2009-10-31

S-kongressen och utrikespolitiken

Mona Sahlin har hittills haft en mycket bra kongress, där ledamöterna i nästan alla viktiga frågor slutit upp bakom hennes och partistyrelsens linje. I Expressen diskuterar jag vad det starka stödet för Mona Sahlin på kongressen betyder för valmanskårens bild av henne som ledare.

Ett område där det emellertid fortfarande råder osäkerhet kring Mona Sahlins ledarskap är utrikesfrågorna. I Mona Sahlins inledningsanförande till kongressen lyste de utrikespolitiska frågorna nästan helt med sin frånvaro. Två av de tyngre frågorna där Mona Sahlin och partistyrelsen fick kongressen emot sig rörde också utrikespolitiken. Kongressen röstade mot partistyrelsens vilja igenom att Socialdemokraterna skall arbeta för Sverige, EU och FN erkänner att det begicks ett folkmord på armenier i samband med 1:a världskriget, samt att Sverige driver på för att Västsahara skall erkännas som en självständig stat.

I Afghanistanfrågan röstade kongressen emot förslag om att Sverige skulle dra hem sina soldater. Men det blev en märklig Afghanistandebatt, där ”ta hem” eller ”stanna kvar” framställdes som de två enkla och enda politiska alternativen.

I frågan om nödvändigheten av ett FN-mandat vid militära interventioner samt om läget i Mellanöstern blev de antagna skrivningarna acceptabla – men de hade kunnat vara betydligt skarpare och tydligare. Som jag tidigare berättat (här och här) så var jag och Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen utomordentligt missnöjda med tidigare skrivningar om att kunna frångå kravet på FN-mandat. Vi har lagt ner stor möda och politisk kraft på att förändra formuleringarna och stärka kravet på FN-mandat vid militära interventioner. Delvis har våra mödor burit frukt - vi är därför stolta, men inte nöjda.

Partiets utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin fick heller ingen plats i partiets Verkställande utskott (VU), vilket kan ge ett märkligt intryck av hur partiet egentligen prioriterar de internationella frågorna. Urban Ahlin var också partistyrelsens föredragande i de ovan nämnda frågorna om armeniska folkmordet och erkännandet av Västsahara, två viktiga frågor där kongressen körde över partistyrelsen. Nu tar Peter Hultqvist i stället plats i partiets VU. Peter Hultqvist har ett starkt engagemang i Mellanösternfrågorna, och har i motioner och interpellationer kritiserat utrikesminister Carl Bildt för att inte tillräckligt kraftfullt agera mot den israeliska bosättningspolitiken och det israeliska övervåldet under kriget i Gaza.

Jag undrar hur Mona Sahlin tänker hantera utrikesfrågorna i valrörelsen. Räknar hon med att Jan Eliasson är motiverad att där spela en central roll för att vid en valseger stå till förfogande för ytterligare en period som utrikesminister. Kommer Margot Wallström att vara spelbar i utrikesfrågorna?

Oavsett vilket bör Mona Sahlin själv ta ytterligare plats i utrikesdebatten. Visserligen är det sällan som utrikespolitiska frågor spelar någon avgörande roll i valkampanjer. Men en uttalad hållning och ett ledarskap i de utrikespolitiska frågorna är ett viktigt uttryck för det statsmannaskap som är nödvändigt för att styra ett land. Jag väntar därför med spänning och med förhoppning på Mona Sahlins utrikespolitiska linjetal.

2009-10-28

Analys av Mona Sahlins tal till partikongressen

Mona Sahlins invigningstal på den Socialdemokratiska partikongressen i dag blev en markör av hur långt - eller hur kort - partiet har kommit i sitt pågående förändringsarbete.

Talet var genomarbetat och väl smitt. Ödmjukhet inför valförlusten 2006 och en visad övertygelse att ta tillbaka jobbfrågorna: Vi skall aldrig mer förlora initiativet när det gäller jobben. Betoning av gemenskapsvärden och frihetlighet: Vår utgångspunkt är att vi blir starkare tillsammans. Vi har en idé om hur samhället, det gemensamma, ska byggas. Inte för att styra människor - utan för att frigöra dem. Avståndstagande från varje form av samverkan med eller beroende av Sverigedemokraterna: Vi ger aldrig Sverigedemokraterna inflytande - aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång. Och det gäller också passivt inflytande.

