2014-12-18

Göran Hägglund vill minska kostnaderna för asylmottagningen

På DN Debatt formulerar Kristedemokraternas partiledare Göran Hägglund tre politiska förslag i syfte att minska kostnaderna för asylmottagningen. Etableringsbidragen skall sänkas. Handläggningstiden för asylärenden för flyktingar som kommer från "säkra länder" skall kortas. Den som beviljas asyl i Sverige skall inte längre få ett permanent uppehållstillstånd, utan ett uppehållstillstånd som endast gäller i tre år. Därefter prövas ärendet igen. Om skyddsbehovet kvarstår eller om den sökande har etablerat sig på arbetsmarknaden ges ett permanent uppehållstillstånd.

Det finns såväl sakpolitiska som strategiska förutsättningar för Kristdemokraternas och Göran Hägglunds kursändring. Sakpolitiskt står Sverige inför en tid där flyktingmottagningen sannolikt kommer att öka. Då är det naturligt att se över migrationspolitikens utformning, i syfte att till exempel stärka rättsäkerheten och förbättra möjligheter till integration.

Strategiskt är Kristdemokraterna i starkt behov av en profilfråga. Inför det stundande extravalet tvingas partiet än en gång möta väljarna balanserandes på fyraprocentsgränsen. En politik som syftar till att minska kostnaderna för asylmottagningen kan göra partiet relevant för väljare som annars väljer mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna.

En del har uttryck förvåning över att det är just Kristdemokraterna som lägger fram de här förslagen. Jag är inte förvånad. Det är länge sedan Kristdemokraternas väljare var lika positiva till en generös flyktingpolitik som t ex Miljöpartiets eller Vänsterpartiets. Göran Hägglund har redan tidigare med sitt språkbruk om "Verklighetens folk" tangerat en populistisk "vi mot dom-diskurs" som man annars vanligen förknippar med Sverigedemokraterna. Kristdemokraternas ungdomsförbund KDU har sedan länge rört sig i en riktning mot en mer restriktiv flyktingpolitik.

Jag brukar hävda att Sverigedemokraternas närvaro inte får utgöra ett hinder för en migrationspolitisk debatt mellan de övriga partierna. Ett sådant läge försämrar möjligheterna att utveckla migrationspolitiken och skapar en polarisering där Sverigedemokraterna representerar den ena polen och de sju övriga partierna trängs kring den andra polen. Det är ett konstgjort politiskt läge som främst gynnar Sverigedemokraterna.

Däremot är jag orolig för att Kristdemokraternas och Göran Hägglunds konkreta förslag bidrar till att föra politiken i en mer restriktiv riktning, och att Sverigedemokraterna den vägen ges ett indirekt politiskt inflytande. Genom att lägga fokus på minskade kostnader för asylmottagningen bidrar Göran Hägglunds utspel till att flytta över debatten till Sverigedemokraternas planhalva.

Jag har mycket svårt att se det humanitära eller det integrationspolitiskt effektiva i att sänka de redan låga etableringsbidragen. Jag har framför allt svårt att se det humanitära eller det integrationspolitiskt effektiva i att ta bort det permanenta uppehållstillståndet. Nu tvingas alla de människor som beviljas asyl leva i tre års ytterligare osäkerhet, utlämnade till arbetsgivarens goda vilja och till svarthandel kring låglönejobb.

Uppdaterat kl 21.25. Undrar också lite över hur ökad osäkerhet kring om man får stanna i landet ökar motivationen för att lära sig svenska. Samt hur vårdnadsbidraget passar in i Kristdemokraternas incitamentsstruktur för att få fler invandrare i arbete.

Förslagen kommer sannolikt inte att bidra till en förbättrad integration. I stället riskerar de att bidra till att göra Sverige till ett mindre attraktivt land att söka asyl i. Kanske var det just det som var meningen.

2014-12-16

Hur skall vi tolka de senaste dagarnas turbulens inom Sverigedemokraterna?

De senaste dagarna har präglats av turbulens kring Sverigedemokraternas syn på folk, nationer och svenskhet. Sverigedemokraten Kent Ekeroth har motionerat i riksdagen om att Kriminalvården skall börja registrera om fångar som är svenska medborgare har en eller båda föräldrarna födda utomlands. Sverigedemokraternas partisekreterare och tillika riksdagens vice talman Björn Söder vecklade in sig i ett resonemang om huruvida det gick att vara same eller jude och samtidigt vara svensk. Björn Söders uttalande fick Vänsterpartiets riksdagsledamot Rosanna Dinamarca att bryta riksdagens praxis genom att vägra inleda sitt anförande i riksdagen med sedvanliga "Herr talman", när Söder satt ordförande. Du är inte min talman, sade hon och fortsatte sitt anförande.

Kent Ekeroths och Björn Söders förslag och uttalanden innebär ingen avvikelse från Sverigedemokraternas officiella politik. Däremot har ljuset nu hamnat på andra delar av partiets politik än partiets profilfrågor minskad invandring, bättre levnadsvillkor för pensionärerna och mer lag och ordning. Jag har mycket svårt att se att Sverigedemokraterna skulle vinna något på denna förskjutning. Ju mer Björn Söder försöker förklara hur han egentligen menar kring judar, samer och svenskar, desto mer oseriöst och irrelevant framstår partiet. Det måste vara bistert för Sverigedemokraterna att svenska ikoner som Börje Salming och Ulf Lundell ruskar på huvudet och mer eller mindre idiotförklarar partiets partisekreterare Björn Söder.

Frågan är om de senaste dagarnas turbulens är en tillfällighet eller en del i ett större mönster? Aftonbladets Martin Aagård hävdar att Sverigedemokraterna efter Jimmie Åkessons sjukskrivning passat på att förändra sitt språkbruk. De talar nu mindre, menar Aagård, om ”minoritet” eller ”etnisk grupp” och i stället mer om "nation” och "folk".

