2009-12-29

Betyg på statsråden i alliansregeringen

OBS! Uppdatering. I kommentarsfältet till denna post (kl 7:39) kommenterar jag även Mats Knutsons betyg samt kommenterar utbildningsministrarna Lars Leijonborg och Tobias Krantz.

*
Om en dryg timma (SVT Rapport kl 19.30) offentliggör Mats Knutson Sveriges Televisions nyhetsredaktioners betygsättning på statsråden i den borgerliga alliansregeringen efter tre år vid makten. För att inte styras av hur Mats Knutson och hans kollegor resonerar väljer jag att här och nu teckna ner några rader om hur jag ser på några av statsrådens insatser.

Eftersom jag tillhör den generation som växte upp med ett femgradigt betygsystem så väljer jag samma modell här. För säkerhets skull är det bäst att klargöra att mina betyg grundar sig på statsrådens politiska skicklighet, inte på innehållet i deras förda politik.

Fredrik Reinfeldt. Statsminister (M). Efter en katastrofal start med statsråd som p g a bristande personlig vandel fick avgå på löpande band så har Reinfeldt tagit ett fast grepp om regeringsarbetet. Regeringen skakades inte av den ekonomiska krisen och EU-ordförandeskapet blev en framgång. Moderaterna ligger fortfarande bra till i opinionsmätningarna. Bristen i Reinfeldts ledarskap består i att han kan framstå som en skicklig teknisk administratör, men med bristande medkänsla och avsaknad av ideologiska visioner. Världen är så mycket mer än en platt-tv och Magnus Uggla. Formkurva: Stabil. Betyg: 4.

Jan Björklund. Utbildningsminister (FP). Har framgångsrikt vuxit in i rollen som partiledare, och Folkpartiet är det parti som har störst förutsättningar att utmana Moderaternas dominans i det borgerliga lägret. Har stor trovärdighet i skolfrågor, om än inte nödvändigtvis i lärarkåren eller bland pedagoger. Den överlägset bäste talaren bland de borgerliga partiledarna. Kan ibland driva sin retorik för långt, och då framstår retoriken som tom och lite fånig. Formkurva: Uppåtgående. Betyg: 4.

Maud Olofsson. Näringsminister (C). En av regeringens stora besvikelser. Har haft en svår tid med historierna kring Vattenfall och Saab. Centern börjar nu ligga obehagligt nära fyraprocentsgränsen i opinionsmätningarna. Formkurva: Nedåtgående. Betyg: 2.

Göran Hägglund. Socialminister (KD). Första halvan av mandatperioden profilerades partiet på sitt motstånd till samkönade äktenskap. Andra halvan av mandatperioden profilerades partiet på sin retorik kring "verklighetens folk", en retorik som inte givit utdelning i väljaropinionen men som gjort partiet omöjligt bland intellektuella och kulturpersonligheter. Partiet är i skriande behov av en väljarvinnande profilfråga. Formkurva: Stabil. Betyg: 2.

Anders Borg. Finansminister (M). Anders Borg framstår ibland mer som en akademiker än som en finansminister. Huruvida detta skall uppfattas som något positivt eller något negativt är inte självklart. Började mandatperioden med stor självsäkerhet och med ett nyhetens behag hos väljarna. Gav ett kompetent intryck under finanskrisen och bidrog till att hålla ihop regeringen. Hans självsvåldighet fick däremot i ett tidigare skede dåvarande försvarsminister Mikael Odenberg (M) att avgå. Har förlorat de senaste debatterna mot Thomas Östros (S). Formkurva: Nedåtgående. Betyg: 3.

Carl Bildt. Utrikesminister (M). Carl Bildt är Carl Bildt är Carl Bildt. Formkurva: Stabil. Betyg: 3.

Maria Larsson. Äldre- och folkhälsominister (KD). En av regeringens positiva överraskningar. Har givit ett stabilt och kompetent intryck och undvikit klavertramp. Blivande partiledare? Formkurva: Stabil. Betyg: 4.