Talet var mycket traditionellt och innehöll inga egentliga nyheter. Kongressen kan mycket väl bli en socialdemokratisk styrkedemonstration. Visst kommer partiledningen sannolikt att förlora någon eller några frågor. Men på det stora hela växer nu det interna stödet för partiledare Mona Sahlin. Och när det interna stödet växer så ökar också möjligheterna för Mona Sahlin att stärka sin ställning i väljaropinionen som helhet. (Jag kommenterar Aftonbladets dagsfärska undersökning om förtroendet för Mona Sahlin här.)

Noterbart är att de internationella frågorna nästan inte berördes alls i Mona Sahlins tal. Det är olyckligt, eftersom Mona Sahlin ännu inte hållit något utrikespolitiskt linjetal. Hennes trovärdighet som socialdemokratisk statsministerkandidat skulle otvivelaktigt stärkas om hon valde - eller förmådde - att ta ett steg fram i de internationella frågorna.

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen. Det går att vinna 2010 års val på traditionell socialdemokratisk politik. Men för att behålla makten över valet 2014 och för att göra lika skarpa avtryck i 2000-talets svenska samhälle som Socialdemokraterna gjorde under 1900-talet krävs något ytterligare. Mona Sahlins tal - gediget och välformulerat - var ur det perspektivet mer ett tal för 2010 års valrörelse än för valet 2014.

Det må så vara. Bara inte hennes inledningsanförande till partikongressen 2013 också blir ett tal för valrörelsen 2010.

2009-10-25

Jan Guillous makt och vanmakt

Avslöjandet att Jan Guillou i slutet av 1960-talet hade kontakter med den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB förvånar mig inte. Jan Guillou har under sin långa och framgångsrika karriär ofta sökt sig till gråzonen mellan journalistik och politik. Han har inte nöjt sig med att skapa nyheter, han har också velat vara med och forma de politiska konsekvenserna av nyheterna.

Så berättar t ex Jan Guillou själv i sina kritikerrosade memoarer Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv om hur han i juni 1973 på Operabaren i Stockholm kohandlade med Pierre Schori som då var medarbetare till Olof Palme i utrikespolitiska frågor. Kohandeln skall ha bestått i att Schori övertalades att gå med på att inte dementera en del uppgifter om svenskt spioneri mot Vietnam, mot att Guillou väntade med publiceringen till efter valet i september 1973.

Guillous kontakter med KGB var journalistiskt och politiskt omdömeslösa och oetiska. Däremot finns det inget i de framkomna uppgifterna som indikerar att Guillou skulle ha begått något lagbrott.

I debatten finns det förstås dem som tappar sinnet för proportioner och väljer att utnyttja affären för egna syften eller ge betalt för gammal ost. En sådan är förre IB-agenten Gunnar Ekberg som i dagens Aftonbladet får frågan vad han tycker om att Guillou gav information till KGB. Ekberg svarar: Jag tycker att det placerar honom i samma liga som två herrar med förnamnet Stig. (Wennerström respektive Bergling, min anmärkning.) Det kallas för landsförräderi.

Genom att på basis av de publicerade uppgifterna utpeka Jan Guillou som landsförrädare visar Gunnar Ekberg just den oaktsamhet med sanningen och oförmåga till besinning som präglade hela hans tid som agent i den olagliga underrättelseorganisationen IB, då han b la infiltrerade den svenska Palestinarörelsen. Om Gunnar Ekbergs verksamhet har jag skrivit utförligt i Säkerhetstjänstkommissionens expertrapport Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 (SOU 2002:95).

I den rapporten visas hur Gunnar Ekberg inte nöjde sig med att infiltrera och spionera på den svenska Palestinarörelsen, utan också tog på sig provokatörens roll - bl a genom att själv vid två olika tillfällen bombhota flygplan. Ekberg inrapporterade till IB också uppenbara skrönor, som t ex att Jan Guillou tillsammans med författaren Staffan Beckman vid ett möte på en Stockholmsrestaurang planerat attentat mot bl a synagogor, Judiska församlingen och en rekreationsplats för judiska barn vid Glemsta, nära Stockholm. Inför aktionerna skulle träningsläger upprättas vid den svenske nazistledaren Göran Assar Oredssons sommarställe¨"Björnidet" utanför Dals Ed, rapporterade Ekberg.