Jag vet inte om Aagårds uppgifter stämmer. Men vi var många som blev förvånade när Sverigedemokraterna, med Jimmie Åkesson sjukskriven, valde att utlösa regeringskris och i förlängningen extra val genom att rösta för allianspartiernas budgetförslag i riksdagen. Och i dag uteblev Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlsson hastigt och lustigt från en pressträff med riksdagsjournalisterna, eftersom han var upptagen med "att flytta". I stället kom Richard Jomshof. Sverigedemokraterna är sannerligen inget vanligt parti. Kan någon tänka sig att Jan Björklund eller Annie Lööf plötsligt skulle utebli från en pressträff med motivet att de var upptagna med att flytta? Mattias Karlssons politiska profil ligger närmare Björn Söders, och det hörs rykten om att det var en hastigt utvecklad rysk snuva som medförde att den något mer sakpolitiskt profilerade Richard Jomshof fick ta steget fram och städa upp efter Björn Söder.

Många rykten går det om Sverigedemokraterna, de flesta sannolikt felaktiga. Sverigedemokraterna skiljer sig från övriga partier i det att journalister och politiska bedömare har betydligt mindre insyn i partiets interna processer än vad man har i övriga partier. Skälet till det är enkelt. Journalister och politiska bedömare är inte Sverigedemokrater och har heller nästan inga vänner som är aktiva inom partiet. Det finns inte så många personliga kontakter att ringa för att stämma av uppgifter och få insyn. Visst läcks det en hel del från Sverigedemokraterna, men dessa läckor har oftast en politisk agenda och informationen måste därför behandlas annorlunda än information som fås genom sociala kontaktnät.


I dagens mätning från Novus går Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna kraftigt framåt. Mätningen är gjord efter att Sverigedemokraterna utlöste regeringskrisen, men före de senaste dagarnas spinn kring Sverigedemokraternas syn på samer, judar och svenskar. Det blir intressant att följa om Sverigedemokraterna är på väg att byta kostym, eller om de senaste dagarnas turbulens endast varit en tillfällighet.

2014-12-14

Sverigedemokraternas - och andras - obehagliga längtan efter etnisk registrering

Lagom till ettårsdagen av nazisternas attack på en antirasistisk manifestation i Kärrtorp får vi en obehaglig diskussion om värdet av att registrera människor efter deras föräldrars nationella bakgrund. I en motion till riksdagen föreslår Sverigedemokraten Kent Ekeroth att Kriminalvården ska registrera om fångar som är svenska medborgare har en eller båda föräldrarna födda utomlands. Sverigedemokraternas pressansvarige Martin Kinnunen säger att motionen inte avviker från partilinjen.

Kent Ekeroths motion har väckt stark kritik. Varför inte ett tygmärke på jackan också?, skriver  Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg på Twitter. Artisten Malena Ernman har initierat en satirisk kampanj där hennes följare på Twitter uppmanas att inrapportera sina föräldrars nationella bakgrund direkt till Sverigedemokraterna. (Ja, jag deltog också: Hej SD. Pappa föddes i USA och var länge amerikansk medborgare. Farfar föddes i Australien. Sänd gärna registreringblankett. @Malena_Ernman)

Genom en ödets ironi förenas Sverigedemokraterna med delar av den antirasisistiska rörelsen i sin tilltro till registrering av människors etnicitet och hudfärg som ett medel för att skapa ett bättre samhälle. Syftena är naturligtvis motsatta. Sverigedemokraterna vill registrera för att skaffa kontroll och kunna exkludera. Antirasister vill registrera för att kunna motverka diskrivminering och därmed inkludera. Men medlen - att registrera människors nationella bakgrund eller motsvarande - är desamma.

Personligen har jag väldigt svårt för denna tilltro till registrering av människors "nationella bakgrund" eller vilket ord man nu väljer att använda. Varför i så fall nöja sig med att registrera föräldrars nationella bakgrund? Etnicitet, religionstillhörighet och politisk åsikt är väl minst lika viktiga? De historiska spåren förskräcker. Jag instämmer helhjärtat i vad två mig närstående personer skrev på DN Debatt förra året: svensk politik ska baseras på en statistik som helt bortser från kollektiva identiteter och lämnar inkludering i den etniska/religiösa/kulturella sfären till individens eget val, bortom det offentligas horisont.

Om man för övrigt vill leta samband mellan grov brottslighet och kollektiva tillhörigheter så finns det ju en social grupp som är extremt överrepresenterad när det gäller brottslig verksamhet och fängelsevistelser. Då handlar det inte om "föräldrars nationella bakgrund" eller etnicitet eller religionstillhörighet. Då handlar det i stället om kön. Gruppen män är enormt överrepresenterad i nästan all form av brottslighet, särskilt när det gäller grova våldsbrott. Det vore kanske något för Sverigedemokraterna att fundera över.

2014-12-11

Om karenstider, Ulf Kristersson och frågan om rödgrönt samarbete eller ej

Det är mer än tre månader kvar till extravalet den 22 mars 2015. Genom den allmänna förvirringen innehåller varje enskild dag nu händelser som påverkar partiernas sakpolitiska och strategiska förutsättningar inför valet. Här kommer tre korta notater kring det senaste dygnets debattämnen:

1.) Bör det finnas en karenstid för politiker som lämnar sina uppdrag innan de tar steget in i näringslivet? Frågan föranleds genom att tidigare finansministern Anders Borg föreslås som vice ordförande i investeringsbolaget Kinneviks styrelse. I dessa arbetslinjens tider är det visserligen bra om även avgående ledande politiker kan gå in i arbete så snabbt som möjligt i stället för att ligga skattebetalarna till last genom ersättning för tidigare statsrådsuppdrag på i det här fallet 124 000 kronor i månaden. Men jag tycker ändå det känns osnyggt med en så snar övergång. Däremot tror jag inte på lagstiftning. I stället ser jag gärna att det formuleras riktlinjer som tillämpas i kombination med gott omdöme.

2.) Var det klokt av Moderaterna att utse Ulf Kristersson till ny ekonomisk-politisk talesperson efter Anna Kinberg Batra? Svaret på den frågan får vi nog först efter extravalet i mars. Ulf Kristersson är en skicklig och allmänkompetent politiker, men det är svårbedömt hur han tas emot av väljarna. Det är heller inte självklart att Ulf Kristersson blir Alliansens finansministerkandidat. Om Moderaterna tappar i väljarstöd och till exempel Centerpartiet växer så kanske Annie Lööf gör anspråk på den posten.

