23

Minoritetsregering bäst om SD skulle bli vågmästare

Texten nedan har i en tidigare version publicerats på Newsmill.

I debatten ägnas stor uppmärksamhet åt vad som skulle hända om Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och blev vågmästare mellan blocken. Frågan är brännbar. De nuvarande riksdagspartierna värjer sig för den, eftersom de vill bibehålla så stor handlingsfrihet som möjligt om situationen skulle uppkomma. Det finns också en oro för att diskussionen i sig gynnar Sverigedemokraterna och ökar partiets möjligheter att komma in i riksdagen.

Det är viktigt att komma ihåg att diskussionen i högsta grad är hypotetisk. Det är alls inte säkert att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen, och om partiet kommer in är det alls inte säkert att partiet får en vågmästatställning.

Riksdagspartierna ställs inför två politiska uppgifter som inte är helt enkla att förena. Å ens sidan vill de inte göra sig beroende av Sverigedemokraterna för att kunna regera och inte heller bidra till att partiet växer ytterligare. Å andra sidan har de ett ansvar att givet väljarnas val se till att en regering kan bildas och att landet kan styras.

De flesta av våra mest framträdande politiker famlar i frågan och upprepar närmast som ett mantra att om Sverigedemokraterna blir vågmästare måste det bildas en blocköverskridande regering. Så sade t ex Mona Sahlin i vintras till Dagens Nyheter att ”inget annat är en majoritetsregering är acceptabelt” om Sverigedemokraterna får en vågmästarställning i riksdagen.

Vad kommer då att hända om Sverigedemokraterna verkligen kommer in i riksdagen och uppnår en sådan vågmästarställning? Talmannen kommer i vederbörlig ordning att föra samtal med samtliga partiledare och därefter sannolikt ge ledaren för det största blocket – Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin – i uppdrag att försöka bilda regering. Beroende på hur samtalen med partiledarna utfallit kan uppdraget avse både en minoritetsregering eller en blocköverskridande majoritetsregering.

(Uppdatering 24/8: Resonemangen om talmansrundan förutsätter att Reinfeldt – om Alliansen blir största blocket – verkligen väljer att avgå. Den grundlagsändring som innebär att statsministern alltid måste avgå efter ett val träder inte i kraft förrän efter nästa val. Jag har uppfattat det som att Reinfeldt kommer att föregripa grundlagsändringen och ändå avgå, men det finns inga formella krav på honom att göra detta. Men min kollega Mikael Gilljam tror inte att Reinfeldt kommer att avgå om Alliansen blir större, och vid närmare eftertanke är jag nog beredd att ge honom rätt.)

Om det rödgröna blocket är större än Alliansen kommer Mona Sahlin sannolikt att närma sig Centerpartiet och Folkpartiet för att undersöka om dessa partier skulle vara villiga att ingå i en bredare regering. Om Alliansen i stället är större än de rödgröna kommer Fredrik Reinfeldt sannolikt att närma sig Miljöpartiet för att undersöka möjligheterna att få med sig dem i en ny regering.

Kommer då dessa försök att bilda en blocköverskridande koalitionsregering att lyckas? Och vore en sådan regering i så fall något positivt givet målen att bilda en regering som avspeglar valresultaten utan att samtidigt bidra till att främja Sverigedemokraterna?

Försöken att bilda en blocköverskridande koalitionsregering har små möjligheter att lyckas. Sannolikheten är dock något större om det är Alliansen som skall försöka övertala Miljöpartiet att vara med än om det är de rödgröna som skall försöka få med sig Centerpartiet och Folkpartiet. Miljöpartiet har trots allt inte lika tydligt positionerat sig på vänster-högerskalan som övriga partier har gjort.

Själv är jag i stället en varm anhängare av principen att låta det block som är störst efter valet regera och inte skapa en blocköverskridande koalition. Svensk politik är starkt strukturerad efter vänster-högerskalan och det är i form av vänster och höger som de båda blocken träder fram inför väljarna. Väljarna har heller inga problem med att placera in sig själva och de politiska parterna på vänster-högerskalan. Att då inte låta regeringens sammansättning avspegla skillnaden mellan just vänster och höger vore att deformera den svenska politiken.

Dessutom tenderar blocköverskridande överenskommelser att gynna högerpopulistiska partier som Sverigedemokraterna. Sådana blocköverskridande överenskommelser understödjer Sverigedemokraternas verklighetsbeskrivning att de själva utgör den enda egentliga oppositionen mot ”etablissemanget”. Så om de nuvarande riksdagsparterna vill motarbeta Sverigedemokraterna så bör de undvika att bilda en blocköverskridande koalitionsregering.

Sverige har en lång tradition av minoritetsregeringar. En sådan – blå eller rödgrön – skulle i varje viktig fråga få söka samarbete med ett villigt stödparti i riksdagen (ett stödparti som naturligtvis inte då kan vara Sverigedemokraterna). Oppositionen fick tillfälligt lägga band på sig och faktiskt låta det största blocket regera, t ex genom att oftare än nu lägga ned sina röster i stället för att rösta emot.

En lösning med minoritetsregering är naturligtvis inte enkel. Skulle en minoritetsregering visa sig inte fungera får det antingen bli nyval eller så får tanken på en blocköverskridande koalitionsregering tas upp igen.

Men det är inte i den ändan diskussion bör börja. Oavsett om målet är att skapa en regering som bäst avspeglar valresultatet och det politiska livets dynamik i Sverige eller om målet är att motverka Sverigedemokraterna så är en minoritetsregering ett bättre alternativ än en blocköverskridande koalitionsregering.