Cecilia Malmström. F d Europaminister (FP) - nu nominerad som EU-kommissionär. Lite av doldis i regeringen, i skuggan av Carl Bildt och Carl Bildt och Carl Bildt. Bidrog aktivt till ett välskött svenskt EU-ordförandeskap. Ifrågasatt av få. Formkurva: Uppåtgående. Betyg: 4.

Tobias Billström. Migrationsminister (M). Har att hantera ett av regeringens allra svåraste sakområden. Har givit ett stabilt intryck och slapp avgå trots att han hörde till den grupp bland de moderata statsråden som valt att smita från sina förpliktelser som medborgare och tv-tittare. Formkurva: Stabil. Betyg: 4.

Sven Otto Littorin. Arbetsmarknadsminister (M). Svårbedömd. Än är han här, än är han där och än är han nere i diket. Tycks dela teflonkostym med Thomas Bodström. Kan få ett tufft 2010, om arbetslösheten stiger samtidigt som valrörelsen rullar in. Formkurva: Osäker. Betyg: 3.

Andreas Carlgren. Miljöminister (C). Inledde positivt, med stor trovärdighet och höga ambitioner. Har kroknat på vägen och fick närmast ledas ut efter det kollapsade klimattoppmötet i Köpenhamn. Klarar inte av att utmana Miljöpartiet och Maria Wetterstrand i miljöfrågorna. Formkurva: Nedåtgående. Betyg: 2.

Lena Adelsohn Liljeroth. Kulturminister (M). Fick hoppa in när Cecilia Stegö Chilò tvingades avgå. Har inte satt några skarpa avtryck i kulturpolitiken och ger inte något kraftfullt eller målmedvetet intryck. Formkurva: Stabil. Betyg: 2.

Sten Tolgfors. Försvarsminister (M). Fick lite oväntat ta över efter att Mikael Odenberg avgått. Har inte lyckats fylla ut uniformen, förlåt kostymen. Försvarspolitiken framstår som ett av alliansregeringens svagaste kort. Blev driftkucku i FRA-debatten, när han i princip varnade för Al Qaida-attentat i Sverige om inte FRA fick möjlighet att avlyssna svenska medborgare. Formkurva: Stabil. Betyg: 1.

Cristina Husmark Pehrson. Socialförsäkringsminister (M). Regeringens svagaste länk. Fick ta mycket stryk i debatterna om utförsäkringar, där hon gjorde i stort sett alla fel som man har möjlighet att göra enligt Handbok i kris- och mediehantering. Formkurva: Ej tillämpbart. Betyg: -

2009-12-23

Betlehems stjärna står högt i skyn

-Är det verkligen sant att Gud kan göra allting, frågade jag som 14-åring min konfirmationsspräst.

-Javisst - Gud kan göra allting, svarade denne intet ont anande.

-Kan han då göra en sten som är så stor att han inte kan lyfta den själv, slog jag till med, lillgammal och triumferande.

Jag skall skona läsaren av denna blogg från vad prästen svarade. Men i min beskäftiga knipslughet förtjänade jag säkert varje hårt ord som kom över hans läppar.

Guds påstådda allsmäktighet både skrämmer och attraherar. Men om Gud verkligen är allsmäktig är förstås inte den centrala frågan om han kan göra en sten som är så stor att han inte kan lyfta den själv. Den centrala frågan blir i stället hur han som allsmäktig kan acceptera allt lidande som finns i världen och ändå göra anspråk på att vara god. Var fanns Guds godhet och allsmäktighet i Auschwitz? Var finns Guds godhet och allsmäktighet i dag för alla dem som svälter, för alla de människor som lemlästas i krig eller tvingas växa upp i flyktingläger under ohyggliga omständigheter? Var finns Guds godhet och allsmäktighet i Bagdad, i Darfur och i Gaza?

Nils Ferlin skrev i ett Nyårsrim 1936 några iskalla rader kring temat som jag inte kan släppa:

Niggern skriker i niggerbyn.
Niggern är alldeles svart i hyn.
Niggern är rädd och gråter.
Mycket illa det låter.