3.) Går Socialdemokraterna till val tillsammans med Miljöpartiet eller inte? Beskeden från Stefan Löfven har varit motsägelsefulla. Fram tills i dag har beskedet varit inriktat på att Socialdemokraternas och Miljöpartiets gemensamma budget utgjort en plattform för de båda partiernas valrörelse. Men i dag anförde LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson att Socialdemokraterna måste klippa banden med Miljöpartiet i valrörelsen och utlova betydligt större offentliga investeringar än vad som inrymdes i den rödgröna nedröstade regeringsbudgeten. Och senare i dag meddelade Stefan Löfven att Budgeten är överspelad. Den har röstats ned och man kan inte gå till val precis på den budgeten. Löfven tillade: Vi sitter i en regering tillsammans med Miljöpartiet. Vi har lagt en budget tillsammans – den gäller inte längre för den röstades ner. Förutsättningarna är annorlunda och då måste vi hantera det. Socialdemokraterna står inför ett dilemma. Går man till val ensamma kommer partiet återigen att överösas med frågor om med vem man tänker regera och vilken regeringspolitik som då blir följden. Går man till val tillsammans med Miljöpartiet riskerar partiet att förlora väljare som inte uppskattar det gröna sällskapet. Nu har Stefan Löfven och Socialdemokraterna gjort en hastig strategiförändring, vilken i åtminstone det korta perspektivet bör uppfattas som förvirrande av väljarna.

2014-12-09

Allianspartiernas utspel och alla dessa utsträckta händer

I dag säger sig de fyra alliansföreträdarna sträcka ut en hand om att göra upp över blockgränsen om spelregler som underlättar för minoritetsregeringar att regera. Bland de åtgärder som nämns återfinns förändrade röstningsregler i riksdagen, särskilt i frågor som är budgetrelaterade, samt blocköverskridande överenskommelser som skapar ökad tydlighet kring hur statsministern ska utses.

Företrädare för regeringen och de rödgröna partierna ler i mjugg, och menar att allianspartiernas utsträckta hand varit trovärdigare om förslagen framförts före budgetomröstningen i stället för efter. En del ställer den retoriska frågan varför allianspartierna inte också kräver att åtgärderna skall tillämpas retroaktivt.

De rödgröna partiernas sarkasmer ekar något ihåligt mot bakgrund av att det faktiskt var Fredrik Reinfeldt som i god tid före valet i september förespråkade att största blocket skulle släppas fram och få regera. Då var det Stefan Löfven som vägrade avge en motsvarande utfästelse. Socialdemokraterna misstänkte att en sådan uppgörelse skulle befästa blockpolitiken och därigenom försvåra för partiet att locka över mittenpartierna till en eventuell regeringssamverkan. Jag tyckte då att Socialdemokraternas agerande var fel, och tycker så fortfarande.

Har alliansföreträdarna då rätt när de i dag argumenterar för att förändra regelsystemet för att stärka minoritetsregeringars handlingskraft? Nja. Det är kanske inget fel på principen i sig. Men det är sällan en god sak att ändra på principer för att hantera ett enskilt problem - i det här fallet Sverigedemokraternas brott mot riksdagsordningens idé. Dessutom är alliansföreträdarnas trovärdighet i frågan just nu extra låg, mot bakgrund av det maktspel som sedan en vecka pågår i parlamentet.

Kanske vore det av värde att fundera på mer långsiktiga åtgärder, till exempel det svenska valsättet. Sverige använder sig av proportionella val, samtidigt som blockpolitiken innebär att vi i praktiken har ett tvåpartisystem i regeringsfrågan. (Sverigedemokraterna är ju inte på något sätt tänkbara i ett regeringsalternativ.) Risken är att Sverige nu befinner sig i den sämsta av världar. Vi utnyttjar inte den potential för flexibilitet som ryms i kombinationen proportionella val - flerpartisystem och inte heller den tydlighet i regeringsfrågan som åstadkoms genom kombinationen majoritetsval - tvåpartisystem.

Själv är jag trots allt svag för kombinationen proportionella val - flerpartisystem. Ett välfungerande sådant system erbjuder större politisk mångfald och synliggör fler av de konfliktlinjer som genomsyrar varje mänskligt samhälle.

I min förra post beklagade jag mig över ursäktseländet i svensk politik. I dag känner jag samma trötthet över alla de "utsträckta händer" som nu används som retoriskt grepp i den politiska debatten. En skicklig politiker behöver inte berätta att hen sträcker ut en hand - det skall märkas ändå.

2014-12-07

Om ursäktseländet i svensk offentlighet

Vi lever i ett samhälle präglat av individualisering och där individens rättigheter värderas mycket högt. Är det kanske därför vi också överöses med alla dessa krav om att folk skall be om ursäkt?

I tisdags krävde Annie Lööf och de övriga alliansledarna att Stefan Löfven skulle be om ursäkt för att Socialdemokraterna förra året bröt mot riksdagens praxis genom att lyfta ut separata delar av regeringens budget. Men det vägrade han att göra, säger Annie Lööf till Expressen.

Igår lördag krävde Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder att finansminister Magdalena Andersson och Stefan Löfven skulle be om ursäkt för att de betecknat Sverigedemokraterna som ett "nyfascistiskt" parti. Beteckningen är "rent nonsens", säger Björn Söder till TT.

På en presskonferens - också igår lördag - kom elithockeylaget Skellefteås tränare Bert Robertsson i storbråk med Frölundas tränare Roger Rönnberg om ett intermezzo i slutskedet av matchen. Roger Rönnberg krävde på den gemensamma presskonferensen att Bert Robertsson skulle be om ursäkt: Jag gav dig chansen, Bert, att be om ursäkt... du ber inte om ursäkt (...) Be om ursäkt och gå vidare.

Jag är så innerligt trött på detta "be om ursäkt"-elände. Annie Lööf, Björn Söder och Roger Rönnberg är formella företrädare för sina organisationer. Kravet på ursäkt förminskar de konflikter som uppstår mellan olika kollektiva rörelser - konflikter som oftast bottnar i värdeskillnader eller skilda verklighetsuppfattningar - till något personligt eller i värsta fall privat.