2010-08-22

Var det rätt av Gudrun Schyman att ta debatten i Agenda mot Jimmie Åkesson?

I kvällens SVT Agenda möttes Gudrun Schyman från Feministiskt Initiativ (FI) och Jimmie Åkesson från Sverigedemokraterna (SD) i en debatt - om jämställdhetspolitik. Jimmie Åkesson är den som har störst anledning att vara nöjd. Hans högerpopulistiska retorik är mycket effektiv i korta direktsända TV-debatter - det går inte att "vinna" en sådan debatt mot honom. I stället bidrar debatten till att legitimera SD som politiskt parti.

Alla vet dessutom att FI och SD inte konkurrerar om samma väljare. Därför väljer Schyman och Åkesson att tala om olika saker, i syfte att mobilisera de egna sympatisörerna och attrahera marginalväljare. Ur det perspektivet tjänar både FI och SD på en sådan här debatt. Schyman och Åkesson använder varandra som medel för att uppnå sina specifika mål.

Självklart skall både FI och SD granskas och få möjlighet att presentera sin politik inför väljarkåren. Jag är inte säker på att en debatt mellan FI och SD om jämställdhet i SVT Agenda är det bästa sättet för SVT att hantera detta uppdrag.

Jag klandrar inte Gudrun Schyman för att hon tackade ja till debatten. Hon är satt att bevaka sitt eget partis intressen och en spektakulär debatt mot Jimmie Åkesson på bästa tittartid i TV är svår att avstå från. Men då bör också Gudrun Schyman tillstå att hon medverkar för att hon tror att det gynnar FI och jämställdhetsfrågorna, inte för att hon tror att debatten bidrar till att avslöja eller motverka SD.

Newsmill skriver jag i dag om hur man bör hantera situationen om SD skulle bli vågmästare efter höstens val.

Några enkla regler för hur man bör gå till väga för att bäst motverka SD har jag tidigare presenterat här.

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö skriver intressant om debatten här.

2010-08-20

Dror Feiler, Palestinakonflikten och den svenska valrörelsen

Internationella frågor är sorgligt bortskuffade från den svenska valrörelsen. I dag presenterade de rödgröna en gemensam överenskommelse om biståndspolitiken, med skarp kritik mot alliansregeringen och ansvarig minister Gunilla Carlsson. Men den mediala uppmärksamheten kring överenskommelsen har varit liten. Den enda utrikesfråga som tycks ha potential att hamna på den inrikespolitiska dagordningen är Afghanistan.

Den israelisk-palestinska konflikten har historiskt varit en het politisk stridsfråga i Sverige. I dag meddelas att Judiska församlingen i Stockholm inbjudit samtliga riksdagspartier till en politisk debatt den 25 augusti, med inriktning på judiska frågor. Men en deltagare är inte välkommen. Vänsterpartiets representant Dror Feiler nekas delta i debatten. Dror Feiler är ordförande för föreningen Judar för israelisk-palestinsk fred och han deltog i Ship to Gaza i våras. Förklaringen är att jag vill ha en politisk debatt, ingen pajkastning, vilket det riskerar att bli om han deltar, säger John Gradowski, informationsansvarig på Judiska församlingen. Dror Feiler är av naturliga skäl upprörd: Det är absurt att jag, som är den enda juden bland politikerna som skulle vara med, stoppas. Kommer Vänsterpartiet att hålla fast vid Dror Feiler som sin representant i debatten eller väljer partiet att utse någon annan?

I dag meddelas också att USA bjuder in Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och den palestinska presidenten Mahmoud Abbas att påbörja direkta fredssamtal i Washington den 2 september. Målet är att parterna inom ett år skall kunna vara överens om en lösning som inbegriper upprättandet av en palestinsk stat. De direkta fredssamtalen mellan israeler och palestinier har legat nere sedan hösten 2008.

Nu återstår att se om Netanyahu och Abbas kan bli överens om villkoren för dessa direkta samtal. Abbas har tidigare varit tydlig med att 1967 års gränser skall utgöra utgångspunkt för samtalen och att all israelisk byggnation i de illegala bosättningarna upphör. Netanyahu har vägrat att gå med på dessa krav.

Antingen har USA nu i förväg förankrat sin inbjudan hos de båda parterna. Eller så är inbjudan ett sätt att ytterligare sätta press på parterna för att tvinga dem att enas om villkoren för direkta förhandlingar. Vi får ett svar på dessa frågor mycket snart.

Allt annat lika vore det en framgång för alla goda krafter om direkta fredssamtal kunde komma i gång. Men vi skall också vara medvetna om sådana samtal kommer att kringgärdas av stora svårigheter. Den nuvarande israeliska koalitionsregeringen kommer inte att kunna enas om villkoren för upprättandet av en palestinsk stat. Konflikten mellan Fatah och Hamas måste överbryggas för att en förhandlingslösning skall accepteras av hela det palestinska samhället.

Låt oss hoppas att de direkta samtalen mellan israeler och palestinier kan komma i gång i september, att de internationella frågorna inte utestängs från valdebatten och att den Judiska församlingen i Stockholm visar statsmannaskap och förklarar att Dror Feiler är hjärtligt välkommen att medverka i debatten den 25 augusti.

2010-08-18

Tar Studio Ett i P1 verkligen sina lyssnare på allvar?

Studio Ett i P1 är ett utmärkt radioprogram. Dagsaktuella och relevanta händelser granskas, debatteras och lyfts in i ett vidare sammanhang. Programledarna - idag Jon Andersson och Camilla Kvartoft - är pålästa, uppmärksamma och förmår driva samtalen framåt.