Stilla din gråt du svarte bror.
Gud han hjälper och Gud är stor.
Titta blott på hans stjärna!
Gud han hjälper dig gärna.

Allt förlåter han också, Gud.
Sitter nånstans i silverskrud.
Den må du tro han är fin i.
Nästan som Mussolini.

Niggern skriker i niggerbyn
Betlehems stjärna står högt i skyn.
Niggern skriker och gråter
allt medan Gud förlåter.

Frågan om hur Gud kan vara god och allsmäktig samtidigt som det finns lidande i världen är söndertröskad i teologin och kallas för teodicéproblemet. Hittills har det inte formulerats något svar som jag uppfattar som tillfredsställande. För mig blir lidandets problematik i stället något som ligger bortom vårt mänskliga förnuft och som vi därför inte kan formulera några rationella svar kring. Men jag tillstår att det är en inställning som det inte alltid är så lätt att känna sig bekväm i.

Gud är i många avseenden bortom allt förnuft och all sans. Nils Ferlin hade - som så många av oss - ett kluvet förhållande till Gud. Förnuftet talade emot Gud, men allt är nu inte förnuft:

Ty han talar ej latin - som den grå teologin,
vilken halkat på sin egen halhets halka -
Men han talar som en ton ur en mjuk violin
och han talar såsom aftonens svalka.

(Kan du höra honom komma, 1930)

Oavsett Guds allsmäktighet och godhet är det vår plikt och vårt uppdrag som människor att bekämpa ondskan, bejaka kärleken och att värna vår nästa - så mycket vi bara orkar och förmår. Som Stig Dagerman uttryckte det:

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

Jag tillhör ju dem som tror att vi kanske faktiskt kan göra om jorden också - men det förtar inte styrkan i Dagermans dikt. Med hans stilla uppfordrande rader önskar jag alla bloggens läsare en riktigt God Jul!

2009-12-20

Piratpartister på framkant - men skämskudde fram för deras kunskapssyn!