En ursäkt förutsätter dessutom att båda parter är överens om vad som har skett och vem som bär ansvaret för det inträffade. I de fall som redovisats ovan finns ingen sådan enighet och då blir kraven på "ursäkt" bara ett spel för galleriet. Annie Lööf och Stefan Löfven har av naturliga skäl helt olika uppfattningar om det legitima i Socialdemokraternas beslut att bryta ut delar av budgeten förra året. På samma sätt har Björn Söder och Stefan Löfven olika uppfattningar om det legitima i att beteckna Sverigedemokraterna som ett "nyfascistiskt" parti. Och det är heller inte så konstigt att hockeytränarna Roger Rönnberg och Bert Robertsson har skilda meningar om vad som låg bakom gruffet i slutet av matchen mellan Skellefteå och Frölunda. Men debattera då sakligt kring vad som är rätt och fel eller rimligt respektive orimligt i det som har skett, i stället för att kräva ursäkter.

Ursäktsmentaliteten luckrar upp gränsen mellan det offentliga och det personliga/privata. Kravet på ursäkt används som ett maktmedel för att ge intryck av att det råder enighet i frågor där ingen enighet finns. Bryt ursäkteseländet, och bryt det nu.

På förekommen anledning vill jag också berätta att ursäktssjukan kan drabba vem som helst av oss. (Tipstack till Andrej Kokkonen.)

2014-12-05

Fi och extravalet

Hur skall det gå för Feministiskt initiativ i extravalet? Jag har redan hunnit få frågan flera gånger och svarar ungefär så här.

Feministiskt initiativs förutsättningar för framgång vid extravalet i mars beror väldigt mycket på hur valrörelsen gestaltar sig. Om det blir en valrörelse där politiska sakfrågor definierade efter vänster-högerkonflikten ställs i centrum riskerar Feministiskt initiativ och dess frågor att komma bort. Visserligen kan man med fog hävda att feminism som politisk ideologi självklart också berör ekonomisk (om)fördelningspolitik, och som utöver klassperspektivet betonar att löneorättvisor även handlar om till exempel kön, etnicitet och funktionalitet. Sannolikheten är emellertid stor att Feministiskt initiativ i väljarnas ögon mera förknippas med jämställdhetsfrågor, flyktingpolitik och identitetsfrågor än med arbetsmarknadspolitik, skattepolitik, sjukvårdspolitik och vinst i välfärden.

Om det i stället blir en valrörelse där värdkonflikter kring å ena sidan tradition, familj, religion, nation och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet (den så kallade frihetlig-auktoritära dimensionen) ställs i centrum ökar Feministiskt initiativs chanser att göra bra ifrån sig. Här har Feministiskt initiativ paradoxalt nog ett gemensamt intresse med Sverigedemokraterna - båda dessa partier torde tjäna på att valdebatten kretsar kring dessa frågor.

Därutöver finns möjligheten att det blir en valrörelse där regeringsduglighet och vilja till samverkan över blockgränserna ställs i centrum. De rödgröna partierna har ett intresse av att peka ut allianspartierna som samarbetsovilliga och att Alliansen genom sin istadighet släppte fram Sverigedemokraterna till en position partiet inte förtjänar. Allianspartierna har å sin sida ett intresse av att peka ut Socialdemokraternas och Miljöpartiets bristande regeringsduglighet som grundorsak till extravalet. Om Feministiskt initiativ ligger högt i opinionsmätningarna finns möjligheten att mobilisera väljare att hjälpa partiet över fyraprocentsgränsen så att en rosa röst inte blir en bortkastad röst. Om Feministiskt initiativ å andra sidan ligger illa till i opinionsmätningarna riskerar partiet att tappa väljare som oroar sig för att de genom att rösta rosa riskerar att hjälpa Alliansen tillbaka till makten.

Vilken av dessa tre typer av valrörelser kommer det då att bli? Den frågan är för tidigt ställd. Jag skulle bli förvånad om inte frågorna kring regeringsduglighet och vilja till samverkan över blockgränserna får en dominerande plats. Men om det därutöver blir vänster-högerdimensionen eller den frihelig-auktoritära dimensionen som dominerar avstår jag än så länge från att ta ställning till.

Jag skriver i dag på GP Debatt om extravalet och den dramatiska politiska utvecklingen.

2014-12-03

Extra val - vem tjänar på det?

Den politiska dramatiken i regeringsfrågan nådde i dag en åtminstone tillfällig kulmen då Stefan Löfven meddelade att han avsåg att utlysa extra val till söndagen den 22 mars. Givet det senaste dygnets händelseutveckling hade han egentligen bara två alternativ - att avgå och därigenom överlåta ansvaret för den fortsatta processen till talmannen eller att meddela att han tänker utlysa extra val. Han valde den senare och mer offensiva strategin. Om det var klokt eller inte är naturligtvis alldeles för tidigt att säga.

Både de rödgröna partierna och allianspartierna har anledning att känna sorg i dag. Genom sin oförmåga att hantera det parlamentariska läget har man låtit Sverigedemokraterna äga processen, ett ägarskap som kulminerade i partiledningens i sin självförhävning närmast groteska 25 minuter långa monolog till svenska folket framför landets samlade politiska journalister i går kväll. De övriga partierna eftersträvade inte ett extra val, men var så nedgrävda i sina egna positioner att de inte lyckades vrida händelseutvecklingen i annan riktning. Nu går en sargad rödgrön regering till val mot en ledarlös allians och utgången är ytterst oviss.

Det finns en stor risk att de politiska sakfrågorna kommer att hamna i bakgrunden i den korta valrörelsen. De rödgröna partierna kommer att vilja peka ut allianspartierna som samarbetsovilliga och att de genom sin istadighet släppte fram Sverigedemokraterna till en position partiet inte förtjänar. Allianspartierna kommer i stället att vilja peka ut Socialdemokraternas och Miljöpartiets bristande regeringsduglighet som grundorsak till extravalet. Mitt i detta står Sverigedemokraterna och gnuggar händerna.

Vi får väl se vem som gnuggar händerna på valnatten. Å ena sidan kan potentiella väljare komma att Sverigedemokraterna sin uppskattning för att partiet stod upp för sina värderingar och verkligen gav etablissemanget en spottloska i ansiktet. Å andra sidan kan potentiella väljare komma att straffa Sverigedemokraterna för att partiet skapade just det kaos och oordning man tidigare sagt sig vilja undvika. Spänningen kring Sverigedemokraternas politiska framtid är stor. Från de mest skilda håll hör jag konspirationsteorier om att Jimmie Åkesson egentligen inte är särskilt sjuk utan skall återkomma som riddaren på den vita hästen lagom till valkampanjen. Jag undrar det.

