2014-04-18

Hur rädd är du för Getsemane?

Alla har vi våra mörka rum, eller mörkrum som Nils Ferlin kallade det i sin dikt Getsemane ur samlingen Goggles från 1938. (Det slår mig att i dag tror väl alla att Goggles har något med Google att göra.)

Ferlins dikt - som återges nedan - är dubbelbottnad. Å ena sidan Getsemane som det mörka rum - ett slags väntrum - där vi människor förtärs av den ångest och skräck och obeslutsamhet som är vår följeslagare här på jorden. Å andra sidan Getsemane som det mörkrum där vi likt en fotograf skapar de klara bilder som är nödvändiga för att vi skall förmå finna mening i vår tillvaro och för att vi skall kunna sätta avtryck. Bilderna av det mörka rummet och mörkrummet är inte ömsesidigt uteslutande, tvärtom förstärker de varandra och nödvändiggör varandra. Ferlin var nog mer av en dialektiker än vad han själv var medveten om.

Alla har vi våra Getsemane, våra mörka rum och mörkrum. En del av av oss vistas säkert i mörkare rum än andra. Vår oundkomliga vistelse i dessa rum förenar oss som människor. Men Ferlin gör en poäng av att det som skiljer oss åt som människor är hur vi förmår hantera tillvaron i dessa rum. Skräms vi av mörkret, kanske blundar för att låtsas att det egentligen är ljust i rummet? Eller brukar vi mörkret för att skapa de skarpa bilder som kan ge både oss själva och andra det mod och den beslutsamhet som vi behöver för att våga vara människor och förmå göra det som vi vet att vi borde göra?

De som av Getsemanes mörker skräms till likgiltighet och passivitet möts av Ferlin inte av förakt, men väl av en slags avfärdande sorgsamhet: Till aska kom han men aldrig brand, och månen ler åt hans tomma hand. Ferlins syn på sitt eget konstnärskap innehöll både självkänsla och självförakt. Självkänsla i det att han såg vilka kvaliteter som präglade det han åstadkom, självförakt i det att han såg vad han aldrig kunde åstadkomma. Oftast var det sorgen över det han inte kunde åstadkomma som präglade hans sinneslag. Han var en så liten och klen artist, lyder inledningsmeningen i Getsemane. Just för att Ferlin såg sig som "en så liten och klen artist" kunde han kombinera sin kamp i Getsemane med en villkorslös kärlek och gemenskap med alla dessa sina minsta, de som kom till aska men aldrig brand.

I dag tänker jag på Jesus natt i Getsemane inför det ohyggliga och det oundvikliga som väntade honom. Hans kamp i Getsemane ger mig styrka och kraft att försöka skapa de bilder jag har kapacitet att skapa, att bana de vägar jag tror är ägnade åt mig att vandra och att efter förmåga odla och värna all den kärlek som till syvende och sist håller oss människor samman.

Med dessa rader och med Nils Ferlins dikt nedan önskar jag alla bloggens läsare en riktigt Glad Påsk.



GETSEMANE 
 
Han var en så liten och klen artist
att han kände sig mer än lovligt trist.

Då satte han sig vid sin Faber 2
en vacker afton och skrev som så:

Gud har i sin fotografiateljé
ett mörkrum som heter Getsemane.

Där växer det klara bilder fram
för den som är lugn och allvarsam.

Men den som är rädd - för köld och ris,
får aldrig en blomst i paradis.

Hans liv blir liksom en öde slätt
av inga silverne tårar vätt.

I purpur, kanske, och glans han gick,
men blicken hans var en tiggarblick.

Till aska kom han men aldrig brand
och månen ler åt hans tomma hand.

Ty den som är rädd för Getsemane
har ingenting alls att få eller ge.

2014-04-16

Bör en rödgrön feminist avstå från att rösta på Fi?

Bör en rödgrön feminist låta bli att rösta på Feministiskt initiativ (Fi) i höstens riskdagsval? Ja, säger författaren och redaktören Göran Greider, och får medhåll av Daniel Suhonen, chef för det fackliga idéinstitutet Katalys. Greider och Suhonen oroar sig för att en röst på Feministiskt initiativ blir en bortkastad rödgrön röst eftersom det är långtifrån säkert att Feministisk initiativ lyckas ta sig in i riksdagen. En röst på Feministiskt initiativ kan bli det som förhindrar en rödgrön valseger och i stället ger Alliansen och Fredrik Reinfeldt fyra år till vid makten - och hur bra är det för jämställdheten, frågar Greider och Suhonen retoriskt.

Visst har Greider och Suhonen rätt i att det skulle kunna bli så att ett valresultat för Feministiskt perspektiv strax under fyra procent avgör valet till Alliansens fördel. Ett exempel som då och då används är det extremt jämna presidentvalet i USA år 2000, då George W. Bush besegrade Al Gore i Florida med endast 537 röster och där den miljöorienterade, gröne kandidaten Ralph Nader fick nära 100 000 röster. Om Ralph Nader i valets slutskede uppmanat sina väljare att stödja Al Gore hade George W. Bush inte valts till amerikanska president och historien hade kanske tagit sig en annan riktning.

Det må väl vara hur det vill med George W. Bush, Al Gore och Ralph Nader. Det vore absurt att uppmana Feministiskt initiativ att inte kandidera eftersom det är osäkert att de klarar fyraprocentsspärren. Däremot ställs partiets sympatisörer inför ett strategiskt dilemma om valrörelsen verkar bli jämn. Den enskilde väljaren måste väga värdet av att bidra till en rödgrön valseger mot värdet av att bidra till en möjlig valframgång för Feministiskt initiativ. Om tillräckligt många potentiella Fi-väljare röstar rödgrönt omintetgörs Fi:s eventuella valframgång. Om tillräckligt många potentiella Fi-väljare röstar på Fi kan det bli så att Alliansen får regera vidare. Damned if you do and damned if you don't.

Jag tänker inte ge några strategiska råd till rödgrönt sinnade potentiella Fi-väljare. Det är lätt att bli övertaktisk och summan av individernas försök till rationellt handlande behöver inte leda till att handlandet på kollektiv nivå blir särskilt rationellt. Enligt min demokratisyn är det bättre att väljarna i en sådan här situation följer sitt hjärtas väg.