Ekberg gjorde heller ingen hemlighet om sina planer på att hetsa den svenska Palestinarörelsen till aktioner som skulle skada dess verksamhet. Så här skrev han t ex i en rapport från 1969, när han just infiltrerat Palestinakommittén: Palestinakommittén kommer att få en smärtsam födelse. Tror nog att jag skall göra allt för att den skall få vind i seglen så att den så snart som möjligt går ut och gör så grova propagandanummer som möjligt (helst flaggbränning). På så vis kommer den säkert att bli impopulär hos den breda allmänheten som jag inte tror har glömt antisemitismen för 25 år sedan.

Däremot borde förstås Jan Guillou av såväl etiska som strategiska skäl i sin bok ha berättat om sina kontakter med KGB. Då hade han helt sluppit den diskussion som nu pågår. Sanningen tenderar att hinna fatt oss alla, at the end of the day.

Jag kommenterar Jan Guillous KGB-kontakter i Expressen och i Aftonbladet.

2009-10-22

Samkönade äktenskap? Ja, vi kan! Vi vill! Vi törs!

I dag blev Svenska kyrkan blev den första större kyrkan i världen att välkomna äktenskap mellan människor av samma kön. Jag är stolt och glad att få tillhöra en kyrka som har den andliga och den politiska kraften att kunna ta detta steg.
Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet, Vänstern i Svenska kyrkan (Visk) och Öppen kyrka stödde förslaget. Bland dem som röstade emot återfanns Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna, ett 20-tal moderater och Frimodig kyrka.
Beslutet var inte enkelt. Välkomnandet av samkönade äktenskap innebär stora utmaningar för Svenska kyrkan - både i det ekumeniska arbetet och i uppgiften att hålla samman en kyrka där en engagerad minoritet tog avstånd från beslutet.
Själv ser jag beslutet som en seger för kärleken. All kärlek är bra kärlek, skriver Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen i Manifest för kristen vänster. I Johannes första brev (1 Joh 4:16) sägs: Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. Kärlek kan aldrig vara fel - kärleken är en del av Gud. Det är omöjligt att tänka sig Gud utan kärlek och kärlek utan Gud. Därför är all kärlek bra kärlek.
En annan sak är hur vi som jordiska varelser väljer att reglera våra samlevnadsformer. Jag är trygg i min uppfattning att två vuxna människor som bekänner sin kärlek också skall få ingå äktenskap, och därför också väldigt glad över det beslut som kyrkomötet fattade i dag.

2009-10-20

Fyra enkla regler för att motverka Sverigedemokraterna

I dagens Aftonbladet antyder de rödgröna partierna att om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen så öppnas dörren för ett samarbete över blockgränserna. Under rubriken "Det kan bli en rödblå regering" säger t ex Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand: Om vi blir större än de andra är det logiskt att Centerpartiet och Folkpartiet öppnar upp för att bedriva samtal med oss.

Sverigedemokraterna kan gnugga händerna av förtjusning. Blocköverskridande samarbete är nämligen ett av de säkraste sätten att stärka stödet för ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna.

Det finns några enkla regler att hålla sig till för de etablerade partierna om de vill motverka att högerpopulistiska partier vinner framgång i opinionen. För det första bör man inte göra det högerpopulistiska partiet till en partipolitisk stridsfråga mellan sig. Här riskerar de rödgröna partierna att spela Sverigedemokraterna i händerna genom att titt som tätt anklaga alliansregeringen för att vara otydliga i frågan om samarbete med Sverigedemokraterna.

För det andra bör man inte lyfta upp högerpopulisternas frågor på den politiska agendan, eller försöka vinna till sig opinionen genom att anamma högerpopulisternas språkruk. Invandringspolitik och integrationspolitik skall behandlas som vilka andra politiska sakområden som helt, oavsett högerpopulisternas önskemål. Här tycker jag att de etablerade partierna håller emot ganska bra. Jag blir dock bekymrad och nedstämd över Göran Hägglunds retorik, där han spelar upp en motsättning mellan "verklighetens folk" och den s k kultureliten. Det är en tankefigur som ligger otäckt nära Sverigedemokraternas sätt att se på världen, och uttrycket "verklighetens folk" (som en gång introducerades av Ny Demokrati) har också nu anammats av Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson.