Valdeltagande blir sannolikt något lägre än i ett ordinarie val. Kommer vi att se röstningsmönster motsvarande EU-valet med framgångar för Miljöpartiet och motgångar för Socialdemokraterna och Moderaterna? Eller blir det ett val där väljarna söker stabila majoriter och därigenom gynnar de större partierna som Socialdemokraterna och Moderaterna? Vi har inte haft extra val i Sverige sedan 1958, så frågorna är många.

Skall man falla vill man göra det i strid

Igår rullade regeringskrisen in. Den har legat på lut sedan valnatten, men genom Sverigedemokraternas beslut att stödja allianspartiernas budgetförslag bröt den nu snabbt igenom med full styrka.

Alliansledarna vidhöll igår kväll sin blockpolitik, och visade inga öppningar till att vilja lösa krisen genom någon form av blocköverskridande uppgörelser. Deras agerande var inte oväntat. Genom att lägga ett gemensamt budgetförslag har de också bundit sig vid masten att hålla ihop som Allians tills dess att budgetprocessen är avslutad. Jag har väldigt svårt att se att de i kammaren inte skulle rösta för sitt eget budgetförslag.

Det intressanta är i stället vad som följer i nästa steg. Finns det några möjligheter för den rödgröna regeringen att sitta kvar och att undvika extraval (nyval)?

Stefan Löfvens styrkeposition består bland annat i att tre av fyra allianspartier har anledning att vara oroliga inför ett extraval. Moderaterna tappade i valet i september nära sju procentenheter av sina väljare och befinner sig just nu i ledarlöst tillstånd, och med sin populäre partiledare Fredrik Reinfeldt i någon form av exil. Folkpartiet gjorde i valet i september sitt näst sämsta val någonsin och det är svårt att se förutsättningarna för Jan Björklund att vända trenden. Kristdemokraterna klarade fyraprocentsspärren med några tiondelars procentenheters marginal och löper vid ett extraval risk att nu få lämna riksdagen. Endast Centerpartiet - med en Annie Lööf i medvind och kassakistan full - har skäl att möta ett extraval med tillförsikt. Men blir hon Alliansens statsministerkandidat? Det skulle knappast Moderaterna acceptera. Samtidigt vore det ett vågspel för Alliansen att möta väljarna med Anna Kinberg Batra som statsministerkandidat, då hon ännu inte ens är vald som partiledare och därför i centrala avseenden ett ovisst kort inför väljarna.

Allianspartierna har också varit tydliga med att de inte vill regera om de i varje enskild omröstning är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. Visst kan de ändra sig, men en sådan regering löper risken att inte heller den bli särskilt långlivad. Enligt Sverigedemokraternas uttalanden igår är det tveksamt om ens deras nästa budgetförslag skulle gå igenom.

En möjlig utveckling är därför att riksdagen i dag beslutar om återremittering av budgeten till finansutskottet. Allianspartierna har hittills gjort sitt bästa för att försvaga Stefan Löfvens position inför de förhandlingar som där i så fall skulle äga rum. Visst kan dessa förhandlingar ändå utmynna i en överenskommelse där regeringens budgetförslag modifierats på ett sådant sätt att allianspartierna förklarar sig beredda att släppa igenom den. Men förhandlingarna i finansutskottet kan också utvecklas till ett chicken race där allianspartierna kräver långtgående förändringar och i förlängningen vill verka för att Miljöpartiet lämnar regeringen.

En socialdemokratisk enpartiregering skulle säkert ha lättare att nå överenskommelser över blockgränsen. Men den skulle ha ett svagare parlamentariskt mandat än dagens regering och dess politik skulle med nödvändighet bli ideologiskt urvattnad. Kanske då bättre att Stefan Löfven löper linan fullt ut och utlyser extraval så snart möjligheten ges. Skall man falla vill man göra det i strid.

2014-12-01

Hur kommer Sverigedemokraterna att agera i budgetomröstningen?

Uppdaterat 2 december kl 18.15. I dag meddelade Sverigedemokraterna, något överraskande, att partiet tänker stödja allianspartiernas budgetförslag och därigenom förhindra att den rödgröna regeringens budgetförslag går igenom. Beslutet är offensivt genom att Sverigedemokraterna, trots sin partiledares frånvaro, sätter sig själva och sin vågmästarställning på spel. Tidigare har Sverigedemokraternas agerande präglats av långsiktighet och målmedvetenhet. Nu förmådde man inte avstå från frestelsen att utnyttja tillfället till en maktdemonstration, trots att konsekvenserna är oerhört svårförutsedda. Sverigedemokraterna känner otvivelaktigt stark frustration på grund av att partiet inte lyckats utnyttja sin vågmästarställning till att få inflytande i invandrarfrågan, i kombination med segeryra efter två framgångsrika val.

För Stefan Löfven och den rödgröna regeringen är naturligtvis Sverigedemokraternas beslut ett bakslag. Regeringen styr landet, och en förutsättning för att kunna styra landet är att regeringen får gehör för sin budget i riksdagen.

Vad händer nu? Stefan Löfven har bjudit in partiledarna för alliansen till samtal redan i kväll. En möjlighet är att budgetförslaget återremitteras till finansutskottet och där prövas förutsättningarna för samverkan över blockgränserna kring ett budgetförslag som Allianspartierna kan acceptera men som ändå innebär att de rödgröna partierna är nöjda. Den rödgröna regeringens styrka är att allianspartierna inte vill ha extraval och i alla fall tidigare sagt sig inte vilja regera beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Men om kvällens samtal inte gör det sannolikt att Allianspartierna vill bidra till en sådan samverkan lutar avgång och/eller extraval runt hörnet.

Jag kommenterar dagens händelser, bland annat för Dagens Arena.

*
 I morgon tisdag ger Sverigedemokraterna besked om hur partiet kommer att agera vid onsdagens budgetomröstning i riksdagen. Om Sverigedemokraterna följer praxis och lägger ned sina röster i den avgörande omröstningen kommer Stefan Löfven att regera vidare. Om Sverigedemokraterna däremot stödjer allianspartiernas budgetförslag följer en regeringskris. En sådan kris kan Stefan Löfven hantera genom att utlysa extra val, avgå eller be riksdagen återremittera budgetförslaget till finansutskottet. I skrivande stund talar det mesta för att han i så fall skulle välja det senare alternativet, det vill säga återremittering.

