2006-09-29

Det drar ihop sig i Palestina

Försöken att bilda en palestinsk samlingsregering mellan i första hand Al Fatah och Hamas har åtminstone tillfälligt gått i baklås. Samtidigt växer den sociala nöden i framförallt Gaza, eftersom omvärldens isolering av Hamas-regeringen omöjliggör löneutbetalningar till de nära 200 000 regeringsanställda.

Isoleringen av Hamas visar inga som helst tecken på att få den palestinska befolkningen mer försonligt inställd till Israel. Tvärtom – idag deltog tiotusentals palestinier i en demonstration i Gaza och lyssnade entusiastiskt till appeller som: Vi ber Gud att straffa dem som erkänner Israel och dem som vill att vi skall erkänna Israel eller Vi vill att Gud hjälper oss att aldrig erkänna Israel även om det innebär att vi alla kommer att dödas. Samtidigt skärps motsättningarna mellan Fatah-anhängare och Hamas-anhängare. Återigen talas om det palestinska samhällets kollaps eller om en inbördeskrigsliknande situation palestinier emellan.

Isoleringsstrategin har visat sig kontraproduktiv. I stället bör västvärlden genom aktiv diplomati ge största möjliga stöd åt en palestinsk samlingsregering. En sådan diplomati förutsätter kontakter med båda parter – alltså också den folkvalda Hamasregeringen.

2006-09-27

Alliansen och det politiska språkets vulgarisering

Folkpartisten och tillika doktorn i statsvetenskap Tobias Krantz sade för några dagar sedan till SVT:s Aktuellt att ”Det finns ingen dödslista”, angående de politiskt tillsatta verkschefer som den kommande borgerliga regeringen skall ta itu med.

Kristdemokraternas partiordförande Göran Hägglund önskade samma dag i en TT-intervju att de inblandade i Lars Danielsson-affären skulle tala frivilligt, ”eftersom tortyrinstrument inte används längre i Sverige".

Man skall vara varsam med orden. För människor som kommer från länder där ord som ”dödslista” och ”tortyrinstrument” utgör en brutal verklighet blir en klatschigt våldsfixerad jargong från välbeställda och nyblivna maktbärande män plågsamt tröttsam.

(Tipstack till notis på Expressens kultursida den 27 september - ej utlagd på nätet.)

2006-09-26

Goda nyheter är också nyheter

I det senaste numret av den utmärkta tidningen OmVärlden kan man läsa att antalet länder som är inblandade i konflikter halverats sedan 1990. Tidningen presenterar en rapport från det norska fredsinstitutet PRIO och Institutionen för freds- och konfliktforskning i Uppsala, som visar att inte sedan tiden före andra världskriget har risken att bli dödad i ett krig varit så liten som nu.

Därutöver berättar OmVärlden att Sverige rankas som världens tredje "bästa" biståndsgivare i en ny sammanställning över världens rikaste länder, efter Nederländerna och Danmark. Rankingen är genomförd av Washington-baserade Centre for Global Development och Foreign Policy magazine. Givarländerna bedöms efter ett index baserat på bistånd, handel, investeringar, migrationspolitik, miljöpolitik, säkerhetspolitik, fredsbevarande insatser och teknologiutveckling. Sverige placerar sig också bland de omkring två tredjedelar av de undersökta länder som förbättrat sina siffror sedan 2003.

Det är glädjande läsning, inte minst mot bakgrund av den smutskastning av svensk biståndspolitik som särskilt moderaterna använt i sin argumentation för att minska det svenska biståndet med åtta miljarder. Det finna all anledning att hålla kollen på hur den nya borgerliga regeringen kommer att förvalta den svenska biståndspolitiken.

2006-09-24

Borgerlig utrikesminister 2

Jag hade i dag nöjet att diskutera vem som blir utrikesminister i den borgerliga regeringen med Sverker Åström. Vi är båda överens om att det ligger i Fredrik Reinfeldts intresse att välja en person som kan bidra till att desarmera en strid med socialdemokraterna om utrikespolitiken. Jag har tidigare argumenterat för att det i så fall bör bli en centerpartist (eller möjligen en kristdemokrat), men jag har samtidigt haft svårt att hitta trovärdiga namn inom dessa partier. Jag har hittills fastnat för Maud Olofsson.