Men liksom så många andra program i radio och TV känner Studio Ett sig numera tvunget att ha en förment öppen dialog med sina lyssnare. I Studio Etts fall består kontakten i att lyssnarna uppmanas att kommentera de enskilda inslagen på programmets hemsida. I slutet av programmet citeras en eller två av kommentarerna och vi lyssnare uppmanas energiskt att gå in och läsa resten av kommentarerna själva.

I dag gjorde jag det. Jag gick in på Studio Etts hemsida och läste samtliga kommentarer till inslagen. Efter avslutad läsning ställer jag mig frågan: Vilken bild har Studio Ett av oss lyssnare eftersom vi uppmanas att lägga tid på att gå in och läsa dessa kommentarer?

Dagens första inslag handlade om ensamkommande flyktingbarn till Malta. I skrivande stund har 21 kommentarer publicerats. Av dessa 21 är 20 antingen öppet flyktingfientliga eller djupt kritiska till begreppet "flyktingbarn". En lyssnare föreslår att svenska myndigheter skall börja använda sig av tandundersökningar för att bättre kunna fastställa påstådda flyktingbarns ålder. Signaturen "Verklighetsmänniskan" fyller på och föreslår att "undersökningar ska göras på männens könsorgan" för att den vägen utröna pojkarnas ålder. Signaturen "Trött skattebetalare" konstaterar i stället lakoniskt att han i morgon skall säga upp sin tv-licens och börja lyssna på dansk radio i stället.

Så håller det på, i kommentar efter kommentar. Snälla Studio Ett - kan ni berätta för mig varför ni tycker att det är så viktigt att jag och alla era andra hundratusentals lyssnare går in och läser dessa kommentarer?

Inslaget om en långtidsvårdad pedofil har bara fått en kommentar. Den kommentaren handlar om att endast brottslingar med svenska namn namnges i media. Inslaget om översvämningarna i Pakistan har fått tre kommentarer. En av dessa föreslår att "de rika muslimerna" skall betala biståndet. De två övriga kommentarerna handlar om att ämnet är uttjatat och att de pakistanska myndigheternas ansvar för katastrofen förtigs. Inslaget om blockpolitiken i EU-nämnden har fått en kommentar. Den kommentaren ondgör sig över att Piratpartiets ställningstaganden i EU-nämnden inte behandlas. Författaren är uppenbart okunnig om att Piratpartiet inte är representerat i EU-nämnden. (Visst, det finns fler inslag och även en del mer nyanserade kommentarer.)

Jag undrar vilken publicistisk (obs - inte marknadsmässig) idé som ligger till grund för att de arma programledarna varje dag tvingas uppmana oss lyssnare att ta del av dessa kommentarer. Jag lade tid och kraft på att ta del av dem i dag. Det lär dröja mycket länge innan jag väljer att göra det igen.

2010-08-16

Fredrik Reinfeldt lyckas framkalla Högerspöket?

Ett spöke går runt i den svenska valrörelsen - högerspöket. Så skulle man kunna travestera Karl Marx efter Fredrik Reinfeldts oväntade utspel om nya skattesänkningar i sitt tal i Stockholm i lördags. Reinfeldts utspel kom som en välkommen överraskning för den rödgröna oppositionen som hittills haft stora bekymmer med att på ett trovärdigt sätt utmåla fyra år till med Fredrik Reinfeldt som ett hot mot den svenska välfärden.

Moderaterna har under senare på ett framgångsrikt sätt axlat av sig den gamla högerns retorik och och i stället framställt sig själv som välfärdens försvarare, det nya arbetarpartiet och med ambitionen att ta över Socialdemokraternas gamla roll som statsbärande parti. Det har varit utomordentligt svårt för de rödgröna att vända sig till väljarna och skrämmas med Högerspöket. Men nu har Fredrik Reinfeldt själv hjälpt till att framkalla denna osaliga ande.

Skattesänkningar gynnar nästan alltid de mest välbeställda och skattesänkningar är också alltid möjliga att ställa mot krav på en förstärkt välfärd. Många hade nog därför trott att Moderaterna - som med fog kan vara nöjda med de skattesänkningar som regeringen lyckats genomföra under mandatperioden - inte skulle ta risken att bjuda in den rödgröna oppositionen i matchen genom att utlova ytterligare skattesänkningar under kommande mandatperiod.

Mona Sahlin tvekade förstås inte att hugga på det utlagda skattebetet i sitt tal i Stockholm i söndags. Moderatledaren stod vid Slussen igår och pekade ut sin väg framåt: återigen sänkta skatter. Återigen med den tydliga fördelningsprofilen: mest åt dem som tjänar bäst – och därmed fortsatt ökade klyftor. Vad blir priset för denna politik? Sänkta skatter är Moderaternas viktigaste prioritering. De ser inget viktigare! Inte ungdomsarbetslösheten, inte utslagningen av sjuka, inte de växande barngrupperna. Inte de allt större klyftorna mellan människor.

Genom att åter lyfta skattefrågan underlättar Fredrik Reinfeldt för Mona Sahlin och de rödgröna att framställa valet mellan två alternativ. Alliansregeringen står för skattesänkningar med lånade pengar, skattesänkningar som mest gynnar de som redan har det bäst. De rödgröna vill prioritera en utbyggd välfärd, i syfta att minska klassillnader och hålla samman landet.