De senaste månaderna har Piratpartiet varit ganska så osynligt i svenska media. Det är inte så konstigt. Inför Europaparlamentsvalet i somras hade partiet en mycket stark medieexponering, och valkampanjen kröntes med framgång genom de två mandat som partiet erövrade. Efter en sådan resa är det rimligt att medieskuggan slår till, samtidigt som partiet kan behöva tid för eftertanke och sitt interna arbete.
Nyligen antog Piratpartiets styrelse dokumentet Piratpartiets värderingar, där partiet reflekterar kring sin värdegrund och sina arbetsformer. Här kommer tre kommentarer kring de avsnitt i dokumentet jag tycker är mest relevanta för att förstå partiet och vart det är på väg:
1. I amerikansk politik har partierna försökt aktivera medlemmar och sympatisörer genom att "våga släppa varumärket". Att våga släppa varumärket innebär att partiet erbjuder medlemmar och sympatisörer resurser för att bedriva politisk verksamhet i partiets namn, utan att partiet kontrollerar innehållet i den politiska verksamhet som bedrivs. Piratpartiet har genom den s k "trepiratersregeln" drivit denna princip långt längre än vad något av de etablerade partierna i Sverige vågat. Trepiratersregeln innebär att om tre medlemmar är överens om att opinionsbildning eller aktivism i en viss fråga är rätt för Piratpartiet, så har de rätt att agera i partiets namn och inom rimliga gränser få ersättning för sina utlägg. Vilket av de etablerade svenska partierna kommer att bli först att följa Piraterna på vägen? Törs Socialdemokraterna ta steget? Kanske inte fullt ut - jag har svårt att se en "tresocialdemokratersregel" inför valrörelsen 2010. Men jag tror att Socialdemokraterna kommer att gå i den riktningen. Här visar Piratpartiet att man är ett föregångsparti med avseende på kampanjstrategier.
2. Piratpartiet säger sig bygga sin organisation på tre delar: svärmarbete, traditionellt föreningsarbete, och en hierarkisk toppstyrd struktur som fördelar mandat och resurser. "Svärm" är en beteckning som fått ett uppsving i debatten kring Hardt & Negris Multitud, och som avlöst "nätverk" som uttryck för en lösligare och mer flexibel organisationsform än de traditionella partierna. Föreningsarbetet reduceras i dokumentet att att ha en plats enbart på "årsmötes- och partistyrelsenivå". Det är modigt av Piraterna att så explicit redovisa hur man tänker i makt- och ledningsfrågor. Men bekymret med att blanda dessa organisationsformer och att reducera föreningsarbetet till årsmöten och partistyrelse är frågan om ansvarsutkrävande. Hur troligt är det att partiets årsmöten på allvar kan genomföra legitima ansvarsutkrävanden, när partiarbetet i övrigt fungerar som en svärm eller toppstyrs? Den blandade organisationsformen öppnar för svårhanterade interna strider när partiet väl etablerat sig på allvar som riksdagsparti - om nu så skulle bli fallet.
3. En av huvudpunkterna i dokumentet lyder "Vi respekterar kunskap". Men det är märkligt att ett parti som gör anspråk på att representera det moderna informationssamhället uppvisar en kunskapssyn som är så nattståndens att t o m Jan Björklund framstår som en fritänkare. Så här skriver Piraterna: Om man ska diskutera ett ämne, så är hårda mätdata bäst. Näst bäst är en person som har sakkunskap i ämnet. Vetande, kunnande och sakerfarenhet går före tyckande, och hårda mätdata går före vetande. Man tar sig för pannan. Satt Rick Falkvinge och sov när denna formulering klubbades igenom? Sedan länge är det en vedertagen uppfattning att hårda mätdata blir viktiga och intressanta först genom en tolkning, och en tolkning är aldrig värderingsfri. Politik handlar heller inte om information och förnuft, utan om skilda intressen, tolkningar och värderingar. Kommunalingenjör Planertz var möjligen en framgångsrik ingenjör, men tack Gud att han inte gav sig in i politiken. Ta fram skämskudden, Piratpartister, och ta bort stycket så snart som möjligt. Ni är för bra för att ni skall behöva göra er löjliga på en sådan här fråga.
Dokumentet har tidigare läsvärt kommenterats av Mattias Bjärnemalm.

2009-12-15

Widar Anderssons unkna människosyn

I Danmark har man inför FN:s klimatmöte i Köpenhamn infört den så kallade lymmellagen, som bland annat ger polisen möjlighet att godtyckligt frihetsberöva demonstranter i tolv timmar. Lagen har mött stark kritik från Amnesty och många andra människorättsorganisationer, som påpekar att den inte lever upp till elementära krav på rättsäkerhet.

Men här och var applåderas lagen. Ett mer olustigt exempel kommer från Widar Andersson, politisk chefredaktör för tidningen Folkbladet (obunden socialdemokratisk), som uttrycker sin stora förtjusning över lagen och hoppas att den kommer att införas i Sverige också.

Man häpnar. Inte enbart över Widar Anderssons naiva syn på inskränkningar av rättsäkerheten. Utan framförallt över den unkna människosyn som kommer till uttryck i Widar Anderssons beskrivning av de demonstranter som lagen skall användas emot, vilka benämns i termer av destruktiva och störda personer.

Luckra upp rättssäkerheten så att polisen lättare kan ingripa mot "destruktiva och störda personer" som demonstrerar. Språkbruket förskräcker. Och ekot av stöveltramp tränger plötsligt fram genom mediebruset.

2009-12-13

Sifo-mätningar och bortförklarandets ädla konst

Dagens Sifo-mätning bekräftar bilden av den stora partisympatiundersökning som SCB publicerade i torsdags: De rödgröna partierna har skaffat sig ett utökat försprång i opinionen, och kan nu gå till julledighet med ett överläge på hela 11.4 procentenheter.