De partier som redan finns i riksdagen ställs också inför en besvärlig utmaning i hur de skall förhålla sig till jämställdhetsfrågorna och Feministiskt initiativ. Om riksdagspartierna ligger lågt i jämställdhetsfrågorna stärks bilden av Feministiskt initiativ som det enda parti som tar dessa frågor på allvar. Om de i stället väljer att profilera sig i jämställdhetsfrågorna får Feministiskt initiativ upp sina frågor på den politiska dagordningen, vilket sannolikt gynnar partiet.

Om valet 2014 genom de rödgrönas stora försprång i samstämmiga opinionsmätningar uppfattas som avgjort på förhand öppnas dörren för så kallade valrörelseraketter. I så fall ligger Feministiskt initiativ bra till. Partiet befinner sig i en kraftig tillväxtprocess och Gudrun Schymans stjärnglans har inte slocknat.  En första indikation får vi i valet till Europaparlamentet om några veckor. Där finns inga taktiska hinder för Fi-sympatisörer att rösta på det parti de tycker bäst om.

2014-04-15

Nato - enbart för de soliga dagarna?

Överbefälhavare Sverker Göransons uttalande i januari 2013 om att Sverige endast hade militär förmåga att försvara begränsade mål under ”en vecka på egen hand” väckte stor uppståndelse och blev början på en turbulent försvarsdebatt. Var det verkligen rimligt att en försvarsbudget på närmare 50 miljarder kronor inte gav en bättre försvarsförmåga?

Men vad betydde överbefälhavarens uttalande och den efterföljande försvarsdebatten för svenska folkets förtroende för försvarsmakten? Har den svenska opinionen blivit mer negativ till Sveriges deltagande i internationella militära insatser och önskar den en återgång till ett mer traditionellt territorialförsvar? Och hur påverkar försvarskrisen den svenska Nato-opinionen? Det är några av de frågor jag med utgångspunkt i den senaste SOM-undersökningen tillsammans med Joakim Berndtsson och Karl Ydén diskuterar i en artikel på DN Debatt i dag.

I artikeln visar vi bland annat hur svenska folkets förtroende för försvaret minskat något jämfört med tidigare år. Andelen personer som anser att Sverige helt bör avstå från att delta i militära insatser utomlands har ökat något och stödet för ett återinförande av den allmänna värnplikten har ökat kraftigt.

Framför allt har motståndet mot svenskt Nato-medlemskap försvagats sedan föregående mättillfälle. Försvagningen är uppseendeväckande, eftersom den svenska Nato-opinionen har varit oerhört stabil sedan frågan om svenskt Nato-medlemskap började ställas i SOM 1994. I mätning efter mätning har Nato-motståndarna varit två till tre gånger fler än Nato-förspråkarna. I årets undersökning har andelen personer som tycker det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato minskat från 45 till 34 procent, medan andelen som tycker det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato har ökat från 17 till 29 procent.  Nato-opinionen följer fortfarande vänster-högerskalan, men det minskade Natomotståndet återfinns i samtliga befolkningsgrupper och inom samtliga grupper av partisympatisörer.

Det är svårt att dra någon annan slutsats än att det minskade Nato-motståndet hänger samman med försvarskrisen och med den debatt som följde på överbefälhavare Sverker Göransons uttalande i början av 2013. En rimlig tolkning är också att svenska folket betraktar Nato som i första hand en organisation till stöd för territorialförsvar, inte främst som en organisation som med internationella insatser bidrar till global säkerhet.

Nato-vännerna andas förstås morgonluft av denna mätning. Men deras glädje riskerar att bli kortvarig. SOM-undersökningen genomfördes hösten 2013, det vill säga före krisen i Ukraina. En Sifomätning redovisad i Svenska Dagbladet från mars 2014 i samband med Ukraina-krisen visar att ökad spänning i Sveriges närområde i stället snarast stärkte Nato-motståndet. I den mätningen uppgav hela 50 procent att de inte ansåg att Sverige skulle söka medlemskap i Nato, medan endast 31 procent var för ett svenskt Nato-medlemskap.

En viktig förklaring till den svenska Nato-motståndet har varit att många svenskar anser att ett medlemskap i Nato snarare ökar än minskar risken att Sverige mot sin vilja skulle bli indraget i militära krigshandlingar. Spänning i Sveriges närområde och/eller internationella militära Nato-insatser eller av Nato-stater skulle i så fall stärka det svenska Nato-motståndet. Nato är för många svenskar något för de soliga dagarna, inte något att vända sig till när det blåser kallt.

2014-04-13

Tobias Billström tveksamma uttalande om simundervisningen i svenska skolor

Jag vet inte hur många elever i svenska skolor som är undantagna från simundervisning. Men jag vet att om jag skulle uttala mig om saken skulle jag vara extremt noga med att se till att faktauppgifterna stämde och att jag hade ett gediget källmaterial att utgå ifrån. Annars är risken stor att jag genom att ge en felaktig bild bidrog till att förstärka fördomar som florerar om att muslimska barn av föräldrar och skola förvägras rätten till simundervisning.

Därför är det utomordentligt allvarligt om migrationsminister Tobias Billström spridit felaktiga uppgifter om att muslimska barn i massomfattning undantas från simundervisningen i svenska skolor. I en intervju i Svenska Dagbladet den 26 mars i år påstod Billström att det finns klasser i Malmö där så många som 25 procent av eleverna är undantagna från simundervisning. Men i dag kan Sydsvenskan i Malmö visa att Billströms påstående inte stämmer. Tidningen skickade ut en enkät till alla rektorer i Malmö och frågade om någon av deras elever var undantagna från simundervisningen och i så fall varför. Samtliga skolor utom en besvarade enkäten och av alla dessa skolor var det endast en (1) som angav att de hade elever - två flickor - som var undantagna från simundervisningen av religiösa eller kulturella skäl. Två flickor i hela Malmö. Det blir i Billströms värld att "så många som 25 procent av eleverna" i en del klasser i Malmö är undantagna från simundervisningen.