Vän av ordning kan förstås hävda att de rödgröna redan tvingats acceptera merparten av de skattesänkningar som genomförts av den borgerliga alliansregeringen under mandatperioden, samt att Mona Sahlins utfästelse att "avskaffa pensionärsskatten" ju också innebär ett minskat skatteuttag. Det är naturligtvis sant. Men inför väljarna är det ändå lättare för de rödgröna att framställa kravet på att "avskaffa pensionärsskatten" som ett vänsterpolitiskt uttryck för solidaritet och strävan att hålla samman landet. Fredrik Reinfeldts krav på nya skattesänkningar är då också lättare att framställa som ett högerpolitiskt uttryck för ökade klasskillnader och en urholkad välfärd.

Varför valde då Fredrik Reinfeldt att trots allt lyfta fram skattefrågan fem veckor före valet. Jag kan inte se annat än att utlovandet av nya skattesänkningar är ett uttryck för det oerhört starka självförtroende som präglar partiledningen för Moderaterna idag. Risken för Moderaterna är att detta starka självförtroende tar formen av övermod och raljans - tecken på åtminstone det senare fanns i Fredrik Reinfeldts sätt att kommentera sina politiska motståndare i sitt tal i lördags.

Högmod går före fall, sägs det. Vi får se om Moderaterna tänker på det när valrörelsen nu tar ytterligare fart.

2010-08-13

Socialdemokratin i början av valrörelsen

I dag presenterade Socialdemokraterna "Fler jobb och nya möjligheter - Vägval 2010", ett dokument som anger partiets viktigaste politiska uppgifter för de kommande åren. Dokumentet är traditionellt och innehåller inga större överraskningar Texten kretsar kring jobben, utbildning, sjukvård och skola samt vikten av att minska klyftorna.

Jag har inte särskilt många problem med texten i sig. Jag noterar också att Socialdemokraternas valaffischer och valfilmer fått ett mer positivt mottagande även i den borgerliga pressen än vad t ex Moderaternas kampanjmaterial hittills har fått. Ur det perspektivet har Socialdemokraterna fått en bra start på valrörelsen.

Däremot tycker jag att det vore en hederssak för ett internationalistiskt parti som Socialdemokraterna att inte lämna ifrån sig ett sådant här dokument utan att samtidigt göra skarpare markeringar i internationella frågor. Nu blir texten väldigt nationell, vilket särskilt inte passar ett parti som har ambitionen att vara en del av en internationell rörelse.

Jag tycker också det är synd att Socialdemokraterna använder sig av begrepp som "livspussel", ett begrepp som snarare förkläder än täcker av.

Jag noterar också att texten bidrar till mytspridningen om en växande främlingsfientlighet: Brottsligheten skapar otrygghet. Rädslan ökar och därmed främlingsfientligheten. Det senare är faktiskt inte sant. Främlingsfientligheten har tvärtom minskat i Sverige de senaste 20 åren. Det finns väl heller ingen statistik som visar att brottsligheten skulle ha ökat under dessa år. Dokumentets retorik är här bedräglig och bidrar till att skapa just rädsla och osäkerhet, i onödan. Populism eller slentrianmässiga formuleringar? Jag vet inte.

Socialdemokraterna står nu inför utmaningen att mobilisera sina kärnväljare och soffliggare utan att en sådan mobilisering innebär att man tappar alltför många mittenväljare till borgerligheten. Jag har under denna mandatperiod konsekvent hävdat att Socialdemokraterna har goda möjligheter att vinna valet 2010, genom just en mobilisering av kärnväljarna.

Men för framtiden är en sådan strategi inte tillräcklig. För att vinna valet 2014 och kunna sätta lika varaktiga spår i 2000-talets som i 1900-talets politik och samhällsliv krävs ett nytänkande och en politik bortom industrisamhället. Det rådslag som påbörjades direkt efter valförlusten 2006 hade kunnat bli ett steg i en sådan riktning, men bygget av det rödgröna samarbetet gjorde mycket av rådslagsarbetet obsolet.

En politik bortom industrisamhället måste också vara visionär. Jag har just börjat läsa Tony Judts bok Ill Fares The Land. Jag återkommer till den boken i ett annat sammanhang, men citerar gärna bokens inledningsmening - som en maning att ta avstamp i inför kommande förändringsarbete: Something is profoundly wrong with the way we live today.

2010-08-11

Broderskapsrörelsen står värd när Wikileaks grundare Julian Assange kommer till Sverige

Det är med stor glädje som Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen står som värd för det brännande aktuella seminariet Krigets första offer är sanningen, med Wikileaks grundare Julian Assange (LO-borgen, Plenisalen, Barnhusgatan 18, Stockholm, lördagen 14 augusti kl 11.00 – 12.30).

Wikileaks offentliggörande av 90 000 hemligstämplade underrättelsedokument kring kriget i Afghanistan har väckt stor uppmärksamhet. En frågeställning berör det politiskt och moraliskt riktiga i offentliggörandet. Dokumenten innehåller en hel del personuppgifter, bl a namn på enskilda afghaner som samarbetat med de utländska trupperna. Vem tar ansvaret för konsekvenserna av publiceringen?

En annan frågeställning rör journalistikens gränser. Julian Assange har i intervjuer sagt att han arbetar med "vetenskaplig journalistik" - men offentliggörande av hemligstämplade dokument är i sig knappast en vetenskaplig eller en journalistisk verksamhet. I samband med offentliggörandet av dokumenten samarbetade Wikileaks med Der Spiegel, The Guardian och The New York Times. Men hos vem ligger det publicistiska ansvaret - hos Wikileaks eller hos de tidningar man samarbetade med?

Jag har i en tidigare post klargjort att jag stödjer Wikileaks verksamhet och grundläggande verksamhetsidé och där även motiverat mitt ställningstagande: I grunden är öppenheten något positivt. Synlighet civiliserar. Krigshandlingar kännetecknas av en lägre våldsnivå och färre folkrättsbrott när TV-kamerorna är på. Vi får mindre mygel och smutsighet inom de politiska partierna när partiernas inre processer är transparenta.