Sifo-mätningen är genomförd under en för alliansregeringen extremt ogynnsam undersökningsperiod. För att citera Toivo Sjörén på Sifo: Bilden av den cancersjuke som måste söka arbete är ingen valvinnare. Men Sifo-mätningen måste ändå allvarligt fördystra alliansregeringens julfirande. Mig veterligen har det aldrig hänt att ett block hämtat upp ett opinionsunderläge i Sifo på över elva procentenheter nio månader före ett val. Visserligen har väljarna blivit alltmer rörliga, men den borgerliga uppförsbacken är tung.

Jag har länge funnit ett visst underhållningsvärde i att studera hur tidningarnas ledarsidor förhåller sig till opinionsmätningar som visar på motgångar för det egna blocket. En vanlig reaktion - särskilt på den borgerliga sidan - är att motgångarna förklaras av att den egna sidan inte varit bra på att "föra ut" politiken, eller att "förklara" för väljarna varför den egna politiken är så mycket bättre den motståndarsidans.

Visst ligger det en del i resonemangen om att partiernas skicklighet i att "föra ut" budskapet har betydelse för opinionsutvecklingen. Jag har svårare med förhållningssättet att om man bara "förklarar" för väljarna vad partiernas olika alternativ innebär åt så kommer väljarna också att förstå vad som är rätt. För mig är en sådan inställning uttryck för fundamentalism - man vill få väljarna att skåda ljuset, och när väljarna skådat detta ljus kommer de också att inse vilken politik som är den bästa.

Ett praktexempel på en sådan inställning återfinns i dagens Göteborgs-Posten, där ledarskribenten kommenterar regeringens ras i opinionen: Regeringen har visat en häpnadsväckande oförmåga att förklara för väljarna att 2,5 år är mer än 1 år samt att rehabilitering är bättre än förtidspension.

Men politik handlar i grunden inte om att "förklara" att den egna politiken är bättre. Politik handlar så mycket mer om ideologiska ställningstaganden, där skilda värderingar och åsikter i värdefrågor ställs mot varandra - inte om vilken politik som är mest "förnuftig" eller rationell. I exemplet ovan formulerar Göteborgs-Postens ledarredaktionen de politiska alternativen i sjukförsäkringsfrågan i termer av att "2,5 år är mer än 1 år samt att rehabilitering är bättre än förtidspension". Inser GP:s ledarredaktion inte vilket väljarförakt den uttrycker genom att formulera alternativen så? Är det den typen av "förklaringar" som skall presenteras väljarna så kan de rödgröna partierna redan nu börja fördela ministerposterna.

Att jag tror att de borgerliga ledarsidorna oftare förfaller till en förnuftsretorik förklaras av de skillnader i synen på politik som finns mellan vänster och höger, där vänstern starkare betonar konflikternas betydelse i politiken.

Efter regeringsskiftet 2006 menade jag att den svåra uppgiften för Socialdemokraterna inte skulle vara att återta makten 2010, utan att behålla den i valet 2014. Min bedömning står kvar.

2009-12-10

Tung opinionsmässig uppförsbacke för regeringen

Den i dag publicerade SCB-mätningen innebär en tung uppförsbacke för regeringen. Sören Holmberg konstaterar att det block som leder den här mätningen också i tio fall av elva har vunnit det efterföljande valet. SCB:s mätning är den överlägset mest tillförlitliga opinionsundersökningen, bland annat genom att nära 9 000 personer ingår i urvalet.

Jag gav i dag följande kommentar till TT:

SCB-mätningen innebär en glad överraskning för den rödgröna oppositionen, som har ett övertag på hela 7.5 procent i förhållande till alliansregeringen. Sverigedemokraterna kommer i denna mätning visserligen över fyraprocentsspärren, men får inte vågmästarposition. De rödgröna partierna får nu arbetsro att under lugna och ordnade former formulera sin gemensamma politik inför valet 2010.