Visst kan det vara så att en del rektorer mörkade och valde att inte svara sanningsenligt på frågorna i enkäten. Det kan också vara så att en del gymnastiklärare låter en del elever "slippa" simundervisningen utan att informera skolans rektor. Men i så fall kvarstår frågan vad Billström har för belägg för sina påståenden.

Det verkar inte som att Billström har några belägg alls. I ett brev till Svenska Dagbladet medger han att uppgiften om att 25 procent är undantagna från simundervisning inte bygger på någon officiell statistik. I stället hänvisar han svepande till en arbetsgrupp inom Moderaterna som "under ett år gjort studiebesök på skolor, arrangerat kunskapsseminarier och lyssnat till sakkunniga”.

Miljöpartiets talesperson i migrationspolitiska frågor Mehmet Kaplan påminner om en undersökning av Skolinspektionen från 2010 som visade att på 172 skolor var det endast två procent av eleverna som helt eller delvis var befriade från simundervisningen. Kaplan tillägger att på på Rosengårdskolan i Malmö och Rinkebyskolan i Stockholm har inga elever beviljats undantag och han ser därför Billströms uttalanden som "ett hån mot alla de lärare och skolledare som arbetar framgångsrikt med integration".

Det är inte första gången som Tobias Billström uttalar sig på ett sätt som är vanhedrande för en migrationsminister. Han har till exempel tecknat människor som flyr från krig och förtryck i termer av "volymer" och han har försökt göra en poäng av flyktinggömmares hårfärg och färg på ögonen.

Tobias Billström måste antingen be om ursäkt eller presentera belägg för sina påståenden. I annat fall har hans trovärdighet som migrationsminister urholkats så grovt att han nu definitivt blir en belastning för regeringen.

2014-04-10

Väntan på (S) vårbudget - lugnet före stormen?

Vårbudgeten som Anders Borg presenterades igår var en defensiv produkt. Alliansregeringen valde att inte utnyttja tillfället till att försöka vända det kärva opinionsläget genom att presentera nya, slagkraftiga reformförslag, till exempel inom de för väljarna viktigaste sakfrågorna jobb, skola och omsorg. I stället satsar Alliansen allt på det som uppfattas vara deras starkaste kort, det vill säga förtroendet för regeringens ekonomiska politik.

Genom att så starkt betona ansvarsfrågorna inom den ekonomiska politiken vill Alliansen krympa de rödgrönas, och särskilt Socialdemokraternas, handlingsutrymme inför den stundande presentationen av oppositionens olika vårbudgetförslag. Antingen lägger sig Socialdemokraterna i sina förslag nära Alliansregeringen. Då desarmeras de sakpolitiska skillnaderna och valkampanjen kan utvecklas till en förtroendemätning mellan Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven. Eller så satsar Socialdemokraterna på reformförslag inom jobb, skola och omsorg. Då kan Alliansen anklaga Stefan Löfven för att underminera samhällsekonomin genom ofinansierade reformer, alternativt bromsa den ekonomiska utvecklingen genom skattehöjningschocker. Så ser Alliansregeringens strategiska ekvation ut.

Eftersom Alliansen vårbudget var så defensiv lär den knappast göra några starka avtryck i opinionsläget. Striden kommer i stället att utspela sig kring Socialdemokraternas vårbudget, enligt de konfliktlinjer jag skisserade ovan. Dessutom kommer Alliansregeringen att lyfta fram de skillnader som finns mellan Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Vänsterpartiets budgetförslag. Alliansen har ett egenintresse i att få dessa skillnader att framstå som så stora som möjligt, för att därigenom öka väljarnas osäkerhet om vilken politik en Stefan Löfven-ledd regering kommer att föra. Genom vårbudgeten kommer medierna också att få bättre förutsättningar att kritiskt granska sakinnehållet i den politik som Socialdemokraterna säger sig vilja föra om det blir regeringsskifte i höst.

Så nu gäller det. Alliansregeringen behöver en opinionsmässig vändning före sommaren för att ha någon realistisk chans att vinna valet i september. Oskickligheten i sättet att hantera studiebidragsfrågan och de interna läckor som bör ha legat till grund för Expressens artikel om frågan i dag antyder att nervositeten och frustrationen inom Alliansen är hög. Om två veckor kommer de rödgröna partiernas vårbudgetförslag. Två veckor därefter vet vi hur förslagen och den politiska debatten kring dem har mottagits av väljarna. Då bör vi ha fått ökad kunskap om det blir en dramatisk valrörelse eller om tiden redan nu håller på att rinna ut för Alliansen.

2014-04-08

Därför är protesterna mot Jimmie Åkessons arbetsplatsbesök ett bekymmer för SD

Protesterna mot Sverigedemokraternas arbetsplatsbesök fortsätter och sprider sig genom landet. I norr ställde sig en läkare vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå i vägen för Jimmie Åkesson och nekade honom tillträde till sjukhuset, åberopandes patientsäkerheten. I samma stad meddelade Volvo Lastvagnar att Jimmie Åkesson inte var välkommen, eftersom företaget inte ville bidra till att Åkesson med hjälp av Volvos varumärke skulle maximera sin exponering i media. I söder kör brandmän från brandstation Centrum i Malmö i väg med sina brandbilar för att slippa synas på bild med Jimmie Åkesson. I Sydsvenskan publicerar 258 vårdanställda ett öppet brev där de protesterar mot Jimmie Åkessons besök på akutmottagningen på Skånes universitetssjukhus i Malmö och där de anklagar Sverigedemokraterna för att föra en politik som är i grunden rasistisk.

I grunden tycker jag inte att saken är särskilt komplicerad. I en demokrati har Sverigedemokraterna samma rätt som andra partier att verka offentligt och på lika villkor. Medborgare, anställda och arbetsgivare har samtidigt en rätt att inom lagens ramar protestera mot besöken och att på till exempel ett sjukhus verka för att patienternas intressen och säkerhet inte åsidosätts.

Den protestvåg som nu sprider sig från arbetsplats till arbetsplats synliggör att Sverigedemokraterna inte är ett parti som alla andra. Sverigedemokraterna är ett främlingsfientligt parti, vars politik många uppfattar som rasistiskt. Så länge Sverigedemokraterna inte ändrar sin politik kommer protesterna sannolikt att fortsätta. Protesterna är i grunden ett sundhetstecken, ett uttryck för den starka anti-rasistiska norm som präglar svensk politik.