En annan sak är att innehållet i de allra flesta hemligstämplade handlingar är triviala och helt ointressanta. Jag har arbetat en hel del med hemligstämplade handlingar i min forskning kring svensk utrikes- och säkerhetspolitik samt i mitt uppdrag som expert åt Säkerhetstjänstkommissionen. Hemligstämpeln användes ofta helt slentrianmässigt - kanske för att beslutsfattarna ville slippa ta ställning till om varje enskilt dokument skulle hemligstämplas eller ej, eller kanske för att bruk av hemligstämpeln gav den egna verksamheten en air av status och prestige.

I Sverige har vi under senare år haft en debatt där enskilda medborgare krävt att få ta del av sina gamla akter hos Säpo. Sådana krav kan förefalla rimliga och lätta att hantera, men så är faktiskt inte fallet. Problemet är sällan de uppgifter som finns om den person som begär att få ta del av sin akt. Problemet ligger i stället i att handlingarna i akten ofta innehåller uppgifter även om helt andra personer. Dessa personer kan vara vänner eller arbetskamrater till den person som begärt att få ut sin akt, och uppgifterna kan handla om alkoholmissbruk, politiska sympatier eller sexuell läggning.

Myndigheternas ovilja att släppa de s k Stasi-arkiven (med uppgifter om samarbete mellan enskilda svenska och östtysk underrättelsetjänst) fria måste t ex också tolkas i ljuset av en strävan att skydda enskilda - helt oskyldiga - personers integritet.

Vi lever i en ny tid - öppnare än någonsin. Med en ny tid följer nya frågor. Kom gärna och ställ dem vid seminariet med Julian Assange nu på lördag!

2010-08-09

Kristdemokraternas valmanifest - bidrar knappast till att skärpa partiets profil

I dag presenterade Kristdemokraterna sitt valmanifest 13 steg och 89 vallöften för ett mänskligare Sverige. Valmanifestet lär inte sätta några djupare avtryck i debatten. Nyheterna är få, och föga kontroversiella (t ex lovar partiet att inom offentlig sektor skapa 10 000 nya jobb för funktionshindrade). Valmanifestet innehåller heller inte några medialt tacksamma förslag, som t ex Piratpartiets vilsegång i barnpornografifrågan eller Jan Björklunds spektakulära utspel om burkaförbud och tvångshämtning av föräldrar till skolan.

Kristdemokraterna har ett fortsatt bekymmer i hur partiet skall övertala den allmänborgerlige väljaren att rösta på KD i stället för på Folkpartiet, Centerpartiet eller Moderaterna. Jag har i tidigare poster försökt hjälpa Kristdemokraterna på traven ;-) genom att peka ut en generös bistånds- och flyktingpolitik som ett tänkbart område där partiet skulle ha en stor trovärdighet att profilera sig i förhållande till de övriga borgerliga partierna. Men av en sådan profilering finns det endast svaga spår i valmanifestet.

Överlag uppfattar jag det som att Kristdemokraterna under senare år övergivit omsorgen om de mest utsatta och dessa mina minsta för att i stället lägga sina omsorger på vanlighetens, förlåt verklighetens, folk. Vänstra Stranden jämför förre KD-ledaren Alf Svenssons retorik med Göran Hägglunds retorik och finner att Kristdemokraternas människosyn förskjutits "från individen i marginalen till gruppen i mitten". I dag är det de som befinner sig långt från marginalerna, som är i fokus för Kristdemokraternas budskap. Cecilia Dalman Eek ställer frågan om Jesus själv verkligen skulle ha inrymts i Kristdemokraternas definition av verklighetens folk. Jesus var ju varken välartad eller lättanpassad - i stället umgicks han konsekvent med de utstötta och de föraktade.

Jag tror fortfarande att Kristdemokraterna kommer att klara fyraprocentsspärren i höstens val och därigenom rädda sig kvar i riksdagen. Men om Kristdemokraterna skall lyckas bryta sin nedåtgående trend och stärka sin ställning i förhållande till sina allianskollegor behövs det en skarpare ideologisk plattform än vad partiet i dag lyckas åstadkomma. Ramlar partiet ur riksdagen finns det en risk att partiet faller samman och aldrig kommer tillbaka. Klarar partiet sig kvar finns det en risk att det sprider sig en känsla av förnöjsamhet och att Kristdemokraterna går in i valrörelsen 2014 ur en ännu svagare position än den partiet har i dag.

Lästips: Douglas Brommesson, Svenska kristdemokrater i förändring. Från konfessionellt universella till sekulärt partikulära. Statsvetenskaplig Tidskrift 2010/2.

2010-08-06

Piratpartiet och frågan om barnpornografi

De senaste dagarna har Piratpartiet fått stor medial uppmärksamhet, om än inte på det sätt som partiet själv kanske hade önskat. En del oklarheter i partiets valmanifest och i uttalanden av partiledaren Rick Falkvinge i frågan om barnpornografi har väckt starka känslor, såväl inom som utanför partiet.

Men vad gäller egentligen konflikten? Och hur påverkar de senaste dagarnas händelser Piratpartiets möjligheter att ta sig in i riksdagen?

När jag själv läste avsnittet om barnpornografi i Piratpartiets valmanifest reagerade jag inte särskilt starkt. Jag tolkade texten som att partiet ville upphäva det s k "tittförbud" som infördes den 1 juli 2010 samt även se över definitionen kring vad som egentligen räknas som barnpornografi. Ämnet barnpornografi är i sig väldigt känsligt, men jag uppfattade inte programpunkterna som några mediala kioskvältare.