För det tredje bör man inte bjuda in högerpopulisterna till debatt i forum dit de själva inte vunnit tillträde av egen kraft. Det betyder att man skall ta en sakargumentation med Sverigedemokraterna i de kommunala och regionala organ där de vunnit mandat, men inte söka upp dem i TV-soffor eller nyhetsprogram. Här famlar de etablerade partierna. Maud Olofssons försök att "ta debatten" med Jimmie Åkesson i SVT:s Gomorron Sverige tidigare i dag gav ingen mersmak, om man säger så.

För det fjärde bör man inte bemöta hotet från högerpopulisterna med blocköverkridande överenskommelser. Sådana överenskommelser understödjer högerpopulisternas verklighetsbeskrivning att de själva utgör den enda egentliga oppositionen mot "etablissemanget".

I övrigt tror jag att Jimmie Åkessons uppmärksammade artikel i Aftonbladet var ett av Sverigedemokraternas större strategiska misstag hittills. Diskussionen svänger, och Sverigedemokraternas högerextremistiska förflutna flyter upp till ytan. Vi får se om de etablerade partierna förmår hantera situationen på det sätt de enligt regelboken bör göra när de vill motverka Sverigedemokraternas strävan efter en riksdagsplats.

2009-10-18

USA: Kvinnliga fångar fjättras vid förlossning

På en middag för en tid sedan fick jag frågan vilka som var de underligaste länder jag någonsin besökt. Efter en stunds eftertanke svarade jag: Albanien och USA. Svaret väckte en viss uppmärksamhet, och det var inte valet av Albanien som folk undrade över.

Det jag finner så underligt med USA är blandningen av å ena sidan moderniteten, värnandet av friheten och det starka rättighetstänkandet och å andra sidan barbariet (vilda västern-syndromet?) i form av t ex dödsstraff, tortyr av fångar och upprepade folkrättsbrott.

I går blev jag genom en artikel i International Herald Tribune medveten om ytterligare ett barbariskt inslag i det amerikanska samhällslivet. I nästan alla USA:s delstater är det tillåtet att fjättra gravida kvinnliga fångar i samband med att de föder barn. Nu har en federal domstol i Arkansas - med sex röster mot fem - funnit att fjättrandet av en kvinnlig fånge i samband med förlossning kan ha stridit mot den amerikanska konstitutionen.

Det aktulla fallet gäller Shawanna Nelson, som vid 29 års ålder och gravid i sjätte månaden år 2003 påbörjade ett fängelsestraff i Arkansas's McPherson Unit prison. Vid förlossningen fördes Shawanna Nelson till ett civilt sjukhus. Under de första timmarna av värkar var hennes ben ihopfjättrade, i ett senare skede fjättrades hennes ena ben i en säng och hennes andra ben i en rullstol. Shawanna Nelson vädjade om att hennes ben skulle göras fria, och förlossningsläkaren och två sjuksköterskor underströk hennes begäran. Men den ansvarige fängelsevakten vägrade.

Förlossningen med fjättrade ben gav Shawanna Nelson en permanent höftskade, avslitna magmuskler, ett navelsträngsbråck (?) ("umbilical hernia") som måste opereras samt svår ångest.

Shawanna Nelson var ingen våldsbenägen fånge. Hon var dömd för checkbedrägeri. Shawanna Nelson är heller inget isolerat fall. Fem procent av de kvinnliga fångarna i USA är gravida när de påbörjar sina fängelsestraff.

Utrikesminister Carl Bildt (M) har på senare tid fått skarp kritik för att han inte intresserar sig för kvinnors rättigheter i världen. Här finns en viktig fråga för honom att ändra på den bilden, genom att offentligt kritisera USA för deras sätt att behandla kvinnliga gravida fångar. Vill han? Kan han ? Törs han?