För Sverigedemokraterna är protesterna ett stort bekymmer. Kritiken kan denna gång inte avfärdas med att den kommer från en begränsad PK-elit, från vänsterintellektuella eller från någon annan av partiets utpekade fiendegrupper. Här är det snarare Verklighetens folk som själva gör sin röst hörd. Sverigedemokraterna vill i populistisk anda gärna framställa sig som "folkets" parti framför andra, som en sanningssägare som företräder folket gentemot överheten. Nu vänder sig "folket" mot Sverigedemokraterna, och partiets försök att normaliseras och legitimeras får sig en törn.

Protestaktionerna befäster de övriga partiernas beslut att inte släppa in Sverigedemokraterna i den politiska värmen. Det lovar gott inför den kommande mandatperioden efter valet 2014, oavsett om Sverigedemokraterna behåller sin vågmästarposition eller ej.

2014-04-06

Det politiska läget efter Moderaternas Sverigedagar

De flesta bedömare är eniga om att Fredrik Reinfeldt höll ett av sina bästa tal någonsin vid Moderaternas Sverigedagar i Göteborg. Bedömarna syftar då inte i första hand på talets innehåll, utan mer på talets form och inramning. Det var en frustande Fredrik Reinfeldt som dompterade 2 800 moderater, och av den trötthet man då och då kunnat ana hos honom fanns denna dag inte ett spår. Jag har ibland uttalat viss skepsis mot socialdemokraternas smått nordkoreanska hyllningar av det egna ledarskapet. Moderaterna visade under lördagens tal att man inte ville vara sämre än Socialdemokraterna i detta avseende. När Fredrik säger "Hoppa!", då hoppar varje rättrogen moderat.

Opinionsläget för Alliansregeringen börjar snart bli desperat. Visserligen har avståndet mellan de rödgröna och Allianspartierna kanske minskat något de senaste veckorna, men det ligger fortfarande i de flesta mätningar på mellan tio och femton procentenheter. Socialdemokraterna har större förtroende i de sakfrågor kring jobb, skola och omsorg som väljarna själva pekar ut som de viktigaste frågorna inför valet. Medierapporteringen fokuserar på samhällsproblem för vilka regeringen har det yttersta ansvaret, till exempel den skyhöga ungdomsarbetslösheten, krisen i skolan och tillkortakommanden inom sjuk- och åldringsvården. Aldrig tidigare i svensk politik har ett block tagit in ett så stort opinionsunderläge på så kort tid inför ett val.

En av Alliansens få ljuspunkter är att väljarna fortfarande har större förtroende för deras politik när det gäller Sveriges ekonomi. Fredrik Reinfeldt gjorde i talet sitt absolut bästa för att spela just det kortet, med ansvar och förtroende som bärande element. Räcker det för att bryta Alliansens onda cirkel? Jag tvivlar.


En annan ljuspunkt för Alliansen är att de osäkra väljarna är något fler än vad de brukar vara vid denna tid av mandatperioden. Om de rödgröna partiernas stora opinionsförsprång delvis kan förklaras av att borgerliga sympatisörer just nu är demobiliserade så skulle det kunna vara så att Alliansen har en större potential att vinna över de osäkra väljarna till sin sida. Problemet är bara att, vilket professor Henrik Oscarsson ofta påpekar, de väljare som bestämmer sitt partival sent i valrörelsen tenderar att gruppera sig mellan partierna på ungefär samma sätt som övriga väljare. Om det mönster som Henrik Oscarsson pekar på är giltigt även denna gång så är den relativt höga andelen osäkra väljare inte mycket att trösta sig med för en Allians i akut behov av fler väljarsympatisörer.

Fredrik Reinfeldt har de senaste månaderna tonat ned regeringsfrågan något. Visserligen har han fortfarande ett försteg i att det är oklart vem Stefan Löfven kommer att bilda regering med efter en valseger. Men i takt med att Kristdemokraterna och Centerpartiet inte varaktigt lyckas lyfta sig över fyraprocentsspärren blir hans argument i regeringsfrågan mindre slagkraftigt.

En del bedömare, till exempel PM Nilsson på Dagens Industri, tror att Fredrik Reinfeldt kan välja att sitta kvar även om de rödgröna partierna efter valet blir större än Alliansen. I så fall skulle Reinfeldt tvingas regera med aktivt stöd från Sverigedemokraterna, och inte som nu med passivt stöd. Det vill säga, i varje viktig omröstning skulle Fredrik Reinfeldt behöva att Sverigedemokraterna inte röstade mot eller lade ned sina röster, utan aktivt stödde regeringens förslag. Jag betraktar dessa spekulationer som helt orealistiska. En sådan Reinfeldt-ledd regering skulle inte bli långlivad, om den inte bjöd in Sverigedemokraterna i den politiska värmen. I dag finns inga som helst tecken på att Fredrik Reinfeldt skulle vara beredd att ta ett sådant steg, och jag har också svårt att se att hans allianskamrater skulle acceptera något sådant. Nej, blir de rödgröna partierna större än Alliansen kommer Stefan Löfven att erbjudas att bilda regering. Något annat sannolikt alternativ existerar inte.

De närmaste veckorna blir avgörande. Lyckas inte Alliansen förändra det politiska landskapet i samband med att regeringen och oppositionen inom kort presenterar sina vårbudgetar så krävs det sannolikt en ny finanskris eller motsvarande för att inte höstens val skall uppfattas som avgjort på förhand. När de rödgröna partierna presenterar sina vårbudgetar tvingas de konkretisera sin politik, medierna börjar granska deras förslag som om förslagen vore regeringspolitik och den splittring som finns mellan de rödgröna partierna i många viktiga frågor synliggörs. Här finns, tror jag, sista chansen för Alliansen att vända opinionen tillräckligt mycket för att de rödgrönas försprång inte blir ointagligt inför höstens val.