Vad talar då för och emot att Sverigedemokraterna kommer att välja att stödja allianspartiernas budgetförslag och därigenom utlösa en regeringskris? Det som talar för är att partiet med ett sådant agerande skulle visa sina egna sympatisörer och de övriga partierna att man är beredd att lägga kraft bakom orden och verkligen utnyttja den makt som vågmästarrollen innebär. Partiets egna medlemmar och sympatisörer skulle sannolikt också hälsa ett sådant beslut med tillfredsställelse.

Det som talar emot är att Sverigedemokraterna genom att utlösa en kris riskerar att skada bilden av sig själv som ett ansvarstagande parti, ett parti som sätter landets bästa främst. Inget kan heller med säkerhet säga vad som följer av en eventuell regeringskris. Blir det nyval riskerar Sverigedemokraterna att förlora sin så eftersträvade och viktiga vågmästarposition. Stefan Löfvens eventuella avgång eller en återremittering av budgetförslaget till finansutskottet kan komma att följas av ökat blocköverskridande samarbete, vilket även det innebär att Sverigedemokraternas vågmästarposition urholkas. Partiledaren Jimmie Åkesson är långtidssjukskriven och det är osäkert hur partiet skulle klara ett extra val utan honom. Dessutom måste det fresta på ideologiskt för Sverigedemokraterna att ge sitt aktiva stöd till en budget och en politik som inrymmer Europas kanske mest generösa flykting- och invandringspolitik.

Jag har konsekvent sagt att jag tror att Sverigedemokraterna kommer att lägga ned sina röster. Hittills har partiet utnyttjat den uppkomna situationen mycket skickligt. Sverigedemokraterna har hamnat i fokus för debatten och för mediernas uppmärksamhet, och spänningen trissas nu upp timma för timma i väntan på morgondagens besked. Ett snyggt avslut ur partiets horisont vore att utnyttja situationen fullt ut fram till i morgon eftermiddag för att då, i sista stund, betona sitt ansvar för landets väl och ve och förklara att man tänker lägga ned sina röster.

Situationen har förändrats något genom att det tycks som att den rödgröna regeringen avser att välja återremittering framför avgång eller extra val om man förlorar omröstningen. På så sätt blir krisen inte lika akut om Sverigedemokraterna väljer att stödja allianspartiernas budgetförslag och därigenom får ett sådant beslut mindre konsekvenser. Priset för att fälla regeringen blir inte lika högt.

Sammantaget står jag kvar vid min bedömning att Sverigedemokraterna till sist lägger ned sina röster. Min bedömning befästs ytterligare i ett uttalande av Björn Söder till Aftonbladet i dag: Det är klart att vi lyssnar på våra väljare. Samtidigt måste vi beakta olika aspekter i det hela och inte bara göra det som känns rätt för tillfället. Vi har under en längre tid analyserat de olika budgetförslagen men också vad som är bäst för landet och det förtroendet vi fått från våra väljare. I Aftonbladet kommenterar jag uttalandet i termer av att Björn Söder vill markera för Sverigedemokraternas sympatisörer att han och partiledningen hör var de säger och vet vad de vill - men att de ändå bör förbereda sig på att partiet till syvende og sist sätter statsansvaret framför yviga maktdemonstrationer.

2014-11-29

Kasselstrand vann maktkampen inom SDU. Spänningen gentemot SD kvarstår

I dag avgjordes den dramatiska ordförandestriden i Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU. Efter en lång debatt besegrade sittande ordförande Gustav Kasselstrand utmanaren Henrik Vinge med röstsiffrorna 31-25.

Gustav Kasselstrand hade nominerats till omval av en enhällig valberedning. Omröstningen blev ändå ganska jämn eftersom den ideologiska spänning som råder mellan ungdomsförbundet SDU och moderpartiet SD även återfinns inom SDU. Sverigedemokraternas partiledning har under flera år sett med ogillande på SDU:s och Gustav Kasselstrands mer radikala nationalistiska profil. Henrik Vinge arbetar som pressekreterare åt Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson och i dennes frånvaro åt vikarierande partiledaren Mattias Karlsson. Redan vid 2012 års kongress utmanades Gustav Kasselstrand, den gången av nuvarande riksdagsledamoten Paula Bieler som även hon ansågs stå partiledningen nära. Kasselstrand segrade då enkelt med röstsiffrorna 39-10.

Det är mycket vanligt att ungdomsförbund är mer ideologiskt radikala än sina moderpartier. Men när det gäller Sverigedemokraterna - som har rötter i nazistiska kretsar - blir förstås utrymmet för ideologiska högeravvikelser mindre och mer kontroversiellt.

SDU och Kasselstrand representerar en mer renodlad och radikal nationalism, där det är viktigt att varje "folk" har rätt till nationellt självbestämmande. Så betonar till exempel SDU det palestinska folkets rätt till en egen stat mycket starkare än vad moderförbundet SD gör.

Det är ingen slump att SDU:s idéprogram har namnet "Nationen framför allt". I SDU:s idéprogram förekommer olika böjningsformer av ordet "nation" 58 gånger, medan ordet "demokrati" inte förekommer en enda gång.

Sverigedemokraternas partiledning hade välkomnat ett maktskifte inom SDU. Å andra sidan är det svårt att veta vad hur alla de SDU-medlemmar som stöttat Kasselstrand skulle ha reagerat inför vad de uppfattat som en kupp initierad av partiledningen. Risken vore stor att många unga Sverigedemokrater åtminstone tillfälligt hade demobiliserats eller sett sig om efter andra tillhörigheter på högerkanten.

2014-11-27

Bråket i pensionsgruppen - sandlåda eller genuina motsättningar?

Med buller och bång bröt allianspartierna i dag upp från ett möte med den blocköverskridande pensionsgrupp som under mer än 20 år fungerat som ett framgångsrikt samarbetsforum mellan Socialdemokraterna och allianspartierna i pensionsfrågan. Allianspartierna anklagar Socialdemokraterna för att ha släppt in Miljöpartiet i samarbetet utan att i förväg ha förankrat denna förändring.