Kritikstormen bröt ut först efter en Eko-intervju med Rick Falkvinge, där han uttalade sig på ett sätt som innebar att även innehav av barnpornografi borde vara lagligt - ett uttalande som han tvingades ta tillbaka bara några timmar senare.

Boven i dramat är en vag formulering i valmanifestet som kommer direkt efter avsnittet om barnpornografi. Formuleringen lyder: Informationsinnehav avkriminaliseras i samtliga fall. Denna formulering tycks av Rick Falkvinge ha tolkats som att innehav av barnpornografi skall avkriminaliseras, medan Piratpartiets vice partiledare Anna Troberg menar att innehav av barnpornografi inte skall ses som ett "informationsinnehav" och därför skall innehav av barnpornografi även fortsättningsvis vara olagligt. Rick Falkvinge tycks nu ha anslutit sig till Anna Trobergs tolkning.

Debatten kompliceras av att frågan om förbud mot innehav av barnpornografi diskuteras parallellt med frågan om vad som egentligen skall räknas som barnpornografi. Här vill Piratpartiet att endast "dokumenterade övergrepp på barn som inte genomgått puberteten" skall betraktas som barnpornografi. Förslaget innebär att sexualiserade bilder på fiktiva barn - t ex i form av teckningar - inte skall betraktas som barnpornografi. I Studio Ett i går försökte Rick Falkvinge diskutera dessa båda saker samtidigt, vilket var en omöjlig uppgift. (Betydligt bättre gick det när Falkvinge i samma inslag fick försvara Piratpartiets syn på upphovsrätt mot anklagelser från journalisten Karl-Erik Tallmo)

Piratpartiets valmanifest är s k levande dokument, vilket innebär att de är möjliga att förändra. Ett sådant förändringsarbete pågår nu, och nya skrivningar i frågan om barnpornografi är att vänta inom kort.

Frågan om barnpornografi är oerhört viktig och känslig. Detta visste förstås de ledande Piratpartisterna om, och det är därför anmärkningsvärt att partiledningen inte förmått uppvisa en enad bild av hur skrivningarna i valmanifestet skall tolkas. De skilda tolkningarna avspeglar sannolikt skilda uppfattningar i frågan inom partiet.

All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet, sägs det i bland. Gudrun Schyman väckte starka känslor och fick stor uppmärksamhet när hon eldade upp 100 000 kronor i Almedalen i somras, för att synliggöra löneskillnader mellan män och kvinnor. Men Gudrun Schymans aktion var målmedveten och noga planerad. Piratpartiets agerande i frågan om barnpornografi är i stället ett uttryck för en oprofessionalism och ett schabbel som ofta kännetecknar nya, orutinerade partier.

Rick Falkvinge är i ögonblicket en aning tilltufsad. Piratpartiet har nu att göra en strategisk bedömning om han hinner återfå väljarnas och partifolkets förtroende för att kunna leda partiet såsom det var tänkt under valrörelsen, eller om ledarrollen måste fördelas på annat sätt.

För Piratpartiet finns det ingen väg udenom, för att citera Ibsen. Partiet måste snabbt åstadkomma nya, klargörande skrivningar i barnpornografifrågan, presentera dessa skrivningar inför offentligheten och därefter försöka debatten att i stället handla om partiets kärnfrågor. För att lyckas med detta måste partiet sluta leden och hålla ihop fram till valet, en inte helt lätt uppgift det heller.

Det är bara drygt sex veckor kvar till valdagen. Barnpornografidebatten har knappast tjänat Piraternas sak. Men det är trots det fortfarande för tidigt att räkna bort dem som en seriös kandidat till riksdagen.

2010-08-04

Jan Björklunds burkautspel riskerar att gynna Sverigedemokraterna

Folkpartiledaren Jan Björklund vill ändra lagstiftningen så att rektorer får rätt att förbjuda elever och lärare att bära burka eller niqab.

Frågan om ansiktstäckande slöja är komplicerad. Bärande av burka eller niqab som symbol för eller uttryck för kvinnoförtryck måste vägas mot kvinnans frihet att klä sig på det sätt hon själv önskar. Och visst finns det situationer där en ansiktstäckande slöja innebär praktiska eller principiella problem.

Men bärandet av burka eller niqab är i dag ett väldigt litet problem i Sverige. Här finns självklart inga exakta uppgifter, men antalet kvinnor i Sverige som bär ansiktstäckande slöja uppgår knappast till mer än 100-200 stycken. (I Frankrike med sin större befolkning uppskattas antalet till 1 900.)

Dessutom pågår det redan en process för att bringa klarhet i om det skall vara tillåtet att bära ansiktstäckande slöja i svenska skolor eller ej. Enligt ett utlåtande från Skolverket 2003 har en rektor redan rätt att förbjuda bärande av ansiktstäckande slöja i skolan om bärandet påverkar undervisningen negativt. År 2009 anmälde en kvinna som i sin utbildning till barnskötare vägrats bära niqab sitt ärende till Diskriminieringsombudsmannen (DO). DO har ännu inte tagit ställning i ärendet.

Men även om bärande av burka eller niqab i svenska skolor i dag i princip är ett icke-problem så har frågan stort symbolvärde. Därför är det svårt att värja sig från tanken att det finns partipolitiska överväganden bakom Jan Björklunds utspel. I stället för att avvakta DO:s utslag så väljer Björklund - mindre än sju veckor före valet - att peka med hela handen och i ett utspel slå fast att en rektor skall kunna förbjuda bärande av burka eller niqab i skolan.