2014-04-03

Sammanbrott nära i israelisk-palestinska fredsförhandlingar

De pågående fredsförhandlingarna mellan israeler och palestinier är just nu ytterst nära att bryta samman. Israel har försenat det överenskomna frigivandet av palestinska fångar. Det palestinska ledarskapet har därför vidtagit förberedelseåtgärder för att söka medlemskap i ett 15-tal internationella organisationer och konventioner, något man tidigare valt att avstå ifrån för att inte försvåra förhandlingsprocessen.

USA:s utrikesminister John Kerry har investerat avsevärd politisk kraft och även personlig prestige i dessa förhandlingar. Formellt skulle förhandlingarna vara avslutade senast den 29 april i år, och då ha lagt grunden för ett fredsavtal och upprättandet av en palestinsk stat. De senaste månaderna har det framstått allt klarare att detta mål inte skulle kunna nås. I stället har parterna under John Kerrys ledning inriktat sig på att försöka hitta en formel som innebar vissa framsteg och som skulle kunna utgöra grunden för en förlängd förhandlingsperiod med sikte att nå en lösning i slutet av 2014 eller senast i början av 2015.

Men nu tycks hela förhandlingsprocessen vila på en ytterst skör tråd. Det är inte utan att en känsla av trötthet och vanmakt sprider sig. Alla seriösa bedömare och betraktare - inklusive parterna själva - vet hur en lösning måste se ut. En palestinsk stat upprättas på Västbanken och Gaza. Delar av de olagliga israeliska bosättningarna kommer att finnas kvar och bli en del av staten Israel. De palestinska flyktingarna kommer i huvudsak inte att kunna utnyttja sin rätt att återvända till det som i dag är staten Israel, i stället kommer de att erbjudas ekonomisk kompensation. Staden Jerusalem kommer i någon form att utgöra huvudstad för både Israel och Palestina. Israelisk och/eller internationell militär närvaro kommer under en övergångsperiod att finnas i Palestina.

Trots enighet i alla de principiellt viktiga frågorna går förhandlingarna på tomgång och riskerar nu att kappsejsa helt. Otvivelaktigt är det så att dagens israeliska ledarskap föredrar status quo i stället för en förhandlingslösning. Det är en kortsiktig och icke-konstruktiv strategi. Situationen på Västbanken är politisk ohållbar. Israel riskerar inom en överskådlig framtid att ställas i en situation där man kan tvingas välja mellan att vara en judisk stat eller att vara en demokratisk stat. En förhandlingslösning skulle innebära att Israel slapp ställas inför detta omöjliga val.

Det är alltid den starkare parten som har ansvaret för att förhandlingarna förs framåt. Israel är den starkare parten i denna konflikt, men lever ej upp till det ansvar man kunde begära givet styrkeförhållandena. Omvärlden får inte förtröttas i sina ansträngningar att övertyga Israel om att göra de nödvändiga eftergifterna och att inse att en fredsöverenskommelse med palestinierna ligger i Israels eget intresse.

2014-04-01

Fotbollen och huliganvåldet - en debatt präglad av historielöshet och rundgång

Den fruktansvärda dödsmisshandeln av en fotbollssupporter i Helsingborg i söndags kastar en mörk skugga över svensk fotboll. Sorgen och vreden över det inträffade har manifesterats i stora och värdiga ceremonier. Däremot präglas delar av den efterföljande debatten om huliganvåldet av historielöshet, moralism och vanmakt.

Jag har tidigare betonat att huliganvåld handlar om grupper av unga män i kombination med alkohol/droger samt våldskultur/våldsromantik. Den typen av olycklig kombination är sannerligen ingen ny företeelse, utan något som präglat mänsklighetens historia. Våldet utgick länge från en lokal identitet, Tunabergare mot unga män från Buskhyttan, som det heter i Ulf Peder Olrogs visa. I dag betingas människors identiteter allt mindre av var vi bor. Världen har blivit rörligare och vi flyttar alltmer. Men supporterlojaliteten med den egna klubben lever kvar, oavsett vart i världen vi styr kosan. I dag är det inte unga män från Tunaberga som slåss mot unga män från Buskhyttan. I stället är det unga män från Firman Boys som slåss mot unga män från Djurgårdens Fina Grabbar. Utanpåverket kanske skiljer sig åt, men de grundläggande mekanismerna är de samma. Fotbollsfirmorna påminner också en del om de MC-gäng som ägnar sig åt kriminell verksamhet (med skillnaden att MC-gängens kriminalitet har en ekonomisk sida).

Vanmakten tar sig uttryck i att debatten präglas av rundgång och börjar om på nytt efter varje tragisk händelse, i stället för att ta avstamp i forskning som faktiskt finns på området. Som ett mantra upprepas att "alla" har ansvar för att nå en lösning. Men att påstå att alla har ansvar gör ansvarsfördelningen oklar.

Ansvaret måste specificeras.

Staten har det övergripande ansvaret för att lösa problemet. Ansvaret skall utövas genom lagstiftning och genom ekonomisk stöd som ger övriga berörda aktörer möjlighet att bekämpa huliganvåldet. Regeringen har dragit frågan i långbänk och inte förmått gå vidare utifrån den utredning om brottslighet i anslutning till idrottsarrangemang som Björn Eriksson presenterade för två år sedan. Denna bristande beslutsamhet från regeringens sida förtjänar kritik.

Polisen har ansvar för att se till att lagarna efterlevs. Givet de lagar och förordningar som i dag reglerar idrottsarrangemang har jag svårt att se att polisen skulle kunna agera så mycket annorlunda än vad man gör idag. Det hindrar förstås inte att enskilda misstag och felbedömningar förekommer.

Idrottsklubbarna har ansvar för arrangemangen på arenorna och för sin samverkan med enskilda supporterklubbar. Idrottsklubbarna borde bli bättre på att utnyttja de lagrum som finns, till exempel genom att införa maskeringsförbud på arenorna (vilket till exempel IFK Göteborg beslutat införa). Inte för att ett maskeringsförbud i sig minskar våldet (nästan allt våld äger rum utanför arenorna), utan för att ett maskeringsförbud blir en symbolhandling som stärker normen om att våldshandlingar är oacceptabla. Föreningarna skall självklart inte ge huliganfirmorna en plattform att agera ifrån, till exempel genom att tillåta firmorna att hålla "kvartssamtal" med spelare eller klubbledningar. De föreningar som tillåtit sådana arrangemang förtjänar kritik.