För den borgerliga alliansregeringen var SCB:s mätning ett bistert besked. Ordförandeskapet i EU går mot sitt slut, och de tio månaderna fram till valet riskerar att präglas av finanskrisens efterverkningar i form av ökad arbetslöshet och ökat utanförskap. SAAB-händelserna och sjukförsäkringskrisen innebär en politisk uppförsbacke för regeringen inför julen. För alliansregeringen gäller det nu att försöka återta det inrikespolitiska initiativet och hålla samman regeringen samtidigt som Kristdemokraterna och Centern får möjlighet att profilera sig lite extra inför väljarna.

2009-12-08

Cristina Husmark Pehrsson - en politisk belastning för regeringen

Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson har blivit en politisk belastning för regeringen. Opinionen rasar mot de nya sjukförsäkringsreglerna. Media berättar ohyggliga historier om hur cancersjuka kvinnor tvingas börja arbeta när deras sjukpenning dras in. Husmark Pehrssons försök att försvara införandet av de nya reglerna och förklara dess orimliga konsekvenser har hittills inte varit särskilt framgångsrika, för att uttrycka det milt.
Den rödgröna oppositionen vädrar förstås morgonluft. Efter Fredrik Reinfeldts första år som statsminister - då ministrar och andra för regeringen centrala personer under skandalomsusade former tvingades avgå på löpande band - har oppositionen haft svårt att hitta angreppspunkter på alliansregeringen. Finanskrisen erbjöd alliansregeringen en möjlighet att visa regeringsduglighet och oppositionens tidigare rekordstora ledning i opinionen sjönk snabbt ihop till mer normala avstånd.
Men nu utmanas bilden av borgerlighetens regeringsduglighet. Cristina Husmark Pehrsson har blamerat sig genom att först skylla problemen på Försäkringskassan, som anklagades för att göra felaktiga tolkningar av en lag som egentligen var glasklar. Därefter bytte Husmark Pehrsson position och i söndagens SVT Agenda menade hon i stället att de absurda konsekvenserna av lagen varit omöjliga att förutspå: När vi har skickat ut vårt förslag på remiss till många tunga remissinstanser har ingen poängterat att det här kunde få de här orimliga konsekvenserna. Men som SVT Aktuellt visar så pekar yttrandena från flera tunga remissinstanser just ut den typ av negativa konsekvenser vi nu ser.
När de orimliga konsekvenserna synliggörs väljer Husmark Pehrsson att inte införa ett moratorium för genomförandet av lagen, utan hastar i stället fram ett antal kompletteringar som skall minimera skadeverkningarna. Statsmannaskap? Svar nej.
Den hast och viljestyrka som präglade alliansregeringens införande av det nya regelsystemet var ett uttryck för en ideologisk självrättfärdighet, som nu slår tillbaka på regeringen. Bilden sprids av en regering utan empati för de mest drabbade, och som genom sin ideologiskt styrda politik ökar klassklyftorna. Man utsätter sårbara människor för ett stort samhälls­experiment vars syfte är att spara pengar för att kunna finansiera regeringens skattesänkningar, som Mona Sahlin uttrycker det i Aftonbladet i dag.
Cristina Husmark Pehrsson sitter kvar på sin post. Men just nu är hon en politisk belastning för regeringen. Om denna tragiska historia kring drabbade människors utförsäkring inte får en snabb lösning kan hon faktiskt tvingas lämna regeringen.

EU höll fast vid sin linje i Jerusalemfrågan!

EU:s utrikesministrar enades i dag om ett starkt uttalande om Jerusalem och Mellanöstern. I min tidigare post i ämnet ställde jag frågan om Carl Bildt verkligen skulle kunna få med de övriga medlemsstaterna på så tydliga formuleringar i Jerusalemfrågan och en så skarp kritik av Israel som återfanns i utkastet till uttalande. Jag kan nu konstatera att Carl Bildt verkligen lyckades.