2009-10-16

Om Sverigedemokraterna, blockpolitik och statsministerfrågan

Sverigedemokraterna genomför just nu sina s k landsdagar i Ljungbyhed utanför Klippan i Skåne. Men anledning av landsdagarna diskuterade statsvetaren Anders Widfeldt i Studio Ett:s 16-timma i dag fredag förutsättningarna för att Sverigedemokraterna skall nå framgång i valet 2010 (Widfeldt medverkar i slutet av inslaget).
Anders Widfeldt betonade den gamla statsvetenskapliga sanningen att blockpolitik där vänster står mot höger försvårar för högerpopulistiska partier att nå framgång och vinna en plats i parlamentet. Men Widfeldt gjorde en viktig precisering av denna sanning. Det räcker inte med att ett vänsterblock och ett högerblock står mot varandra i valkampanjen. Det avgörande är om väljarna uppfattar att det finns distinkta skillnader mellan dessa båda block.
Widfeldts analys innebär att om de etablerade partierna vill motverka en valframgång för Sverigedemokraterna så är det visserligen viktigt att alliansregeringen och de rödgröna går till val som två distinkta block. Men det är än viktigare att dessa två block inte tränger ihop sig i mitten, utan i stället verkligen var för sig täcker in såväl den vänstra som den högra delen av det politiska fältet. När valkampen nu sägs rikta in sig på de vankelmodiga mittenväljarna finns det onekligen en risk att de båda blocken lägger sig så nära varandra att det för många väljare blir svårt att se de avgörande skillnaderna.
Jag noterar också att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna pekar ut Mona Sahlin som den enda politiker de aldrig kommer att kunna stödja som statsministerkandidat. Om det säger jag bara en sak: Heja Mona!

2009-10-13

Dawit Isaak och det anstötliga Svenska Fotbollförbundet

Svenska Fotbollförbundets disciplinnämnd har dömt Örgryte IS till böter om 10 000 kronor för att klubbens supportrar på en allsvensk fotbollsmatch visat upp en banderoll med texten Frige Dawit Isaak. I sin dom hänvisar disciplinnämnden till Elitfotbollmanualens kapitel 3, § 17, om anstötliga texter och symboler.

Att kräva frihet åt Dawit Isaak bedöms således vara anstötligt. Däremot är det fritt fram för storklubbarnas s k firmor som AIK:s Firman Boys eller IFK Göteborgs Wisemen att på läktarplats match efter match visa upp sina banderoller utan att Svenska Fotbollförbundet på något sätt betraktar det som anstötligt.

Likaså är det tillåtet för de politiska partierna att göra politisk reklam på arenorna, under förutsättning att de betalar fullt marknadspris. Jag antar att betalningen gör budskapet mindre anstötligt.

Och hur är det egentligen med Svenska Fotbollförbundets egna, förtjänstfulla aktioner för att motverka rasism inom fotbolls-Sverige? Är de inte också egentligen ett fall för disciplinnämnden och kapitel 3, § 17?

Jag kan förstå att det finns en oro för att politiska grupperingar skulle nyttja fotbollens offentlighet och publika sammanhang till att propagera för sin sak. Otäcka exempel kan hämtas från Italien, där närmast fascistiska grupperingar kidnappat delar av läktarkulturen. Men att stämpla en humanitär stödaktion för Dawit Isaak som anstötlig är ingenting annat än just - anstötligt.

2009-10-10

Verklighetens folk sviker KD och Göran Hägglund

I dag presenterar Expressen den första större opinionsundersökningen sedan Göran Hägglund drog igång sin höstkampanj om kulturelitens förtryck av "verklighetens folk". Göran Hägglund har sällan eller aldrig synts i medierna så ofta som i samband med denna kampanj. Nyfikenheten har därför varit stor på hur väljaropinionen skulle reagera på kampanjen och på Hägglunds medieexponering. Skulle kampanjen slå an en ton i väljarkåren som innebar ökat stöd för Kristdemokraterna? Skulle mediexponeringen av Hägglund i sig bidra till att höja opinionsstödet för Kristdemokraterna?

En mätning är visserligen ingen mätning. Men resultatet måste ändå vara en besvikelse för Göran Hägglund och i stället sporra landets alla förskolelärare till att utveckla nya genusneutrala lekar. I Demoskops och Expressens mätning backar Kristdemokraterna med 0.4 procentenheter och hamnar under fyraprocentsspärren till riksdagen. Även Sverigedemokraterna backar och hamnar även de åter under fyraprocentsspärren. Sammantaget växer den rödgröna oppositionens övertag i opinionen till 6.7 procentenheter.

Sannolikheten tycks stor att teaterregissörernas samlade performance-vrål kommer att hålla Göran Hägglund vaken många, långa nätter fram till valet 2010.