Många av de heta känslor som inramade alliansföreträdarnas kommentarer efter mötet var säkert genuina och ett uttryck för att de uppfattade sig som överkörda av Socialdemokraterna. Men det finns också flera sakliga och strategiska skäl för allianspartierna att motsätta sig Miljöpartiets deltagande i pensionsgruppen. Sakligt menar allianspartierna att Miljöpartiets inställning i pensionsfrågan skulle förhindra ett konstruktivt samarbete i gruppen. Strategiskt har allianspartierna ett intresse av att synliggöra de sakpolitiska skillnader som finns mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Allianspartierna vill påvisa den rödgröna regeringens svaghet och har också bestämt sig för att driva blockpolitik hela vägen fram till budgetomröstningen den 3 december.

Kanske vill allianspartierna också på sikt verka för att Miljöpartiet lämnar regeringen. Men den frågan är komplicerad. En socialdemokratisk enpartiregering skulle ha större handlingsutrymme och paradoxalt nog därför också kunna vara starkare än dagens rödgröna koalition.

I sak är det naturligtvis omöjligt för Socialdemokraterna att lämna Miljöpartiet utanför pensionsgruppen. Regeringen fattar beslut kollektivt och tar gemensamt ansvar för de fattade besluten. Då kan man inte utestänga det ena partiet från ett så viktigt beredande organ som pensionsgruppen. Dessutom har Miljöpartiet anslutit sig till den pensionsöverenskommelse som allianspartierna och Socialdemokraterna tidigare enats kring.

Jag är inte säker på att allianspartierna tjänar något på sitt agerande. Den upprördhet som uppvisades i samband med att alliansföreträdarna lämnade mötet kan av väljarna mycket väl uppfattas som överdriven, givet den enighet som finns om behovet av ett långsiktigt blocköverskridande samarbete i pensionsfrågan. Många medborgare ser en rimlighet i att båda regeringspartierna - som har gemensamt ansvar för politiken i pensionsfrågan - också är delaktiga i beredningen av pensionsfrågan.

2014-11-26

Hur skall det gå för Martin Wannholt? Nya turer i striden inom M i Göteborg

Striden inom Moderaterna kring Martin Wannholts politiska framtid tog sig i dag nya turer. Tio tunga och rutinerade Göteborgsmoderater skriver ett öppet brev där de motsätter sig uteslutningen av kommunalrådet Martin Wannholt. Tidigare har förbundsstyrelsen för Moderaterna i Göteborg vänt sig till partistyrelsen och begärt att Martin Wannholt utesluts ur partiet, då Wannholt genom valtekniskt samarbete med ett annat politiskt parti (Vägvalet) låtit sig väljas in i kommunstyrelsen mot den lokala partiledningens vilja. Bland undertecknarna av det öppna brevet märks riksdagsledamoten Lisbeth Sundén Andersson, tidigare EU-parlamentarikern Lisbeth Grönfeldt Bergman, förre vice ordföranden i Göteborgs kommunstyrelsen Lars Åke Skager, samt tidigare riksdagsledamöter som Susanna Haby och Göran Lindblad.

Såvitt jag känner till är det öppna brevet unikt i modern svensk politisk historia. Aldrig tidigare har så många välkända partiföreträdare offentligt tagit strid i ett uteslutningsärende. Ändå lär det öppna brevet knappast påverka partistyrelsens beslut. Martin Wannholt kommer att uteslutas ur Moderaterna - allt annat vore en politisk sensation. Undertecknarna av det öppna brevet står visserligen för den tyngd som erfarenheten ger. Men det rör sig också om personer som i de allra flesta fall har sin politiska framtid bakom sig. Det är ingen slump att ordet "tidigare" inleder åtta av de tio undertecknarnas titelbeskrivningar.

Det öppna brevet visar att det inte är en spricka utan snarare en avgrund som splittrar Moderaterna i Göteborg. Gruppledaren Jonas Ransgårds namn nämns visserligen inte i texten, men passningarna är tydliga. Undertecknarna talar om "den oskickliga behandling av ärendet" som präglat processen, samt att hela handläggningen karaktäriserats av "okänslighet och dåligt ledarskap". Undertecknarna varnar för "en fortsatt allvarlig kris för Göteborgsmoderaterna" om Martin Wannholt utesluts. 

Självklart försvårar splittringen inom Moderaterna partiets förutsättningar att föra en kraftfull oppositionspolitik i Göteborg. Splittringen skadar partiets trovärdighet i viktiga politiska sakfrågor, tar kraft som annars hade kunnat användas till politikutveckling och demobiliserar medlemmar och sympatisörer.

Moderaternas centrala partiledning vill undvika att konflikten i Göteborgs smittar av sig eller sprider dålig stämning i övriga delar av partiet. Särskilt i det maktvakuum som Fredrik Reinfeldt lämnat efter sig skulle det kunna finnas förutsättningar för en sådan dynamik. Jag ser emellertid inga omedelbara tecken på sådana spridningseffekter. Än så länge har partiledningen goda möjligheter att hålla kvar konflikten på en lokal nivå.  

Jag kommenterar Wannholt-affären för Göteborgs-Posten här.

2014-11-23

Politikens paradoxer: Seger i budgetomröstningen innebär att Alliansen sitter med Svarte Petter

Dramatiken inför budgetomröstningen i riksdagen den 3 december växer. Kommer Sverigedemokraterna att fälla det rödgröna budgetförslaget och vad händer i så fall då? I helgen markerade statsminister Stefan Löfven tydligt att det inte alls är självklart att han avgår även om budgeten faller. Låt mig vara klar om det där. Det behöver inte betyda att jag avgår bara sådär. Jag kommer inte att administrera någon annans budget, men det finns andra sätt att hantera situationen på, sa Stefan Löfven till TT.

Budgetomröstningen den 3 december börjar så smått växa fram som en winwin-möjlighet för Stefan Löfven. Antingen väljer Sverigedemokraterna att lägga ned sina röster, och då kan Stefan Löfven regera vidare enligt plan. Eller så väljer Sverigedemokraterna att rösta på Alliansens budgetförslag, och då är det plötsligt allianspartierna som sitter med Svarte Petter.

Allianspartierna vill inte ha nyval (eller extra val, som det formellt heter). Alliansen saknar en självklar statsministerkandidat. Moderaterna saknar en partiledare. Kristdemokraterna ligger i dagens Sifo-undersökning återigen under fyraprocentsspärren. 