Texten har genomgått en del förändringar, där språkbruket dämpas men den principiella hållningenligger fast. Nu talar t ex texten om "Jerusalems ställning som huvudstad för två stater" (the status of Jerusalem as the capital of two states) i stället för att lyfta fram östra Jerusalem som huvudstad i den palestinska staten. Faktum kvarstår: EU visar tydligt att man inte accepterar Israels krav på att ett odelat Jerusalem som sin huvudstad.

Den israeliska regeringen rasar mot EU:s uttalande. Må så vara. Men EU har i sina formuleringar pekat ut den riktning vari alla fredssamtal mellan israeler och palestinier så småningom måste gå: Israels ockupation av palestinska områden måste upphöra, de olagliga bosättningarna - inklusive dem i Jerusalem - måste avbrytas och 1967 års gränser utgöra grund för den framtida gränsen mellan Israel och Palestina.

Lyssna gärna på Cecilia Uddéns och Susanne Palmes klargörande analys av EU:s uttalande i dagens Studio Ett.

2009-12-06

...och i själen har vi aldrig klippt vårt hår. En kväll med Dan Hylander.

Jag upptäckte Dan Hylander ganska sent i livet- jag var väl i alla fall närmare 35. Mina formativa musikår utspelade sig i stället i mitten av 1970-talet på Sprängkullen, proggmusikens flaggskepp i Göteborg, på Sprängkullsgatan 19. (Genom ödets ironi sitter jag fortfarande kvar på samma gatuadress, på samma våningsplan...)
Dan Hylander var besvärlig för Sprängkullen. Var hans musik tillräckligt politisk för att han skulle få spela där? Det är lätt att i efterhand le åt den diskussionen. Men för oss var frågan på allvar.
I går (lördag) såg jag Dan Hylander med band spela på Sagateatern i Borås. Dan Hylander är en man som åldras med värdighet. Han kombinerar sitt allvar och sitt patos med självdistans och lekfullhet. För oss som har en dragning åt det sentimentala (för att uttrycka det milt) är det omöjligt att värja sig mot hans texter. Hans hår är vackrare än någonsin, och följande rader ur Vildrosor och tistlar är nog så nära hans egen självbild det går att komma:

Gerillan lever än. Ha, ni trodde vi var döda,
men vi lurade er igen som alltid förr.
Vi byter skepnader, men finns där mitt ibland er
och i själen har vi aldrig klippt vårt hår.
Vi kallas många namn, men aldrig det vi heter
och det visar att ni ingenting förstår.

Är då hans texter politiska? Ja, det beror förstås på hur man definierar det politiska och politiken, och den diskussionen tänker jag inte trötta er med nu. Men hans texter är på allvar, och det är ingenting man är bortskämd med i dag. Det politiska och det personliga (eller är det möjligen det privata) syr han lätt ihop i den vackra "Farväl till Katalonien".
Vi lekte med vår frihet under samma heta sol.
Men dina djävlar fanns på riktigt, mina var delirium.
På den allra sista kvällen satt jag tyst och söp mig full,
och samma natt ni sprängde varuhuset sov jag av mitt rus.
På vägarna i Lissabon grät jag tyst ditt namn,
för att känna all din kärlek ligga nära mig igen.
Om än tiden har förändrat mig och sopat mina spår
finns det skrymslen där jag alltid är den samme, nu som då.
Just formuleringen Men dina djävlar fanns på riktigt, mina var delirium får mig fortfarande att känna ödmjukhet inför min egen ångest.
I en tid där delar av borgerligheten vill förminska politiken och drömmer om ett samhälle där verklighetens folk sitter vid köksborden och lägger sina livspussel är Dan Hylander fortfarande en motståndets röst. När Göran Hägglund drömmer mardrömmar om genusneutrala lekar och om det av performancevrålande teaterregissörer överbefolkade vänsterradikala kulturetablissemanget visar Dan Hylander i stället vari det riktiga motståndet mot allt etablissemang består:
Vi är vildrosor och tistlar, vi är starkare än fördomar,
förvirrade, men älskande, förtrollade i ljus.
Vi är tårar över världen, vi är clowner, vackra samveten,
ett långfinger i luften åt allt etablissemang.
Dan Hylander avslutar sin turné på Dammstorpsgård i Lund nu på onsdag. Gå gärna dit.