Spelarna har ansvar för sitt individuella agerande, på och utanför planen. Ett ständigt tjafsande med domarna bidrar till dålig stämning på läktarna. Likaså måste spelarna förstås undvika allt samröre med huliganfirmorna och bestämt ta avstånd från deras agerande.

Supporterklubbarna har ansvar för sin interna supporterkultur. Hatramsor är hopplöst daterade och bör utrangeras från sortimentet. Supporterklubbarna bör också undvika lojalitetsmarkörer mot personer som dömts för huliganbrott.

Den breda fotbollspubliken har ett ansvar för sitt agerande på läktarna. Själv har jag omoget skrikit med i en hatramsa för mycket, men det är slut med det nu. Fler personer borde också visa civilkurage och våga säga ifrån när övergrepp sker.

En klarare ansvarsfördelning löser inte problemet, men är en nödvändig förutsättning för att problemet skall kunna lösas. Jag vill inte ha ett samhälle där anmälningsplikt, fingeravtrycksidentifiering och övervakningskameror ända in på toaletterna blir en naturlig del av fotbollen. För att undvika en sådan utveckling måste något göras nu.

2014-03-26

Tillbaka till framtiden? Om morgondagens krig och militära våldshandlingar

Aldrig tidigare i mänsklighetens moderna politiska historia har så få människor dödats i mellanstatliga krig som i dag. Det är ett glädjande faktum. Mindre glädjande är förstås att väldigt många människor dör genom andra former av krigshandlingar, till exempel i det fruktansvärda inbördeskriget i Syrien eller i sprängdådens och terrorattackernas Irak.

Just nu deltar jag tillsammans med 5 000 kollegor på International Studies Associations (ISA) världskonferens i Toronto, Kanada. Tidigare i dag bevistade jag panelen Back to the Future? The Changing Character of War and the Future Utility of Force, där en av mina favoriter, ärkerealisten John Mearsheimer, medverkade. ("Realism" som teoribildning analyserar internationell politik som en kamp mellan stater som strävar efter att maximera sin säkerhet och makt. Teorin anklagas ibland för att vara dystopisk och sänka tröskeln till krigshandlingar, då den ser krig som en "naturlig" eller åtminstone svårfrånkomlig konsekvens av att maktbalansen mellan stater rubbas.) 

John Mearsheimer var i god form. Han inledde med att påpeka att när det kalla kriget tog slut för 25 år sedan var det många liberaler som påstod att världen nu skulle gå in i en fredligare period. Sedan dess har USA utkämpat sex krig och varit i krig två år av tre. Mearsheimer gjorde en syrlig poäng av att de förkättrade realisterna argumenterat emot samtliga dessa sex krig, medan liberalerna i stället argumenterat för dem.


 Mearsheimer uppehöll sig utförligt vid USA:s närvaro i Europa och anförde den spetsiga tesen att utan USA:s närvaro hade Europas långa period av inbördes fred (om vi bortser från Balkankrigen) inte varit möjlig. Han formulerade också den retoriska frågan om hur Ukraina-krisen hade påverkat säkerhetsläget i Europa om inte Nato hade funnits.

Ett av John Mearsheimers favorituttryck angående olika krigsscenarier är "Not likely, but possible." Det uttrycket använde han också när han reflekterade kring sannolikheten för nya stormaktskrig under överskådlig tid. Mearsheimer uteslöt inte krigshandlingar mellan Japan och Kina inom fem-tio års tid, angående suveräniteten över Senkaku-öarna. I ett sådant krig kan det inte uteslutas att USA stöder Japan och att vi får uppleva regelrätta krigshandlingar mellan USA och Kina, menade han. Not likely, but possible.

Jag uppskattar realismen för dess förmåga att fokusera och skapa förklaringsmodeller där inte "allt" ingår. Där finns en stramhet och stringens som skärper sinnet. Läs till exempel realisten Henry Kissingers analys av Krimkrisen i Washington Post. Realismen är en konfliktorienterad teori som framhäver skiljelinjer. Det tycker jag är bra. Däremot får dess enkelhet aldrig ses som "sanningen" eller som "den enda vägen". Men den gör tankemässig nytta som korrektiv i en tid då vi så starkt fokuserar på identiteter, värderingar och rättigheter.

2014-03-24

Palme, Bildt och varför Krimkrisen inte är början på ett nytt kallt krig

Nej, Krimkrisen är inte början till ett nytt kallt krig mellan västmakterna och Ryssland. Jämförelsen med kalla kriget är djupt olycklig, eftersom den motverkar förståelsen av krisen i Ukraina och på Krim.

I New York Times skriver journalisten och författaren Victor Sebestyen distinkt om varför metaforen är bedräglig. Krimkrisen är inte ett uttryck för en "clash of civilizations" mellan två fundamentalt olika sätt att organisera samhället. Det finns inte någon ideologisk "Putinism" som kan exporteras långt utanför Rysslands gränser. Kommunismen var en vision, en "stor berättelse". Men det finns inga bönder eller fattiga arbetare i Sydamerika, Asien eller Afrika som kommer att skandera hyllningar till ett revolutionärt credo som predikats av Vladimir Putin. Hotet mot väst under kalla kriget kom inte från Röda Armén eller Sovjetunionens kärnvapenarsenal, hotet kom från den kommunistiska ideologin som genom sina visioner och utopier kunde få fäste i de enskilda västländernas befolkningar.

Rysslands agerande mot Ukraina och i Krim präglas av traditionell maktrealism. För att kunna motverka den ryska politiken krävs därför att vi förstår hur det ryska ledarskapet resonerar och hur man definierar sina och Rysslands intressen. Ett högt moralistiskt tonläge kan visserligen vara befriande i stunden, men riskerar att på sikt försämra möjligheterna att bekämpa en rysk folkrättsstridig expansionism.