Kanske hoppas Jan Björklund att väljare som sneglar på Sverigedemokraterna nu skall söka sig till Folkpartiet i stället. I så fall biter han sig nog i tummen. Forskningen antyder snarare att om övriga partier tar över delar av ett högerpopulistiskt partis agenda så bidrar man i stället till att legitimera det högerpopulistiska partiet. Lätt tillspetsat: Ju mer Folkpartiet betonar vikten av att förbjuda burkan, desto mer stärks Sverigedemokraterna.

Jag önskar verkligen att de övriga partierna förmådde ha lite mer is i magen i integrationsfrågorna och i sitt sätt att förhålla sig till Sverigedemokraterna. Nu väljer flera partiföreträdare i stället att spela på medielogikens villkor, t ex genom att kasta sig ut i hypotetiska och detaljerade diskussioner om hur man kommer att agera om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och om Sverigedemokraterna där skulle få en vågmästarroll.

Fyra enkla regler för att motarbeta Sverigedemokraterna har jag tidigare publicerat här.

Jag kommenterar Björklunds burkautspel i Aftonbladet.

Läs också gärna Stardusts kloka kommentarer i ämnet.

2010-08-02

Piratpartets valmanifest - frihetligt eller marxistiskt?

I dag presenterade Piratpartiet sina tre Valmanifest inför höstens val. De tre manifesten är indelade efter vad Piratpartiet beskriver som sina tre kärnfrågor: integritet, kultur och kunskap.

Piratpartiet har inför riksdagsvalet 2010 ställts inför ett strategiskt vägval. I vilken utsträckning skall partiet formulera en konkret politik för de traditionella politiska sakområden som sannolikt kommer att dominera valrörelsen 2010? Formulerar partiet en politik som spänner över flera sakområden riskerar man inre splittring och att tappa de väljare som röstade Pirat i Europavalet som en protesthandling. Men om partiet inte breddar sin politik riskerar man i stället att komma bort i valrörelsen.

Piratpartiets valmanifest innebär ett tydligt steg i riktning mot att utveckla ett brett sakpolitiskt program. Det bedömer jag också som en nödvändig väg om partiet vill sätta varaktiga avtryck i svensk politik, vid sidan av de avtryck partiet redan gjort i enskilda sakfrågor som t ex fildelningsproblematiken.

På det stora hela lyckas Piratpartiet formulera ett manifest som hänger samman och som lyckas länka en genomtänkt samhälls- och människosyn till konkreta sakpolitiska krav. Piratpartiet lyckas också undvika att i formulera detaljerade förslag som skulle kunna avfärdas genom att de uppfattades som alltför udda eller världsfrånvända.

Piratpartiets utgångspunkt är att vi lever i en epok där industrisamhället fasas ut och ersätts av ett informationssamhälle. Den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen ställer oss inför nya frågor och inför nödvändigheten att i centrala avseenden förändra samhället och lagarna. Kunskap och information blir centrala drivkrafter på ett helt annat sätt än tidigare, och dessa drivkrafter måste i demokratisk anda komma alla människor till del. Därför är Piratpartiet motståndare till patent och till gällande upphovsrätt, och förespråkar en öppen källkod, fri tillgång till alla forskningsresultat och en förnyad upphovsrätt som möjliggör fri, icke-kommersiell inhämtning, nyttjande och spridning av kultur.

Piratpartiets samhällssyn kan faktiskt beskrivas som en marxistisk historiematerialism anpassad för informationssamhället. Marx menade att varje stadium av produktivkrafternas utveckling motsvaras av ett bestämt produktionsförhållande. Med produktivkrafter avses arbetsredskap, teknik, vetenskap och mänsklig arbetsförmåga. Med produktionsförhållanden avses det sätt varpå produktionen av varor och tjänster är organiserad i ett samhälle, med särskild betoning på vem som äger eller kontrollerar produktionsmedlen.

När produktivkrafterna nått en viss utvecklingsnivå kommer de i konflikt med de rådande produktionsförhållandena. Sättet att organisera produktionen av varor och tjänster i ett samhälle blir ett hinder för produktivkrafternas fortsatta utveckling. Feodalsamhällets ordning med livegna bönder bundna till en feodalherre blev t ex ett hinder för den omvälvande industrialisering som teknikutvecklingen möjliggjorde. Därmed blev den feodala ordningen dömd att gå under och att ersättas av en kapitalistisk ordning.

På samma sätt innebär dagens patent- och upphovsrätt ett hinder för dem samhällsutveckling som möjliggörs av den nya kommunikationsteknologin. Därför måste de rådande produktionsförhållandena i termer av upphovsrätt och patent avvecklas och ersättas av regelverk som motsvarar dagens verklighet.

Nu är jag inte så säker på att att alla Pirater känner sig så bekväma i en sådan marxistiskt inspirerad analys. Piratpartiet är ett frihetligt, individualistiskt parti, där individens frihet och frigörelse har en central plats.

Men parallellen kan ändå föras ett steg längre. Konflikten mellan produktivkrafternas utveckling och de rådande produktionsförhållandena tog sig enligt Marx på det politiska planet uttryck i klasskamp. I Piratpartiets informationssamhälle utspelas denna klasskamp mellan å ena sidan de kapitalistiska bolag och monopol som profiterar på rådande patent- och upphovsmannarätt och å andra sidan de kreatörer och nätverk som nu fjättras av rådande lagar och regelverk. Richard Florida har benämnt den senare gruppen som den kreativa klassen, Manuel Castells kallar dem för informationsproducenter, jag och Marie Demker har använt beteckningen fria logotyper. Svaret på frågan om Piratpartiets valmanifest är frihetligt eller marxistiskt kan faktiskt besvaras med: Både och!