Men Sverker var inne på att Reinfeldt kommer att göra en Eliasson, det vill säga välja en toppdiplomat, men med borgerlig förankring. Han nämnde den tidigare Europa- och utrikeshandelsministern Ulf Dinkelspiel, men även förre ambassadören i Moskva Sven Hirdman samt Sveriges nuvarande Parisambassadör Frank Belfrage skulle vara möjliga. Inte helt fel tänkt, tycker jag.

Sverker dementerade däremot bestämt att han själv skulle vara påtänkt för uppdraget.

2006-09-22

Sverige och Israel

Israels förre Stockholmsambassadör Zvi Mazel hävdar i en intervju i Jerusalem Post att den borgerliga valsegern i Sverige kommer att innebära en mer Israelvänlig svensk politik. I intervju pekar Mazel ut Sverige, Frankrike och Irland som de EU-länder som varit mest kritiska mot Israel och att den svenska regeringen drivit en ”ohämmad proarabisk och antiisraelisk” linje som nu kommer att brytas.

Det är sant att det under många år fanns en dragkamp i den svenska regeringen mellan utrikesdepartementet och Göran Persson om hur stark den svenska Israelkritiken skulle vara. Men Zvi Mazels ohöljda glädjerop borde bli en allvarlig tankeställare för dem som påstår att Sverige under Göran Persson blundade för israeliska övergrepp och ställde sig på Israels sida i konflikten.

För en bloggdiskussion i samma ämne, se här.

P.S. Den som vill läsa en riktigt bra bok om de konfliktlinjer som präglar Israels politiska och sociala liv skall läsa Isabell Schierenbecks Det splittrade Israel? som just kommit ut på Studentlitteratur.

2006-09-20

Vem blir utrikesminister i den borgerliga regeringen?

Många äro kallade, men få äro utvalda. De flesta namn som nämns i diskussionen om vem som blir utrikesminister i den borgerliga regeringen kommer från moderaterna (t ex Gunilla Carlsson, Carl Bildt) eller från folkpartiet (t ex Lars Leijonborg, Cecilia Malmström).

Diskussionen förs som om utrikesministerfrågan vore en personfråga. Några kandidater påstås väga för lätt (Carlsson, Malmström), någon antas inte vara intresserad (Bildt) och någon har demeriterat sig genom dålig krishantering (Leijonborg).

Reinfeldt är alldeles för klok för att se utrikesministerfrågan som en personfråga. En borgerlig regering har inget att vinna på en konflikt med socialdemokraterna om utrikesfrågorna. Därför väljer Reinfeld inte en utrikesminister från ett parti som t ex vill avveckla den svenska militära alliansfriheten och föra in Sverige i Nato (moderaterna, folkpartiet) eller som slöt upp bakom USA inför det folkrättsstridiga kriget i Irak (moderaterna, folkpartiet). En kristdemokrat skulle vara möjlig, men partiets Israelvänliga politik innebär i så fall att man redan från början öppnar för konflikt över blockgränserna. Möjligen har Anders Wijkman trovärdighet utåt i Mellanöstern-frågorna, men hans förankring i partiet är svag.

Kvar är centerpartiet. Centern är det borgerliga parti som traditionellt legat närmast socialdemokraterna i utrikespolitiska frågor. När Karin Söder tog över som utrikesminister efter det borgerliga segervalet 1976 gjorde hon närmast en dygd av att inte söka strid med socialdemokraterna om utrikesfrågorna. Maud Olofsson kritiserade USA:s krig i Irak minst lika hårt som vad socialdemokraterna gjorde. När centerns ungdomsledare Fredrick Federley skämde ut sig genom att skänka pengar till den israeliska armén när det ohyggliga Libanon-kriget härjade som värst togs han också bryskt och offentligt i örat av Maud.

Så jag tror på en centerpartist. Jag har i en tidigare bloggpost föreslagit Maud Olofsson, och möttes då av hån och spe i kommentaren. Men jag står fast. Maud blir utrikesminister och bidrar därigenom till att desarmera utrikesfrågorna under den kommande mandatperioden.

2006-09-19

Återtåget har börjat

Återtåget är i gång. Kunde t o m AIK så kan vi.