Allianspartierna vill inte heller regera i det parlamentariska läge som nu råder. En alliansregering skulle givet valresultatet sakna politisk legitimitet. Den skulle vara beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna i varje enskild omröstning och sannolikt inte bli särskilt långlivad.

Därför skulle allianspartierna vid ett nederlag för regeringens budgetförslag i stället tvingas in i olika former av blocköverskridande uppgörelser med den rödgröna regeringen. En sådan blocköverskridande samverkan kommer säkert ändå att uppstå under mandatperioden i enskilda sakfrågor - men allianspartierna vill ingå sådana uppgörelser på frivillig grund, inte mer eller mindre tvingade dithän genom en parlamentarisk kris. Jag anar att allianspartierna ångrar att de lade ett gemensamt budgetförslag - förslaget försenar och stökar den övergång till den lösare form av samverkan som allianspartierna själva förespråkat. Eftersom allianspartierna förlorade valet behöver de utnyttja tiden i opposition till att var för sig utveckla sin politik på ett sätt så att de tillsammans står bättre rustade att vinna tillbaka regeringsmakten hösten 2018.

Dagens Sifo bekräftar att den rödgröna regeringen fått en hyfsad start i opinionen. Visserligen har försprånget till allianspartierna minskat något, och uppgår nu till 1.6 procentenheter. Men givet den rödgröna regeringens svaga parlamentariska stöd skall Stefan Löfven vara nöjd med att det inte gått sämre. När Alliansen tog över regeringsmakten hösten 2006 hade de rödgröna partierna i Sifo:s novembermätning redan rusat förbi och hunnit skaffat sig ett övertag på mer än sju procentenheter. Därefter fortsatte allianspartierna att falla fritt i opinionen. Först när de rödgröna partiernas försprång i en del mätningar uppgick till hela 20 procentenheter började allianspartierna knappa in. Inför valet 2010 var man i kapp och förbi.

Mitt grundtips är fortfarande att Sverigedemokraterna väljer att lägga ned sina röster i omröstningen om budgeten den 3 december.

Jag kommenterar läget i budgetfrågan för Svenska Dagbladet.

2014-11-20

Idrottens etiska utmaningar - sponsring, kriminalitet, politik

I dag hade jag förmånen att få medverka vid seminariet Idrottens etiska utmaningar, vid Träffpunkt idrott på Svenska Mässan i Göteborg. Under ledning av docent Johan R Norberg från Centrum för idrottsforskning diskuterade jag tillsammans med förre rikspolischefen och nyblivne ordföranden för Svenska Friidrottsförbundet Björn Eriksson och företagsekonomen Anna Fyrberg Yngfalk vid Stockholms universitet de viktigaste etiska utmaningarna som idrotten står inför i dag och vad idrottsrörelsen rent konkret bör göra för att möta dessa utmaningar.

Anna Fyrberg Yngfalk förde intressanta resonemang om sponsringsproblematiken och hur det i debatten ofta glöms bort att med sponsring följer kostnader även för idrottsklubbarna. De beroenden som sponsringen skapar är heller inte enkla att se igenom. Sponsringen - vid sidan av det starka ekonomiska tillskott som den ändå innebär för klubbarna - bidrar också till att öka spänningen mellan föreningsverksamhet och affärsverksamhet. Kundtänkandet tar plats på medlemstänkandets bekostnad.

Björn Eriksson uppehöll sig vid kriminell infiltration som ett ökat hot inom idrotten. I takt med att föreningstänkandet försvagas och medlemmarna blir färre blir det enklare för kriminella grupperingar att få fäste i klubbarna. Björn Eriksson har tidigare varit nationell samordnare mot idrottsrelaterat våld och han upplever också en olycklig utveckling i kundtänkandets utbredning. Men hur återvinna föreningstanken när konsumtionssamhället växer sig starkare? (Jag tjusades också lite av att Björn Eriksson som tidigare rikspolischef hade blåljussirener som ringsignal på sin mobiltelefon - det behövs så lite för att göra mig glad.)

Själv lyfte jag frågan om idrottens relation till politiken. Är det rätt eller fel att bojkotta eller åtminstone protestera i samband med idrottsarrangemang i stater som grovt kränker de mänskliga rättigheterna? Om man väljer att delta bidrar man - oavsett om man vill det eller ej - till att legitimera regimen i det berörda landet. Å andra sidan kan idrottsarrangemang bidra till att sätta fokus på övergrepp och brott mot de mänskliga rättigheterna, som till exempel i samband med Peking-OS i Kina 2008.

Det finns inget enkelt svar på denna problematik. I vår individualiserade tid hamnar allt större etiskt ansvar på den enskilde idrottsutövaren. Ingen kommer undan sitt etiska ansvar. Förbundsledningarnas roll är inte att tala om för de enskilda idrottsutövarna hur de skall göra för att leva upp till detta ansvar. Däremot har förbundsledningarna en viktig roll i att stötta enskilda idrottsutövare i den process som leder fram till deras val. Här tycker jag till exempel att Svenska Friidrottsförbundet inte tog sitt ansvar när höjdhopparen Emma Green mer eller mindre lämnades i sticket i samband med att hon under VM i Moskva 2013 i protest mot Rysslands anti-gaylagar genomförde kvaltävlingen med sina naglar målade i regnbågens färger. (Björn Eriksson påpekade stillsamt att detta inträffade innan han valdes till förbundsordförande.)

I vår individualiserade tid är det spännande att se hur idrottsrörelsen fortfarande kan utgöra en kollektivistisk motståndsficka. Inom politiken byter väljarna parti i allt större utsträckning. Men inom idrotten håller man fast vid sitt lag. Flyttar du från Göteborg till Stockholm finns det inte på kartan att du övergår från att vara Blåvitt-supporter till att vara till exempel Djurgården-supporter. I stället går du in i rollen som Blåvit i exil.

Hur skall då idrottsrörelsen hantera utmaningen med att kundtänkandet tar plats på föreningstänkandets bekostnad? Som så ofta är det lättare att identifiera problemen än att formulera lösningen på dem. Min tro är i alla fall att den folkrörelse som först lyckas utveckla arbetsformer som fullt ut utnyttjar digitaliseringens möjligheter också gör dem relevanta i dagens individualiserade samhälle. Framtidens folkrörelser är digitala, inte analoga.