Visst är Piratpartiets valmanifest en kompromiss och det saknas inte interna kritiska röster. Men inför den stundande valrörelsen har partiet ändå skickligt undvikit att gå i de vanligaste fällorna. Partiet har t ex undvikit att kräva att sexköpslagen rivs upp, trots att det finns ett visst stöd för en sådan linje internt i partiet. Svagheten i många av förslagen är i stället att de är realpolitiskt omöjliga att genomföra under en nära framtid. Starka finansiella intressen står bakom gällande upphovsmannarätt och patenträtt och många av dessa regelverk garanteras av mellanstatliga överenskommelser. De konkreta förslagen riskerar att reduceras till demonstrationspolitik. Men samtidigt är det befriande med ett parti som i ett valmanifest vågar vara visionärt.

Men ett valmanifest ger ingen riksdagsplats. Piratpartiet lyckades med stor framgång i Europavalet mobilisera ungdomsväljare, protestväljare och övriga väljare i långt större utsträckning än vad de flesta bedömare hade trott. Riksdagsvalet innebär en svårare utmaning, eftersom fokus i valrörelsen kommer att ligga på traditionella vänster-högerfrågor och på de båda block som slåss om regeringsmakten.

Men ingenting är omöjligt. Har Piratpartiet lite tur med dagordningen och om de även denna gång kan mobilisera ungdomsväljare och en de protestväljare som inte vill rösta på Sverigedemokraterna så kan faktiskt allt hända.

2010-08-01

FRA-lagen och Wikileaks - gömmer sig här en paradox i synen på öppenhet och integritet?

Gömmer det sig en paradox i de krav på öppenhet och integritet som kännetecknat en stor del av samhällsdebatten de senaste åren? FRA-debatten präglades av krav på åtgärder för att förhindra att staten genom FRA:s signalspaning avlyssnade enskilda medborgares kommunikation på nätet. Men samma röster som kritiserade FRA-lagen hyllar nu Wikileaks offentliggörande av 90 000 hemligstämplade underrättelsedokument, dokument som innehåller en hel del personuppgifter. Som Deeped träffande uttrycker det: Är det mer rätt att en organisation som Wikileaks lägger upp information för att hitta krigsbrott än att en stat avlyssnar internet för att hitta terrorism?

Min egen position är tydlig. Jag är motståndare till FRA-lagen, samtidigt som jag stödjer Wikileaks verksamhet och grundläggande verksamhetsidé. Hur skall vi då förklara och förstå den antydda paradoxen i ett sådant ställningstagande?

Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Allt är offentligt, som Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann uttryckte det på ett seminarium i Almedalen för något år sedan. Det är t ex inte så många år sedan som de politiska partiernas kampanjstrategier vaktades som om de vore den heliga Graalen. I numrerade exemplar kunde strategierna vid stängda möten delas ut till särskilt betrodda valledare, för att när mötet var slut åter samlas in och låsas in i ett plåtskåp. I dag presenteras samma kampanjstrategier i stället med flaggor och klingande spel på särskilda presskonferenser eller, i särskilt känsliga fall, så läcks de medvetet till media.

Öppenheten är en ny verklighet som de politiska partierna och andra samhällsaktörer har att förhålla sig till. I grunden är öppenheten något positivt. Synlighet civiliserar. Krigshandlingar kännetecknas av en lägre våldsnivå och färre folkrättsbrott när TV-kamerorna är på. Vi får mindre mygel och smutsighet inom de politiska partierna när partiernas inre processer är transparenta.

Men öppenheten skapar integritetsproblem. Wikileaks avslöjanden innebär att enskilda namn och personuppgifter lämnas ut. Vi har fått en smutsigare och mer personinriktad kriminaljournalistik, eftersom uppgifter om brottslingar (och brottsoffer) bara finns några klick bort på nätet. Signalspaningens förbättrade tekniska förutsättningar möjliggör en övervakning som Storebror tidigare endast kunde drömma om.

Den ökande öppenheten är en irreversibel (oåterkallelig) process och den bör bejakas. Dess negativa konsekvenser med avseende på medborgarnas integritet bör bekämpas, men inte genom minskad öppenhet. Här är debatten ännu famlande, och några distinkta frontlinjer är ännu inte utmejslade.

Jämförelsen - och skillnaden - mellan FRA-lagen och Wikileaks är ett uttryck för en av de nya politiska skiljelinjer som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk. Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Med FRA-lagens hjälp vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallet med Wikileaks ser vi i stället ett nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier står då i centrum.

Parallellt med skiljelinjen nationalstat - transnationella nätverk skymtar vi också skiljelinjen kunskap-marknad. Den senare skiljelinjen mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, säljbar på en marknad och som ett medel att uppnå vinstmaximering. Mot dessa marknadsaktörer mobiliserar samhällsgrupper som ser kunskap som en rättighet och kunskap som ett värde i sig. Skiljelinjen kunskap-marknad kan också tolkas som en kamp om kontrollen över informationsflöden mellan å ena sidan de som vill värna existerande informationsmonopol och å den andra sidan kommersiella eller ideella aktörer som utmanar dessa informationsmonopol. Efter dessa nya skiljelinjer mobiliserar Piratpartiet på internationell basis, och hittills med störst framgång i Sverige.

Om denna problematik skriver jag och Marie Demker i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008) samt i vår kommande bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en indivdualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011).

P.S. Lyssna också gärna på ett inslag i ämnet i radioprogrammet Medierna här.