Nu gäller det att göra saker och ting i rätt ordning. Först en rejäl analys av vad som gick fel i valrörelsen och av vilka strukturella problem partiet dras med, sedan en ny partiledare. Det innebär att analysen brådskar, eftersom partiledarfrågan redan knackar på dörren.

Jag gör ett första blygsamt försök på Brännpunkt i Svenska Dagbladet i dag. Mina ingångsvärden är att socialdemokraterna i onödan förlorade frågan om jobben samt att man trots bättre vetande inte lyckades undvika fällan att låta valet bli en duell mellan Persson och Reinfeldt, i stället för mellan socialdemokraterna och moderaterna/de borgerliga partierna.

En mer grundläggande orsak är bilden av socialdemokraterna som ett maktparti, ett "dom" - i stället för ett parti som står på de svagas sida, ett "vi", i kampen mot ekonomiska och sociala orättvisor. Hur skall ett vänsterparti över tid lyckas kombinera innehavet av den politiska makten med en trovärdighet gentemot samhällets mest maktlösa individer och befolkningsgrupper?

2006-09-18

Don't waste any time in mourning. Organize.

Joe Hill i brev till W.D. Haywood, Chicago, Illinois/Salt Lake City, Utah, 18 november 1915.

2006-09-16

Att kompromissa bort sin individualitet

Inför årets val står den svenska borgerligheten mer enad än någonsin. Men enigheten har ett pris. De ideologiska skillnaderna mellan de enskilda borgerliga partierna har i princip raderats ut.

I gårdagens partiledardebatt kunde vänstersidan formulera olika ideologiska visioner om solidaritet, jämlikhet och ekologiskt hållbara samhällen. Därigenom blev det möjligt för personer med röd eller grön ideologi att förhålla sig till de enskilda alternativen, och genom sin rösthandling på söndag markera vilken ideologisk inriktning på den rödgröna sidan man ville stärka inför stundande regeringsförhandlingar (om nu inte borgerligheten går och vinner valet, förstås).

Men på den borgerliga sidan är partierna så hopkompromissade att det inte blir utrymme för några ideologiska nyanseringar, vid sidan av deras allmäna patos för marknadsekonomi. I stället inriktade de borgerliga partierna sin argumentation på effektivitet: Vi är mer eniga än vad ni är, och har därför bättre möjligheter att genomföra vår politik än vad ni har att genomföra er, löd deras credo.

Som om det inte spelade någon roll vilken politik som skall genomföras, bara den går att genomföra!

De borgerligas enighet får vänstern att framstå som dynamisk, som en politisk kraft i rörelse, och där väljarna avgör styrkeförhållandena mellan de olika ideologier som de rödgröna partierna representerar. Borgerligheten framstod som monolitisk. De borgerliga partierna har kompromissat bort sin individualitet, och därför blir deras retorik tom och kall.

2006-09-14

Regeringsfrågan i fokus

Journalister och politiska bedömare har gjort stor sak av att Göran Persson i TV4:s utfrågning i tisdags öppnade för regeringssamarbete över blockgränserna genom följande uttalande: Man måste vara beredde att söka stöd bredare, i riksdagen. Då har jag sagt så här, två krav. Man måste vara beredd att utveckla välfärdspolitiken. Man måste ställa upp på en traditionell svensk utrikespolitik. Perssons uttalande har beskrivits som en stor nyhet, som ett svaghetstecken, ett flirtande med borgerligheten för att han nu i valrörelsens slutskede fruktar att vänsterblocket inte kommer att samla en majoritet.

Men nyheten var ingen nyhet och svaghetstecknet således inget svaghetstecken. Som Aftonbladets ledarsida i dag visar så sa Göran Persson i princip exakt samma sak redan i Ekots partiledarutfrågning med honom tre veckor tidigare, den 21 augusti: Jag är beredd att samverka med alla de krafter som vill utveckla välfärdssamhället och som står för en klassisk svensk utrikespolitik.

Jag brukar för det mesta försvara den svenska politiska journalistkåren. Men att Perssons uttalande i TV4-debatten yrvaket presenterades som en stor nyhet är faktiskt inget annat än uselt.

2006-09-13

Småpartier som inte räknas?

