2006-11-28

Internationell närvaro i Palestina - äntligen

Jag tillhör dem som länge har argumenterat för en internationell närvaro på Gazaremsan och Västbanken, i syfte att minska våldsanvändningen och övervaka att folkrätten och ingångna avtal efterlevs. Israel har nästan alltid sagt nej. Nu har emellertid president Abbas fått Israels tillåtelse att låta den av Jordanien utbildade s k Badr-brigaden – som består av cirka tusen jordanska medborgare av palestinskt ursprung – flyttas från Jordanien till Gaza för att hjälpa till att upprätthålla ordningen. Badr-brigaden förväntas vara lojal med president Abbas Fatah-rörelse. (Att president Abbas måste ha Israels tillstånd för denna åtgärd illustrerar ihåligheten i påståendet att Israel inte längre ockuperar Gazaremsan.)

Även i andra avseenden är det lite av upp-och-nervända världen i den israelisk-palestinska konflikten. Israels premiärminister Ehud Olmert har offentligt sagt att Israel tänker frisläppa många palestinska fångar om den av palestinier fångne israeliske soldaten Gilad Shalit frisläpps. Tidigare har Israel vägrat förhandla om fångutväxlingar inför öppen ridå. Olmert har också uttalat sig i termer som ligger ganska nära den arabiska fredsplan som bygger på arabiskt erkännande av Israel mot att Israel drar sig tillbaka från Västbanken och Gaza – en plan som Israel tidigare försökt tiga ihjäl.

På torsdag förväntas USA:s utrikesminister Condoleezza Rice komma till Västbanken för att träffa president Abbas – medan det i skrivande stund inte ens är bekräftat att Rice kommer att träffa Olmert överhuvudtaget. Den palestinske premiärministern Ismail Haniya genomför just nu också sin första utlandsresa efter Hamas valseger och välkomnas i Egypten, Libanon, Saudiarabien, Qatar, Syrien och Iran.

Vapenvilan i Gaza håller och den diplomatiska aktiviteten är som synes febril. Låt oss hoppas att alla goda viljor nu kan bidra till skapandet av en palestinsk koalitionsregering och därefter förhandlingar mellan Israel och det palestinska ledarskapet. Målet för förhandlingarna bör vara en tvåstatslösning där Israel och en palestinsk stat lever sida vid sida, i fred med varandra. Palestinierna och de arabiska staterna måste erkänna Israel efter 1967 års gränser, samtidigt som Israel återlämnar de ockuperade områdena, avvecklar bosättningarna och den s k skyddsbarriär som byggts på Västbanken och fullt ut erkänner en palestinsk statsbildning. Låt Jerusalem bli en öppen stad för två folk och tre världsreligioner. Flyktingfrågan måste få en lösning som accepteras av båda parter och som innebär kompensation för de palestinier som inte kan återvända till det som i dag är staten Israel.

Svårare än så behöver det inte vara.

4 kommentarer:

Kerstin sa...

Och vad har USA hotat med nu då, och varför?

Nina Blomberg sa...

Ulf, tror du att Olmert kommer vara den som en dag tillåter FN-styrkor på israelisk mark?

Ulf Bjereld sa...

USA har - för att uttrycka det milt - bekymmer med sin Mellanösternpolitik. Efter republikanernas förödmjukande valnederlag tvingas man nu till kompromisser med demokraterna för att kunna bedriva någon utrikespolitik överhuvudtaget. Starka politiska krafter i USA förespråkar samtal med de tidigare paria-stämplade regimerna i Iran och Syrien, för att få deras hjälp med att stävja våldet i Irak. Inte blir den israeliska regeringen glad över en sådan politik.

Olmerts framtida politik är inte lätt att sia om. Olmert gick till val med ambitionen att ensidigt utrymma de delar av Västbanken Israel själv önskade, och behålla resten av Västbanken för gott. Men kriget i Libanon och de fortsatta raketbeskjutningarna från Gaza visade att det inte är någon framkomlig väg. Därför beskrivs Olmert i dag som mannen utan politik. Han måste forma en ny, och den processen är igång. FN-styrkor kan inte uteslutas, men de står inte på den närmast förestående dagordningen.

Guardian sa...

Jag skulle vilja påstå att nyckeln till vapenvilan ligger i att israeliska armén misslyckades i Libanon och sedan även misslyckades med att förhindra raketregnet från norra Gaza.

Den fatala raketsalvan i Beit Hanoun, i kombination med hundratals av civila som skyddar hus som israel har bestämt för att förstöra, gör i praktiken fortsatta militära eskapader omöjliga. Man kan lugnt konstatera att arméns agerande i Gaza har skadat Olmert mer än vad det har skadat de militanta.

Olmert insåg väl då att det fanns en möjlighet att stärka sin egen position genom att lugn råder i och med vapenvilan, till israeliska arméns förtret.

Sedan kan det bli en synnerligen delikat fråga för Olmert hur han ska göra med tillbakadraganden från Västbanken, när han själv plockat den rabiate motståndaren högerextremisten Lieberman i sin koalition, men det är Olmerts huvudvärk.