2009-10-09

Om Obama och fredspriset

Jag noterar den massiva kritiken på Twitter, Facebook och i bloggosfären mot Obamas fredspris. Själv säger jag: Obama bidrar till USA:s uttåg ur Irak, normaliserar relationerna till Ryssland och hävdar att upprättandet av en palestinsk stat ligger i USA:s nationella intresse. Han stänger Guantanamo och förbjuder tortyr. Han har förändrat tonen i det internationella samtalet. Ingen dålig meritlista på nio månader...

2009-10-08

En Ängel har flugit hem

På bloggen BaraBen där jag regelbundet medverkar som skribent skrev jag tidigare i dag följande text om Bertil Gärtner:

Det finns många djur i Vår Herres Blåvita hage. En av de mer egensinniga Änglarna har nu lämnat oss. Förre biskopen i Göteborgs stift och hängivne Blåvitt-supportern Bertil Gärtner avled den 20 september 84 år gammal. Begravningen äger rum i morgon fredag den 9 oktober kl 10.00 i Göteborgs domkyrka.

Bertil Gärtner kommer av många främst att kommas ihåg för sitt enträgna och ihärdiga arbete mot att kvinnor skulle få vigas till präster. In i det sista slogs han för sin sak, och det var typiskt att han i sin sista kväll i livet, i ett inlägg på sin blogg, med kraft och frenesi manade sina läsare att i kyrkovalet dagen därpå lägga sin röst på den högst konservativa kyrkopolitiska gruppen Frimodig kyrka.

Men trots sin kyrkosyn var Bertil Gärtner ingen bakåtsträvare. Han slogs för fred och rättvisa, och han var en av dem som aktivt bidrog till att lansera den så kallade befrielseteologin i Sverige. Bertil Gärtners personliga engagemang i kampen mot diktaturerna i Latinamerika under 1970- och 1980-talet väckte stor uppmärksamhet.

I fråga om kyrkosyn är det inte mycket jag har gemensamt med Bertil Gärtner. Men för mig personifierar Bertil Gärtner ändå mycket av det som den Blåvita kulturen står för: en tilltro till den egna förmågan, kraften att även i motvind stå upp och enträget slåss för den sak man tror på, förmågan att gå vidare utan att gnälla eller klaga samt ett samhällsengagemang bortom den egna verksamhetssfären.

Visst har IFK Göteborg blivit en idrottsprofil och en kamrat fattigare. Men låt oss finna tröst i att arvet går vidare. När tidningen GT efter Bertil Gärtners dödsbud ringde upp nuvarande biskop i Göteborgs stift Carl Axel Aurelius för att få en kommentar om Bertil Gärtners bortgång hade biskop Aurelius inte tid till någon längre kommentar: Jag är precis på väg till IFK:s hemmamatch. Det hade Bertil gillat. Men jag kan säga att det inte var svårt att tycka om Bertil.

De jordiska Änglarna sörjer. Men deras himmelska kollegor gläds över att ha blivit en kamrat rikare.

2009-10-06

Skuggbudgetarna och det rödgröna samarbetet

I dag presenterade de rödgröna oppositionspartierna sina alternativa budgetförslag. De borgerliga allianspartierna gör förstås allt för att lyfta fram de saker som de rödgröna inte är eniga om, för att därigenom framställa sig själva som betydligt mer regeringsdugliga. På motsvarande sätt lyfter de rödgröna gärna fram de saker de hittills har hunnit enas om, samtidigt som de poängterar att det kommer att finnas ett gemensamt valmanifest eller motsvarande när vi väl går in i 2010 års valrörelse.

Jag tillhörde ju dem som var skeptiska till idén om ett rödgrönt samarbete. Jag såg en risk i att mittenväljarna skulle välja bort Lars Ohly och i stället rösta borgerligt, samtidigt som en del vänsterpartister skulle känna sig obekväma i miljöpartiets sällskap och kanske välja soffan i stället. Framför allt hade jag svårt att se vilka nya väljargrupper som skulle kunna vinnas.

Men det gamla är historia och nu gillar jag läget. Insläppandet av Ohly i den politiska värmen gör det allt svårare för borgerligheten att skrämmas med kommunistspöket och miljöpartiets val- och opinionsframgångar sätter så här långt en vinnarstämpel på den rödgröna koalitionen.