Valnatten kan bli en rysare i mer än ett avseende. Vid sidan av det jämna läget mellan blocken har Valmyndigheten fattat det märkliga beslutet att inte redovisa rösterna för de partier som står utanför riksdagen förrän under måndagen. Det innebär att om det på valnatten bara skiljer ett par procent mellan blocken och gruppen ”övriga partier” ligger på t ex icke osannolika sju procent, så får vi inte förrän dygnet därpå veta om något av dessa övriga partier tagit sig över fyraprocentsspärren och därmed skaffat sig vågmästarställning.

Nu tror jag visserligen inte att något av småpartierna tar sig in i riksdagen. Feministiskt initiativ har inte på något sätt lyckats mobilisera eller få ett medialt genomslag motsvarande det de hade för ett knappt år sedan. Junilistan blev en storskräll i valen till Europaparlamentet men kommer inte att lyckas göra om den bedriften. EU-frågorna är stendöda i årets valrörelse. Sjukvårdspartiet har på sina håll en stark regional förankring, men räcker inte till alls på det nationella planet. Piratpartiet kan visserligen bli en liten överraskning, men de kommer att vara mil från fyraprocentsgränsen. Dessa fyra partier tror jag kommer att få mindre än en procent av rösterna vardera.

Kvar är Sverigedemokraterna. I dagens Sifo-mätning ligger de på 2,4 procent, trots att de inte finns med som uppläst svarsalternativ i undersökningen. Jag tror inte att Sverigedemokraterna kommer att räcka till. Grunden för deras parti är främlingsfientligheten, och den har snarare försvagats än förstärkts de senaste åren. Jag har tippat att de får 1,9 procent, och det får jag stå för. Men lite orolig är jag allt. Det hade varit skönt att kunna somna på valnatten utan att behöva oroa sig för en eventuell SD-skräll.

Nu tycks det i alla fall som om SVT:s vallokalundersökning kommer att redovisa småpartierna, och därigenom sopa upp efter Valmyndighetens tillkortakommande. Men en vallokalundersökning är en vallokalundersökning, och inte ett valresultat. Det kan bli en lång natt. Eller i värsta fall några långa dagar.

2006-09-12

Guillou, Rosenberg och den svenska Palestinarörelsen

Om en knapp timma börjar de på förhand uppskrivna partiledarutfrågningarna i TV4, med Jan Guillou och Göran Rosenberg som programledare.

Jan Guillou och Göran Rosenberg var i slutet av 1960- och början av 1970-talet aktiva i den svenska Palestinarörelsen. Under denna tid utsattes Palestinarörelsen för flera olika övergrepp av den svenska underrättelse- och säkerhetstjänsten. Värst var den då ännu okända underrättelseorganisationen IB, som bl a inplanterade sin agent Gunnar Ekberg i rörelsen.

IB använde sig i sin verksamhet bl a av inbrott, osanna uppgifter och falska bombhot. Om Jan Guillou inrapporterades t ex att han planerade ett träningsläger för svenskar och araber, med utbildning i sabotage mot judiska institutioner i Sverige. Tillsammans med just Göran Rosenberg skulle Jan Guillou dessutom ha hjälpt en palestinsk terrororganisation, genom att traska runt på Lod-flygplatsen i Israel för att mäta upp avståndet mellan vissa pelare i terminalen. Om dessa händelser kan man läsa i min och min hustru och tillika kollega Marie Demkers bok Främlingskap. Svensk säkerhetstjänst och konflikterna i Nordafrika och Mellanöstern, som just har kommit ut på Nordic Academic Press. Mitt kapitel om övervakningen av den svenska Palestinarörelsen baserar sig i huvudsak på en rapport som jag tidigare skrivit för Säkerhetstjänstkommissionen. Maries avsnitt om övervakningen av algerier bosatta i Sverige i mitten och slutet på 1950-talet baserar sig på tidigare opublicerat material, hämtat ur Säpos och den militära underrättelseorganisationen Musts arkiv.

En bärande insikt i boken är att de tvångsmedel som ett lands säkerhets- och underrättelsetjänst får befogenhet att använda alltid tenderar att missbrukas av enskilda individer inom systemet. Det är en insikt som vinner ökad kraft i dessa dagar, när Leijonkungen rider genom Bodström-land.

2006-09-11

Vart tog miljöpartiet vägen?