Utrikesminister Carl Bildt tillhör dem som med mest högstämt tonläge kritiserat Putin och Rysslands agerande i konflikten. Jag har tidigare argumenterat för att Bildts högstämda tonläge riskerar att bli kontraproduktivt och försvåra en fredlig och folkrättsenlig lösning på konflikten. Men Olof Palme då, menar en del? Olof Palme skrädde ju sannerligen inte orden i sin kritik mot orättvisor, grymheter och folkrättsbrott? Nej, det är riktigt. Men det finns åtminstone en viktig skillnad mellan Olof Palmes och Carl Bildts sätt att använda kritik som utrikespolitiskt medel.

Olof Palme valde att vara som mest kritisk vid tillfällen när det var viktigt att bilda opinion i en fråga där det fanns starka meningsskiljaktigheter i världssamfundet. Vietnamkriget var en sådan fråga. Det fanns länge de som stödde USA:s politik i Vietnam och det fanns de som motsatte sig den. Genom att ta ställning i frågor som splittrade världssamfundet bidrog Olof Palme med sin starka kritik till opinionsbildningen i dessa frågor.

Carl Bildts skarpa kritik av Ryssland formuleras i en situation där opinionsbildningen mot Vladimir Putin redan är vunnen. Det finns ingen politisk kraft som stödjer Rysslands agerande mot Ukraina. Endast tre stater har erkänt Krims ingående i Ryssland; Venezuela, Nordkorea och Afghanistan.

I maktkampen mot Ryssland är det inte högljudd kritik som nu gör bäst nytta, utan en fast och kreativ diplomati. Att Rysslands agerande bryter mot folkrätten och skall fördömas är vi alla eniga om. Men den nu avgörande frågan är hur vi bäst hanterar den uppkomna situationen och motverkar en rysk illegal expansionism. Till den diskussionen har jag hittills inte hört Carl Bildt ge något seriöst bidrag.

2014-03-22

Om den digitala politiska kampens problem

Digitaliseringen har i grunden förändrat formerna för politisk mobilisering. Svunnen är den tid då en demonstration eller annan offentlig politisk manifestation planerades i veckor eller till och med månader i förväg. Och när såg ni en affisch på ett elskåp på stan som uppmanade till deltagande i en politisk demonstration senast?

Utvecklingen har gått väldigt fort. Efter valet 2010 för snart fyra år sedan genomfördes hastigt framimproviserade demonstrationer i Stockholm, Göteborg och Malmö, i protest mot att rasismen genom Sverigedemokraterna fått plats i Sveriges riksdag. Dessa demonstrationer översteg i antal enkelt de 1 maj-demonstrationer som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet under stor möda och noggrant organisationsarbete tidigare under året lyckats samlat ihop. Även de antirasistiska manifestationerna i Kärrtorp och i Malmö häromsistens var mycket stora och hade i huvudsak organiserats via sociala medier.

Sociala medier skiljer sig från traditionella medier genom sin snabbhet, transparens, spridningsförmåga och möjlighet till interaktivitet. I vår hastiga tid gäller det att fånga momentum för att kunna sätta avtryck. Långvariga och omsorgsfulla förberedelseåtgärder riskerar att leda till att man hamnar på efterkälken. Mobilisering via sociala medier möjliggör att genom en väldigt liten arbetsinsats nå väldigt många människor på väldigt kort tid. Den arabiska våren hade inte kunnat samla så mycket folk som den gjorde om inte sociala medier hade funnits.

Men mobiliseringen via sociala medier har en baksida. I en insiktsfull artikel i New York Times beskriver sociologen Zeynep Tufekci hur via nätet snabbt organiserade politiska manifestationer tenderar att enbart ge kortsiktiga effekter, eftersom det inte finns någon organisation som kan bygga vidare på manifestationen. Tahirtorget i Kairo fylldes av demonstranter som störtade företrädaren för en auktoritär repressiv militärregim. Det var bra. Men i dag styrs Egypten på nytt av en auktoritär repressiv militärregim.

Zeynep Tufekci jämför med den berömda marschen till Washington 1963, en protest mot de ökanda Jim Crow-lagarna vilka syftade till att upprätthålla segregationen mellan svarta och vita. För att kunna åstadkomma och genomföra denna marsch till Washington krävdes en enorm logistik och en kraftfull organisation. När organisationen väl var upprättad kunde den unyttjas till ytterligare proteståtgärder, till exempel i form av strejker och bojkotter. Motståndet fick fäste.

Vi lever i en individualiserad tid, men där nya kollektiva gemenskaper börjar skönjas vid horisonten. Det är viktigt att de viktiga manifestationerna mot rasism och nazism inte blir dagsländor, utan också kan vila på en kollektiv, institutionaliserad bas som skapar långsiktighet och varaktighet i det antirasistiska och det antifascistiska arbetet.


2014-03-18

Är du opartisk, lille vän? Om varför mångfald är bättre än att inte ta ställning


På senare tid har public service-företagen Sveriges Radio och Sveriges Television haft stora bekymmer med sitt sätt att hantera opartiskhetsprincipen. I början av februari fick programmet P1 Debatt kritik för att programledaren Alexandra Pascalidou skulle ha varit partisk mot en av deltagarna i programmet, Alice Teodorescu, och kontroversen utmynnade i att programledningen bad om ursäkt. Sveriges Radio beslöt att komikern Soran Ismail inte kunde fungera som sidekick i programmet "Morgonpasset i P3" eftersom han i sin egenskap av komiker skulle agitera mot Sverigedemokraterna under höstens valrörelse. Sveriges Television beslöt att inte visa Stefan Jarls dokumentärfilm Godheten förrän efter höstens val, eftersom filmen var "såpass systemkritisk" att den kunde ses som "en partsinlaga". Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström fick inte längre vara med i nyhetspanelen i P4 Gävleborgs program Nyhetskommissionen, trots att han inte hade något med innehållet på tidningens ledarsida att göra.

Listan kunde dessvärre med lätthet göras längre. Sveriges Radio och Sveriges Television har detta supervalår hanterat opartiskheten med en sådan ängslan att den blivit en tvångströja i stället för en styrkeposition. Sveriges Radio har till och med gått så långt att man utformat särskilda riktlinjer för opartiskheten fram till höstens val. Ett sådant förfaringssätt är inte särskilt klokt. Självklart måste samma opartiskhetsregler för Sveriges Radio gälla hela tiden, oavsett om det är valår eller inte.