Samarbetet mellan de rödgröna går hittills också över all förväntan. Ta till exempel utrikespolitiken - ett av de sakområden där jag trodde att det skulle bli svårast för partierna att komma överens. Men Lars Ohly har redan nu närmat sig S och MP genom att betona att det är ofruktbart att i dag driva utträdeskravet ur EU. MP har i sin tur närmat sig V genom att kräva att Sverige skall lämna Afghanistan. Urban Ahlin har uttalat sig i Mellanösternfrågorna på ett sätt som gör att det är svårt att skilja det han säger från det som företrädare för MP och V säger (med undantag för att åtminstone V ännu så länge förespråkar en bojkottlinje mot Israel).

När journalister nu frågar mig vilket område det blir svårast för de rödgröna att komma överens om får jag faktiskt tänka efter ganska länge. De största skillnaderna finns för tillfället nu nog i skattepolitiken - men jag har mycket svårt att se att det inte skulle gå att hitta rimliga kompromisser kring just skattefrågorna.

Jag har tidigare argumenterat för att den svåra uppgiften för Socialdemokraterna och de rödgröna inte blir att vinna valet 2010, utan att lyckas behålla makten 2014. Det tipset står kvar.

Jag kommenterar de rödgrönas alternativa budgetförslag i Expressen i dag.

2009-10-03

Palestina - The Much Too Promised Land?

I går hade jag nöjet att i samband med förbundsstyrelsemöte med Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen samtala med Aaron David Miller, Mellanösternrådgivare åt sex amerikanska utrikesministrar under åren 1988-2003. I dag är Miller verksam vid Woodrow Wilson International Center for Scholars, Washington DC samt aktuell med boken The Much Too Promised Land: America's Elusive Search for Arab-Israeli Peace (Random House).

Miller är en utpräglad realpolitiker. Folkrätten är nog bra, tycktes han mena, så länge den inte står i vägen för vad som är politiskt lämpligt. Han uppskattade därför att den s k Goldstone-rapporten om främst Israels men även Hamas folkrättsbrott under kriget i Gaza i vintras inte sänds vidare till Säkerhetsrådet, utan åtminstone tillfälligt läggs i malpåse. Om en granskning av brott mot folkrätten står i vägen för ansträngningarna att blåsa liv i fredsprocessen så är det bättre att prioritera fredsprocessen, menade Miller. Jag har respekt för resonemanget, men ser också farorna i att påstådda folkrättsbrott inte prövas av domstol. En urholkad folkrätt öppnar dörren för barbariet. Dit vill jag inte.
I sin bok har Miller lagt stor kraft på att studera den judisk-israeliska lobbyns inflytande över amerikansk Mellanösternpolitik. Miller delar inte de amerikanska statsvetarna John Mearsheimers och Stephen Walts uppfattning - vilken de bl a formulerat i boken The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy (Farrar, Straus & Giroux) - att lobbyn hindrar USA från att föra en politik som bättre ligger i linje med den amerikanska nationen intresse. Lobbyn har inflytande i kongressen, menar Miller, men presidenten rår de inte på. Det är "bara" en fråga om att presidenten har kraft och förmåga att utöva ledarskap.
Miller är däremot mycket tydlig i sin kritik áv hur tidigare amerikanska administrationer ständigt i förväg förankrat sina förhandlingsutspel med Israel, men inte med palestinierna.
Angående Hamas menar Miller att de tre kriterier som den s k Kvartetten (USA, FN, EU, Ryssland) menar att organisationen måste uppfylla för att släppas in i den diplomatiska värmen (erkänna Israel, avsäga sig våldsanvändning, respektera tidigare ingångna överenskommelser) medvetet formulerats på ett sätt som gjorde det politiskt omöjligt för Hamas att acceptera dem. Miller menar i stället att Hamas borde integreras i PLO för att därefter politiskt (och kanske militärt?) "oskadliggöras". En befrielserörelse som PLO har inte råd med splittring - FNL i Vietnam eller FLN i Algeriet skulle aldrig accepterar något sådant, menade Miller.
Sammantaget var Miller pessimist om förutsättningarna för snabba framsteg i fredsprocessen. Så länge palestinierna är splittrade kan inga substantiella framsteg göras. Alla krafter måste därför sättas in på att återskapa den palestinska enigheten. Många aktörer i arabvärlden har redan försökt, utan att lyckas.
Men förtvivlan är förtryckets bästa vän. Hämta gärna mod ur boken 22 sömnlösa nätter. En bok om kriget i Gaza, vilken syftar till att synliggöra krigets vidrighet och samtidigt formulera konstruktiva lösningar på konflikten.