Miljöpartiet har inte haft någon bra valrörelse. Partiet har svårt att ta sig in i debatten och fyraprocentsgränsen känns inte alltför avlägsen. Visserligen hade man otur när SVT:s utfrågning av Peter Eriksson ägde rum samma kväll som Leijonborg-affären rullade som värst. Men framför allt har Göran Persson förstört marknaden för miljöpartiet genom att profilera socialdemokraterna som ett parti som helst vill avveckla såväl oljeberoendet som kärnkraften. I söndagens debatt med Fredrik Reinfeldt framstod Persson som det gröna folkhemmet personifierat.

Kanske är det därför miljöpartiet nu lanserar den populäre och erkänt skicklige Gustav Fridolin som ministerkandidat? Även Åsa Domeij har förklarat sig intresserad av taburetter. Här säljs det skinn i parti och minut, trots att björnen lufsar runt i skogen och verkar må hur bra som helst.

De kommande dagarna kommer nog Maria Wetterstrand att slå sig in i debatten och ge sitt parti en välbehövlig skjuts i valspurten. Jag tror att miljöpartiet klarar sig kvar - med ett valresultat på ungefär 4,7 procent.

2006-09-10

Den svåra konsten att vara optimist i Palestinafrågan

I går deltog jag under Uppsala Kulturnatt i ett offentligt samtal med Carin Jämtin om förutsättningarna för en rättvis och varaktig fred i Mellanöstern. Arrangörerna hade vädjat till oss att försöka vara lite optimistiska, eftersom samtalet genomfördes just under Kulturnatten.

Det var ingen lätt uppgift. Optimismen kretsade i huvudsak kring att förhandlingarna mellan Al Fatah och Hamas sannolikt utmynnar i någon form av samlingsregering som i sin tur kan möjliggöra förhandlingar mellan Israel och palestinierna, att Israel häver blockaden av Libanon och att givarkonferenserna bidrar till att minska det humanitära lidandet i området. Men diskussionen gled ofrånkomligen in på svårigheterna att lösa kärnfrågorna i konflikten, där främst de israeliska bosättningarna och bygget av muren på Västbanken har förändrat verkligheten på marken på ett sätt som urgröper förutsättningarna för en tvåstatslösning.

I dag öppnas det i alla fall för samtal mellan den palestinske presidenten Mahmoud Abbas och Israels premiärminister Ehud Olmert. Det är bra. Samtal har en tendens att hålla våldsanvändningen mellan parterna på en lägre nivå än när samtal inte pågår. Samtal är också en nödvändig förutsättning för att överhuvudtaget försöka ruska liv i fredsprocessen.

Arabförbundet tycks i ett utspel nu förespråka multilaterala förhandlingar mellan alla konfliktens parter. Till detta får vi återkomma när bakgrunden till utspelet klarnat.

På tal om Uppsala Kulturnatt vill jag passa på att puffa för den stiliga och strama fotoutställningen ”Verkligheten finns i det här huvudet” med bl a Joakim Sebring, som hade vernissage i Fotogalleriet just då.

2006-09-08

Expressens vilseledande "läsaromröstningar"

Partiledarutfrågningar och debatter mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt duggar tätt i tv och radio. En sak har de gemensamt. Läsarna av tidningarnas nätupplagor ger de borgerliga partiledarna betydligt högre betyg än partiledarna för s, v och mp, och menar alltid att Fredrik Reinfeldt i debatten utklassat Göran Persson.

Förklaringen – som sällan eller aldrig redovisas – är ju att borgerliga partianhängare är skyhögt överrepresenterade bland dem som medverkar i omröstningarna. När Expressens läsare på nätet redovisar sina partisympatier tänker hela 65 procent rösta borgerligt - 41 procent på moderaterna, 11 procent på folkpartiet, 8 procent på kristdemokraterna och 5 procent på centerpartiet. Endast 24 procent tänker rösta på vänsterblocket – 17 procent på socialdemokraterna, 4 procent på vänsterpartiet och 3 procent på miljöpartiet. Övriga partier får 11 procent.

Expressens journalister är förstås väl medvetna om denna ojämna fördelning av nätläsarnas partisympatier. Ändå väljer tidningen konsekvent att utan någon som helst problematisering redovisa omröstningarna under rubriker som t ex: ”Läsarna: Reinfeldt vann”. Det känns inte hederligt, varken mot partiledarna eller mot väljarna.

2006-09-06

Avgår Leijonborg?