2009-12-01

Positiva signaler från EU om östra Jerusalem och om erkännande av en palestinsk stat

Uppdatering 3 december nederst i posten!

Den israeliska tidningen Haaretz publicerar idag ett hemligt utkast från Carl Bildt och det svenska ordförandeskapet, vilket bl a klargör EU:s stöd för östra Jerusalem som huvudstad i en palestinsk stat. Dokumentet antyder också att EU skulle kunna erkänna en palestinsk stat, om palestinierna bestämmer sig för att utropa en sådan, även utan att en israelisk-palestinsk freduppgörelse har uppnåtts.

Utkastet har väckt stor vrede på sina håll i Israel, eftersom EU -om dokumentet antas - gör klart att gränserna från 1967 måste respekteras och att östra Jerusalem skall vara huvudstad i den palestinska staten. Därmed tar EU entydigt avstånd från den israeliska inställningen att det odelade Jerusalem skall vara huvudstad i Israel.

Överlag uttrycker dokumentet en oerhört stark kritik av Israel. De israeliska bosättningarna och den mur som Israel byggt på den palestinska Västbanken beskrivs som illegala, ett hinder mot freden och som ett hot mot tvåstatslösningen överhuvudtaget. Blockaden av Gaza beskrivs som oacceptabel och politiskt kontraproduktiv. Dokumentet manar också till stöd för ansträngningarna att få till stånd en försoningsprocess mellan Hamas och Fatah, och därigenom bidra till att skapa ett enat palestinskt ledarskap.

Stor uppmärksamhet har givits åt det faktum att dokumentet öppnar för att EU skulle kunna erkänna en palestinsk stat även utan ett föregående fredsavtal mellan Israel och palestinierna. Nyckelformuleringen är att EU "beslutsamt kommer att stödja fortsatta ansträngningar och steg mot en palestinsk statsbildning för att, vid lämpligt tillfälle, kunna erkänna en palestinsk stat. ("support further efforts and steps towards Palestinian statehood and to be able, at the appropriate time, to recognize a Palestinian state"). Den avgörande frågan blir då förstås vad som menas med "lämpligt tillfälle". Genom att inte knyta detta lämpliga tillfälle till en fredsuppgörelse antyder dokumentet att ett erkännande kan komma tidigare.

Jag har läst många EU-uttalanden om den israelisk-palestinska konflikten. Men jag kan inte minnas något som varit så entydigt i sin kritik av Israel och i sitt stöd för upprättandet av en palestinsk stat med östra Jerusalem som huvudstad.

Vi får väl se om Carl Bildt lyckas få EU-staterna att enas om formuleringarna i dokumentet. Det blir en intressant politisk vecka när nu ordföranden för FN:s kommission för undersökning av krigsförbrytelser under kriget i Gaza, den sydafri­kanske domaren Richard Goldstone, kommer till Stockholm den 3-4 december. Goldstone var ju i sin rapport ytterst kritisk till hur främst Israel agerade under kriget i Gaza för snart ett år sedan.

Uppdatering 3/12: I dag skriver Sveriges mest ansedde och trovärdige folkrättsexpert, professor Ove Bring vid Försvarshögskolan, tillsammans med Aleksander Gabelic, ordförande i Svenska FN-förbundet, på Aftonbladets debattsida. Bring och Gabelic skräder inte orden i beskrivningen av Israels agerande under Gaza-kriget: Israels väpnade attacker mot Gaza må ha varit legitimt självförsvar, men civila drabbades oproportionerligt, återkommande och ibland uppenbarligen med avsikt. Det oproportionerliga våldet, de civilas utsatthet, attackerna mot FN-byggnader och användningen av vit fosfor mot civila - allt detta strider mot krigets lagar.

Jag kommenterade Goldstonerapporten i P 1 Morgon i dag fredag den 4/12 kl 07.20.