Det finns en spänning inbyggd i Sveriges Radios programregler om opartiskhet och denna spänning har förstärkts genom Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Å ena sidan skall sändningarna enligt programreglerna vara opartiska i betydelsen att medarbetarna "inte tar ställning" i kontroversiella frågor. Å andra sidan skall programverksamheten som helhet just ta ställning för t ex demokrati och alla människors lika värde och mot rasism. Eftersom Sverigedemokraterna är ett parti som många uppfattar just som rasistiskt och som inte respekterar alla människors lika värde blir bevakningen av partiet inte helt lätt att hantera för Sveriges Radio.

Opartiskheten är ett laddat begrepp. I princip alla tycker att det är bra att Sveriges Radio och Sveriges Television är opartiska. Men i debatten menar vi oftast väldigt olika saker när vi talar om opartiskhet. Därigenom reduceras begreppet opartiskhet till ett mantra, ett uttryck som ständigt upprepas och sällan eller aldrig ifrågasätts. Därför blir frågan "Bör Sveriges Radio vara opartiskt?" en icke-fråga. Alla svarar ja, men svaren går inte att tolka och blir därför meningslösa.

Läser vi Sveriges Radios programregler om opartiskhet står det fullständigt klart att det inte finns någon fix och färdig definition av begreppet. Som jag nämnde ovan syftar begreppet opartiskhet dels på att programmedarbetarna inte skall ta ställning, samtidigt som de skall ta ställning i demokratiska värdefrågor. Men opartiskhet definieras också i programreglerna som att bevakningen över tid skall vara "mångsidig".

De som i debatten velat tolka oenigheten om hur Sveriges Radio och Sveriges Television hanterat opartiskheten som en kunskapsfråga har därför fel. Synen på opartiskhet är inte en kunskapsfråga. Synen på opartiskhet är en värdefråga kring hur opartiskhetsprincipen bäst tolkas och tillämpas i vår tid.

Sveriges Radio och Sveriges Television måste som public service-företag vara med sin tid, annars blir de irrelevanta. Det opartiskhetstänkande som präglat dessa företags verksamhet har haft sin tyngdpunkt på att "inte ta ställning". I vår individualiserade, subjektiviserade tid med ett helt nytt medielandskap bör opartiskhetsprincipen i stället lägga en starkare tyngdpunkt på mångsidighet och mångfald. Annars riskerar Sveriges Radio och Sveriges Television i sin iver att "inte ta ställning" att avfärdas som "a voice from nowhere".

Igår diskuterade jag dessa frågor på Publicistklubben i Stockholm med Alexandra Pascalidou, Natalia Kazmierska och Mats Svegfors, under ledning av Stina Dabrowski. Hela debatten kan ses här.

2014-03-16

Kampen mot rasism är inte opolitisk!

Överfallen och knivdåden i Kärrtorp och i Malmö har satt kampen mot fascism och nazism på dagordningen. I Sverige har fascismen och nazismen svårt att finna ideologiskt fäste och det folkliga motståndet mot dessa ideologier är kompakt. Ändå har kampen mot fascism och nazism blivit politiskt kontroversiell.

Igår blev den anrika fotbollsklubben Malmö FF ett sorgligt exempel på den tafatthet som här och där förekommer i det antinazistiska arbetet. Malmö FF hade hemmamatch mot Hammarby IF i svenska cupen och Malmö-supportrarna ville mot bakgrund av knivdåden hålla upp en banderoll med texten ”Malmö FF-familjen står enad mot nazism”. Malmö FF:s styrelse sade emellertid nej till banderollen med motiveringen att parollen var politisk.

Malmö FF:s förre ordförande Eric Persson måste ha vridit sig i sin grav. Eric Persson var en av de många som tog aktiv del i arbetet med att rädda judar från den nazistiska förintelsen. Men klubben som han gav sina år och sin kraft förbjuder supportrarna att protestera mot nazism eftersom sådana protester är "politiska".

Protesterna mot styrelsens beslut blev oerhört starka. Strax före avspark meddelade styrelsen i ett pressmeddelande att man ändrat sig och att banderollen nu var tillåten. Malmö FF:s styrelseordförande Håkan Jeppsson försökte förklara varför styrelsen först sagt nej till banderollen: "Våra tjänstemän föreslog att vi borde försöka få dem att skriva de mer breda ordvalen, som handlar om våld och rasism, mot diskriminering och sådana saker."

I en mening hade naturligtvis Malmö FF:s styrelse alldeles rätt. Att protestera mot nazism är en politisk handling. Men styrelsen förstår inte att protester mot rasism också är en politisk handling. Att vara mot rasism är inte "opolitiskt", det är i högsta grad politiskt. Beröringsskräcken gentemot det politiska är ett otyg och bygger på en felaktigt föreställning om att den politiska demokratins grundvärden skulle vara "naturliga" eller av Gud givna. Det är dom inte. Den politiska demokratins grundvärden har erövrats genom politisk kamp och måste värnas genom politisk kamp.

Jag tycker mig se likheter mellan Malmö FF:s räddhågsna agerande och Sveriges Radios och Sveriges Televisions reflexartade användning av "opartiskhetsprincipen" under valåret 2014. (Den senare aspekten skall jag diskutera på Publicistklubben i Stockholm i morgon under rubriken "Konsten att vara opartisk", med Alexandra Pascalidou, Natalia, Kazmierska, Mats Svegfors och Stina Dabrowski - debatten sänds live på webben.) Det politiska blir något farligt, något smutsigt som det gäller att undvika att komma i kontakt med. Vem tjänar på en sådan utveckling? Jo, de populistiska krafter som anklagar medier och politiskt valda ombud för att bara vara representanter för en politisk åsiktselit.

I dag deltog jag och hustrun i en manifestation i Göteborg mot nazism och fascism. Det var mycket folk och oerhört god stämning. Själv skulle jag aldrig ge AFA makten att bestämma om jag skulle gå i en demonstration eller inte. Ju fler personer som deltar i en antinazistisk manifestation, desto mer marginaliseras ytterlighetsgrupperingarna. Bifogar ett par bilder från den värdiga manifestationen nedan. Kampen går vidare!