Spelbolaget Ladbrokes har satt odds på att Lars Leijonborg avgår före valet. Hugade spekulanter får 3 gånger pengarna tillbaka om de satsar på att Leijonborg avgår och om så också blir fallet. Oddset på att en folkpartist blir justitieminister efter valet sätts till 41 gånger pengarna. Barbro Hedvall på liberala Dagens Nyheters ledarsida anser att Leijonborg måste avgå. Heidi Avellan på likaså liberala Sydsvenska Dagbladet menar att Leijonborg ”är ju definitivt ingen tillgång för sitt parti” och att ”hans trovärdighet är verkligen inte stor”.

Lars Leijonborg befinner sig i en mardrömssituation. Hur han än gör blir det fel. Om han avgår före valet lämnar han ett parti i fritt fall elva dagar före valet. Det är inte realistiskt att folkpartiets 1:e vice ordförande Karin Pilsäter – som i februari i år själv tvingades ta timeout efter att ha kört bil i berusat tillstånd - skulle ta över. Partiets 2:e vice ordförande Marit Paulsen har p g a hälsoproblem haft en låg profil i valrörelsen. Cecilia Malmström skulle visserligen vara en person med obrutet förtroende – men hur motiverad är hon att låta sig slussas in från Bryssel för ett kamikaze-uppdrag? Fyraprocents-spärren känns plötsligt obehagligt nära.

Nej, Lars Leijonborg kommer att försöka sitta kvar valrörelsen ut - och lyckas nog med det om inga ytterligare allvarliga uppgifter framkommer. Men vilken valrörelse han får. Hur skall han kunna driva partiets hjärtefrågor om kampen mot fusket i sjukförsäkringssystemen och a-kassan, för uppförande och ordning i skolan och mer resurser till polisen utan att mötas av hånskratt? Affären kletar sig fast vid honom, hur han än kämpar för att komma loss. Vi bevittnar inte bara en politisk utan också en mänsklig tragedi. Nästa akt i det plågsamma skådespelet blir Sveriges Televisions partiledarutfrågning med Lars Leijonborg på torsdag kväll.

Ladbrokes odds på att Folkpartiet åker ur riksdagen är för närvarande 4 gånger pengarna.

2006-09-05

Leijongate och valutgången

Mina aningar från gårdagens post visade sig vara riktiga. Leijonborg visste uppenbarligen när han intervjuades i Studio Ett att det skulle bli värre innan det blev bättre. I dag avgick folkpartiets partisekreterare Johan Jakobsson, och det bara två timmar efter att Lars Leijonborg offentligt bedyrat att hans förtroende för honom var orubbat. Partiets krishantering går inte precis på räls.

Vilken betydelse får då Leijongate för den fortsatta valrörelsen och i förlängningen för valutgången? Det negativa för socialdemokratin är att åtminstone folkpartiet under en längre tid haft god insyn i partiets valstrategiska tänkande och plan för utspel. Genom affären kopplas också fokus bort från sakfrågorna i den valspurt som brukar vara socialdemokratins starka gren.

Men på det stora hela missgynnas förstås borgerligheten. Det skall nu mycket till för att personer ur den stora gruppen fortfarande osäkra väljare skall fastna för just folkpartiet. I de frågor Leijonborg och folkpartiet gjort till sina profilfrågor – t ex kampen mot fusket i sjukförsäkringen och a-kassan, betyg i uppförande och ordning, ökad buggning etc – har man nu tappat all trovärdighet. Folkpartiet går stympat in i valrörelsens slutskede.

Om skandalen växer ytterligare och misstankarna att Leijonborg själv kände till intrånget får ökat fäste finns det en risk att Leijonborg stigmatiseras och blir en belastning för den borgerliga alliansen. Redan i dag är det svårt att tänka sig Leijonborg som minister på en tung regeringspost. I så fall rämnar också trovärdigheten i den borgerliga alliansens triumfkort – enigheten. Där är vi inte än. Låt oss för politikens och demokratins skull hoppas att vi inte kommer dit heller.

Osvuret är bäst. Men i dag ser den borgerliga alliansen inte ut som en valvinnare.

2006-09-04

Från Leijonkung till Leijongate

Sällan eller aldrig har jag hört en så dyster och defensiv partiledare som Lars Leijonborg i dagens Studio Ett. Som lyssnare fick man onekligen intrycket att han visste att det kommer att bli värre innan det blir bättre.

Senare på kvällen satt samme Leijonborg i SVT:s Aktuellt och tvingades äta upp tidigare uttalanden där han högmodigt och med anspelning på socialdemokraterna uttalat att den här typen av skandaler bara kunde födas i en maktfullkomlig partistruktur. Osökt kom man att tänka på ordet om att "se grandet i sin broders öga, men inte bjälken i sitt eget". Inslaget inramades av bilder på valaffischer med budskapet att folkpartiet behövs för att bekämpa fusket.

Men de flesta tycks i dag känna mer sorg än skadeglädje. Såväl socialdemokraterna som kristdemokraterna och folkpartiet har det senaste halvåret varit inblandat i den här typen av skandaler. Den gemensamma nämnaren för skandalerna är att de har sin grund i partinitiska människor som låtit ändamålet helga medlen. Än en gång visar det sig att det är en levnadsregel som öppnar dörren för kaos och barbari.

2006-09-03

Hur ska det gå för Reinfeldt?

En dryg timma kvar till Sveriges Televisions utfrågning av moderatledaren. Men frågan om hur det ska gå för Reinfeldt syftar inte främst på kvällens utfrågning – där går det säkert bra - utan i stället hur det ska gå för honom på lite längre sikt.

Fredrik Reinfeldt har som ingen annan svensk partiledare ändrat uppfattning i flera politiska sakfrågor. Han legitimerar sina förändrade åsikter med att han lyssnar på andras argument och att även politiker är människor av kött och blod som då och då har fel. Socialdemokraterna har mött Reinfeldts agerande genom att kalla honom för Flip-Flop-Fredrik och anklaga honom för att byta åsikt lika ofta som han byter skjorta.

Att byta uppfattning och erkänna fel kan vara ett uttryck för öppenhet, ödmjukhet och mod. Men det kan också vara ett uttryck för osjälvständighet, opålitlighet och cynisk politisk taktik. Det finns en gräns där den första positiva tolkningen obevekligt glider över i den andra och Reinfeldt har närmat sig den gränsen.

Som statsminister får Reinfeldt en segrares plattform och några år på sig att restaurera sin trovärdighet. Men om han förlorar valet kommer de interna kritikerna i moderaterna att skylla förlusten på partiets förflyttning in mot mitten av det politiska fältet. Kommer Reinfeldt då att stå fast vi de positionsförkjutningar han som partiledare genomdrivit? I så fall stärker han sin trovärdighet inför väljarna, men riskerar samtidigt att ätas upp av den interna kritiken. Eller kommer Reinfeldt att låta moderaterna glida tillbaka högerut igen? Då sitter han kanske åtminstone tillfälligt säkrare som partiledare, men till priset av att hans trovärdighet inför väljarna minskar.

2006-09-01

Sexism kan aldrig vara jämlik

TV 3 har börjat sända ett program som heter Fling. I programmet tävlar unga flickor om en dejt, enligt Aftonbladet genom att ”visa bilder på sina stjärtar” och ”tvätta motorcyklar i sexig utstyrsel”.

Jag har inte sett programmet (även om jag har en svaghet för riktigt usla TV-program och Fling tycks uppfylla riktigt höga krav på just uselhet). I artikeln i Aftonbladet försvarar programledaren Josefin Crafoord programmet. Inte genom att förneka att det är sexistiskt, utan genom att hävda att det står för en jämlik sexism: ”Det kanske är lite sexistiskt, men inte på ett negativt sätt. Det väger ju inte över på varken tjejernas eller killarnas sida. Det är en jämlik sexism.”

Men sexism kan aldrig vara jämlik. Sexism bygger på underordning och en underordning är inte ömsesidig. I ett samhälle där män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp är det inte så svårt att räkna ut vem som vinner och vem som förlorar på ett begrepp som ”jämlik sexism”. Kvinnor som visar stjärtar eller tvättar motorcyklar i sexig utstyrsel kan därför heller aldrig kompenseras med eller vägas upp av män som visar stjärtar eller tvättar motorcyklar i sexig utstyrsel. Handlingarna har olika innehåll och betydelse, trots den formella likheten. Det kallas könsmaktsordning.